Min dagbok:
Olof Westerberg

Student, född 1992. Går den tvååriga Författar­skolan vid Lunds Universitet. Arbetar på en dagboksroman.

»När jag hade skrivit dagbok i ungefär fem år tog det en drastisk vändning. Det var i samband med att jag läste ikapp några kurser på Lunds universitet under en termin som jag fullständigt tappade bort meningen med livet.

Jag var 22 år, bodde själv och hade inga fasta rutiner.

Plötsligt blev dagboksskrivandet ett sätt att skapa struktur. Genom skrivandet insåg jag också: här finns en möjlighet att fånga allt. Minnas repliker, miljöer, människor, lukter. Även de allra minsta detaljerna blev viktiga.

Till slut blev det maniskt. Jag skrev ett par timmar varje dag. Ibland kunde jag sitta en halv dag. Jag var besatt av att beskriva det som hände, allt för att den här perioden av mitt liv inte skulle kännas bortkastad.

När jag hade skrivit ett par timmar i sträck första gången var det en euforisk känsla! Att skriva – bara att veta att minnena nu var dokumenterade – var helt otroligt. Jag kände mig oövervinnerlig, som om jag hade återtagit kontrollen över mitt liv. Och det skänkte verkligen mening till tillvaron. Att skriva dagbok, upptäckte jag, gav livet en ny lyster.

Samtidigt var det jobbigt. Det fanns alltid en stress över att någon detalj skulle gå förlorad. Ibland gick jag inte ens ut för att jag inte skulle hinna med eller ha möjlighet att anteckna alla nya intryck. Sedan kom rädslan att dagböckerna skulle gå förlorade på något sätt, brinna upp eller vad som helst.

Annons

Olofs dagbok

Hur länge? »Började när jag var 17 år och höll på under nio år. Sedan ett par år tillbaka har jag tagit en paus.«

Hur mycket? »Minst en timme vid varje tillfälle, ofta en halv arbetsdag.«

Vem får läsa? »Ingen, inte ens jag själv.«

Efter fem år på det viset slutade jag. Det var efter att mina föräldrar hade hittat dagboken – och lusläst den. Min morsa frågade mig: ›Varför har du skrivit så här?‹ Jag visste inte vad jag skulle svara. Mycket av det jag hade skrivit var ju otänkbart att prata om, och ofta skrivet i affekt. 

En annan anledning till att jag slutade var att jag helt enkelt inte orkade, och jag började dessutom må bättre. Det krävdes inte längre en dagbok för att ge livet mening.

Men den första tiden efter att jag slutade skriva så dedikerat, då … var ångestpåslaget ganska stort. Det var svårt att acceptera att jag inte längre skrev, och därmed inte kunde återkalla allt. Dagboksskrivandet hade varit ett sätt för mig att se på världen.

Kopplingen mellan mitt dagboksskrivande då och mina studier på Författarskolan nu känns självklar. Jag lärde mig otroligt mycket av allt jag skrev de där åren. Det blev ett slags grundkurs i skrivande. Men i dag får jag utlopp i det fiktiva skrivandet.

Annons

Författarskolan ska utmynna i ett bokmanus, och det jag arbetar på är en sorts dagboksroman. Även om jag inte går tillbaka och läser vad jag skrev i dagboken då, så är det tydligt att jag minns saker från dessa år så mycket bättre än andra tidpunkter – trots att inget särskilt hände.

Jag har undvikit att läsa dagboken i efterhand, eftersom jag tror att det hade varit jävligt jobbigt. Det var aldrig viktigt heller, det var bara viktigt att orden skulle finnas.

Som en garanti för mitt minne.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 31 mars 2021 och är skriven av .