Var hämtar författarna kraft?

Frågar du hundra författare vad de gör på sin fritid är sannolikheten stor att 99 av dem svarar: skriver! Den krassa verkligheten är oftast sådan: ska det bli några böcker gjorda får andra hobbies snällt maka sig åt sidan. Samtidigt: all kreativitet behöver näring – någon gång måste du ju resa dig från ditt mästerverk – och hur ofta är det inte just då, när du gör något helt annat, som den där karaktären, inledningsmeningen eller knepiga intrigen plötsligt faller på plats?Vi träffade tre författare som alla hittat sina favoritsätt att skingra tankarna och ladda sina skrivarbatterier.

»Väldigt många demoner försvinner när man är ute och snickrar«

Jag kommer från en släkt av hantverkare och slöjdare. För mig är det någonting självklart att snickra, jag har det i händerna – en slags handkraft. I perioder har snickrandet fått stå tillbaka men nu har jag blivit så pass gammal att jag förstår vad jag mår bra av.

Annica Wennström

Ålder: 45 år.

Bor: Lägenhet i Solna, hus i Stockholms skärgård.

Skrivit: Romanerna Svart Kvark (2009) och Lappskatteland (2006), båda utgivna på Wahlström & Widstrand. Ungdomsboken Skuggrädsla (Bonnier Carlsen). Annica har tillsammans med Maria Herngren och Ewa Swedenmark skapat pseudonymen Emma Vall, som skrivit flera deckare för såväl barn som vuxna. De tre har även skrivit Krossa glastaket – makthandbok för kvinnor (Bilda Förlag & Idé).

Lästips! Skrivande är inte den sortens sport där åldern är en ursäkt. Vill du verkligen skriva är det ett gyllene tillfälle att börja nu. Oavsett om du är 15 eller 75. Skriva pratade med tre författare som insett just detta.

Det är så kommunikativt och kroppsligt att arbeta med trä, jag stryker över virket och bekantar mig med det, och så småningom växer det fram någonting ur mitt arbete med materialet.

Annons

Det uppstår en vila i mig själv när jag snickrar, att vara här och nu och göra, det är fridfullt. Som en aktiv meditation.

Nästan halva året bor vi i ett hus i Stockholms skärgård, som vi har byggt tillsammans med en vän som är snickare. Jag har ansvarat för finsnickerierna inne i huset. Livet i skärgården är så annorlunda, vi går och hämtar vatten och hugger ved – och snickrar massor såklart.

Jag ser hur mina söner, som är åtta och tio år, njuter av att tälja. För två somrar sedan drällde plötsligt hela huset av täljda trollstavar, det var efter att de hade läst Harry Potter.

Hela familjen delar även intresset för skidåkning. Att gå på tur, rakt ut i den ospårade naturen ger mig en enorm känsla av frid. Du kommer så nära djuren, växterna, vinden, solen och snön. Och det enda du hör är stålkanterna mot snön.

Väldigt många demoner försvinner när man är ute och snickrar, hugger ved eller åker skidor. Jag tror att vi ibland överdriver tilltron till att vi ska kunna tänka ut allting. Ibland kan de intuitiva lösningarna vara bättre än de framtvingade.

Jag är väldigt disciplinerad när jag arbetar, man måste ha klart för sig att skrivande är jobbigt och kräver tid. Det är nödvändigt att ta texten på allvar. Men det innebär samtidigt att det är viktigt med pauser.

Mitt ursprung i den samiska kulturen tror jag har gjort det lättare för mig att behålla balansen och helhetssynen, men jag tror samtidigt att vi alla har en Luther i oss, det är så lätt att känna att man inte har varit nyttig. Men som författare är det viktigt att stå upp för de behov du har och veta vad som gynnar din skrivprocess.

En skidtur kan vara en del av min arbetsdag, det är inte en smitväg. Efteråt skriver jag så mycket bättre.

Annons

»I resorna söker jag det obegripliga«

Det är viktigt för mig att ibland bryta de vardagliga rutinerna och bara ta in någonting helt nytt. Att resa är ett sätt att tvingas koppla bort den intellektuella analysapparaten, och i det finns en lättnad.

Lästips! Hur kan man kombinera skrivandet med småbarnslivet?

Erik Grundström

Ålder: 56 år.

Bor: Stockholm.

Har skrivit: Romanerna Inte kärlek (1985), Och hon bara gick (1987), Oss målvakter emellan (1988), alla på Alba. Novellsamlingen Otro (2000) och romanen Glöm inte kannibalerna (2008), båda på Lejd.

I mitt vardagliga liv är jag en så utpräglad språkmänniska, bland annat därför uppskattar jag att resa och komma till platser där jag inte behärskar språket. De gånger jag känner mig begränsad är när jag verkligen skulle vilja samtala med en människa jag träffat. Men finns där ett ömsesidigt intresse så kan det ske ett möte även utan ett gemensamt språk.

Det låter kanske konstigt men i resandet söker jag det främmande, det jag inte begriper. Jag vill kunna bortse från mig själv och bara ta in. Samma syfte fyller dans och klassisk musik, det handlar inte om ord och jag behöver inte sitta och analysera texten.

Jag har lätt för att arbeta alltför mycket och måste verkligen bestämma mig för att vara ledig. Den senaste tiden har jag rest till Rio de Janeiro och södra Kenya. I Rio kom jag till ett hotell i stadsdelen Santa Teresa som drivs av en brasiliansk skådespelerska. Där bodde konstnärer, författare och arkitekter från hela världen, det var ett fantastiskt ställe. Jag både tänker och skriver yvigare i Rio än i Stockholm. Men ofta skriver jag inte mycket alls när jag är borta, går mest runt och tar anteckningar. Det handlar om att få en input med kvalitet, därför väljer jag aktivt och noga vart jag reser. Att bara ligga på en strand och inte göra någonting i två veckor skulle ge mig ångest.

Under tidigt åttiotal bodde jag ett tag i London och reste mycket i Västafrika. Jag har också besökt många städer i Europa; Wien, Barcelona, Venedig till exempel, men numera återvänder jag sällan till platser utan vill vidga vyerna. Just nu är drömmen att åka till Japan.

Bland det mest spännande är själva transporten. Att vara på väg. Även när själva resan är lång och jobbig så tycker jag om den. På planet försöker jag kliva ur min vardag, så att jag kan vara så blank och öppen som möjligt när vi landar. Jag försöker sudda ut mina egna förväntningar för att på riktigt kunna ta in den nya platsen.

»När det gäller matlagningen har jag aldrig ifrågasatt mig själv«

Jag kopplar av bäst i hemmet, i det vardagliga livet med familjen. Med barnen i huset blir jag så mycket gladare. En viktig del i vårt liv tillsammans är musiken. Jag har en bakgrund som professionell violinist och min sambo är även han klassiskt skolad musiker.

Anna Schulze

Ålder: 43 år.

Bor: Skogås, söder om Stockholm.

Har skrivit: Bland annat novellsamlingen Brist (2006) och romanen Ge mig en människa (2008), båda Albert Bonniers förlag, samt romanen Att ringa Clara (2011) utgiven på Wahlström & Widstrand.

Lästips! Är du stressad över att skrivandet går sakta? Då ska du läsa det här!

Våra söner har en helt annan repertoar och det har utvidgat vårt intresse. Musik är musik, genren är egentligen underordnad. Det är ett ständigt pågående samtal om musik hemma hos oss.

En annan oerhört viktig del är matlagningen, men där är jag betydligt mindre inkluderande, tyvärr. Helst ska ingen annan vara med och de ska definitivt inte bestämma något. Den enda det fungerar med är min sambo, han låter mig vara så jobbigt dominant som jag är. Men nu har han börjat påpeka att det vore bra om jag involverade barnen, så att de får en chans att lära sig.

Både min mamma och mormor var väldigt duktiga på mat, och när jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder började jag riva ut recept och prova. I flera år tänkte jag på vad roligt det måste vara att ha en egen familj att laga mat åt. Jag var 28 år när vår äldste son föddes och det blev precis så roligt som jag hade tänkt och trott.

Festmatlagningen har en tendens att bli överambitiös, jag finner en minst lika stor glädje i vardagsmaten och trivs med att göra veckomatsedlar, handla och planera. Om man skapar en struktur, till exempel bestämmer några dagar när det alltid ska vara fisk, så blir det lättare att vara kreativ. Man behöver inte överdriva variationen, några goda rätter får gärna återkomma ofta tycker jag.

Jag tycker om det handfasta i matlagningen; att skära, skala och hacka. Sedan vill jag gärna att det ska vara nyttigt, och riktigt, riktigt gott förstås. På så vis blir det givetvis ett prestationstänkande.

Men å andra sidan: finns det någonting man gör som inte innehåller ett visst mått av prestation? Gillar man att sticka så vill man väl att det man gör ska bli fint, till exempel. Matlagningen är trots allt en zon i livet som jag aldrig har mått dåligt av. Den har alltid varit en fantastisk avkoppling. Faktiskt så har jag aldrig ifrågasatt mig själv som kock, aldrig funderat på om jag duger.

Det hör kanske ihop med att jag aldrig försöker lägga mig på en för hög nivå – experimentell eller spektakulär matlagning är inte för mig. Snarare tycker jag om att gå tillbaka till den mat jag åt som barn; som inkokt lax eller slottsstek. Eller varför inte kokt sej med hackat ägg och skirat smör – det är en jättebra klassisk rätt.

Rekommenderas för dig