Gammal är äldst

Många av de senaste årens mest hyllade ­böcker har skrivits av författare som för länge sedan passerat åldern då andra slutat arbeta. Skriver man som bäst när man levt som mest?

Vårsolen värmde Vollsjö när Nils-Gunnar Snygg från Fritiof Nilsson Piraten-sällskapet avslöjade Piratenpristagaren 2021: »Med ett författarskap som genomsyras av humor, värme och medmänsklighet, och en stark anknytning till Piratens skånska landskap – inte minst Österlen – har årets pristagare blivit folkkär. Med närmare två miljoner sålda böcker har hennes karriär gått med raketfart sedan den sena debuten på 1990-talet.«

Snart stod pristagaren, Karin Brunk Holmqvist, framför den gamla banvaktsstugan som numera huserar Piratenmuseet och rodnade över berömmet. »Ett stort tack till juryn som vågat utse en gammal tant till pristagare«, sa hon.

När hon en dryg månad senare skulle motta själva priset i Kivik återvände hon till ämnet: »Jag har lovat mig själv att jag ska inte hänga mig kvar tills jag blir alldeles för gammal och gaggig. Och då tänker jag på den gamla damen som var så förvirrad att hon tog bussen till bilprovningen. Men riktigt där är jag inte än.«

Ytterligare några månader har gått sedan dess och när Karin Brunk Holmqvist – Sveriges mest populära feelgoodförfattare för den äldre generationen – ska förklara varför hon underströk sin ålder i tacktalen berättar hon om sina tankar på att sätta punkt för karriären.

– Jag har bestämt mig för att sluta så många gånger, säger hon. Senast det hände var för några år sedan, då var jag helt säker på att jag hade skrivit min sista bok. Så åkte jag till Hässleholm för ett författarsamtal och efteråt fick de 300 i publiken ställa frågor, varpå en dam med handväskan i knäet höjde handen och sa: »Jag älskar dina böcker, när kommer nästa?« Jag blev så triggad att jag åkte direkt hem och började skriva igen.

– Det är svårt att sluta med det här yrket, så är det bara.

Annons

 

Karin Brunk Holmqvist är inte ensam. En titt på de senaste årens utgivning visar att ett stilla pensionärsliv inte lockar svenska författare. Och de fortsätter inte bara skriva. Deras böcker hyllas också, ofta nästan mer än någonsin.

När Kjell Espmark, 91, gav ut Återliv i april skrev Svenska Dagbladet att »man häpnar över lyskraften i hans infallsrikedom«. Om fjolårets Utsikt från stol nummer 12, av Per Wästberg, 87, tyckte DN:s Per Svensson att författarens »fugaliknande teknik« skapade »fascinerande sammansatta personporträtt«. På liknande sätt har senare års böcker av 81-årige Göran Sonnevi (»lika stark i de enstaka raderna som i helhetsflödets omfamning« – Expressen om Det osynliga motstyckets bok) och 88-åriga Kerstin Ekman (»så bra att man glömmer att det är litteratur« – Sveriges Radio om Löpa varg) mottagits.

 

Karin Brunk Holmqvist

Ålder: 77 år.

Debut: Diktboken Nära verkligheten (1996).

Utgivning i urval: Potensgivarna (1997), Rapsbaggarna (2005), Sirila gentlemen sökes (2008), Rosa elefanter (2009), Surt sa räven om rabarberna (2012), Kranvridarna (2014), Tango i tabernaklet (2018), Lättklätt i tryckkammaren (2020), Kyss Karlsson i nacken (2021).

Annons

 

Listan görs lätt ännu längre. Merete Mazzarella, 76, mottog mycket beröm för sin coronaskildring Från höst till höst, som fick Expressens Nina Lekander att fastslå att författarinnan väcker avund »för sin spännande, mångkulturella bakgrund och sin enorma produktivitet«. Och Agneta Pleijel, 81, fick fina recensioner för Dubbelporträtt, en berättelse som tar avstamp i ett möte på ålderns höst mellan konstnären Oskar Kokoschka och deckardrottningen Agatha Christie.

Pleijel har för övrigt en förklaring till seniorernas succé:

– Utan erfarenhet kan man inte skriva. Ibland när jag läser unga författare ser jag att de skriver bra men fortfarande har för få erfarenheter. De har helt enkelt inte varit med om tillräckligt mycket ännu.

 

Det låter elementärt. Författarens grundkapital är livserfarenheter och ju fler de är, desto större kar att ösa ur. Men Håkan Nesser, 71, tror att det finns fler bottnar:

– Det finns ett lugn hos många äldre författare och kanske fungerar det som en god motvikt i det samhälle vi har i dag. Bokläsande är en långsam verksamhet och att då läsa författare som kan förvalta lugnet … ja, det kanske ger en bra balans.

Han refererar till Johan Cullbergs bok Skaparkriser, där författaren jämför Stig Dagerman och August Strindberg. Där Dagerman aldrig kom ur sin skrivkramp, och tog livet av sig, lyckades Strindberg ta sig igenom krisen och skriva 20 pjäser på fem år.

– Som ung författare lever du på inspiration men den tar förstås slut efter en tid, fortsätter Nesser. Lösningen ligger i att hitta en annan källa att ösa ur. Lyckas du med det har du goda förutsättningar för att kunna skriva livet ut.

 

Håkan Nesser

Ålder: 71 år.

Debut: Koreografen (1988).

Utgivning i urval: 10 kriminalromaner om kommissarie Van Veeteren (1993–2003), uppväxtskildringarna Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (1998), Piccadilly Circus ligger inte i Kumla (2002) samt Skuggorna och regnet (2004), sju böcker om kommissarie Gunnar Barbarotti (2006–2021) inklusive årets Schack under vulkanen.

 

Själv debuterade han tämligen sent, vid 38 års ålder, och menar att han därför inte riktigt kan relatera till hur det är att vara »ung författare«. Men han medger att »huvudet är trögare nuförtiden«. Samtidigt har han lärt sig ett antal trick längs vägen, så att han kan parera problemet.

– En käpphäst jag alltid haft är att sätta mig i läsarläge så fort jag kan. »Skulle jag kunna läsa detta och tycka om det?« För mig är det viktigt. Ett annat tokknep jag har är att inte sluta arbetet för dagen efter ett kapitel, utan helst mitt i en mening. Då är det lättare att komma igång igen nästa dag.

Ambitionen är att få så mycket på pränt som möjligt för att sedan kunna skriva om. Ofta får materialet ligga till sig en tid.

– Där är ju åldern en hjälp faktiskt, för jag glömmer snabbare i dag. Den glömskan kan jag utnyttja, det blir nästan som om jag läser en helt ny text om den har fått ligga i några månader.

 

6 författare om 6 fördelar med att skriva på äldre dar

1: Perspektivet, PC Jersild
»Jag var bara 25 år när jag ­debuterade och hade ­begränsad erfarenhet av både liv och skrivande. Nu har jag levt ett långt liv och ­hunnit med att skriva böcker i ­olika stilarter och genrer. Men om jag är bättre nu än när jag var 50? Nej, det tror jag inte.«

2: Kunskapen, Håkan Nesser
»Ju ­äldre du blir, desto fler fel har du hunnit med. Förhoppningsvis betyder det att du har utvecklat din stil, din teknik och ditt språk längs vägen.«

3: Modet, Agneta Pleijel
»Det ­privata blir mindre ­privat när du är äldre. Det spelar inte så jäkla stor roll hur du framstår längre. Det gör det enklare att skriva om dina egna ­erfarenheter.«

4: Utrymmet, Jan Mårtenson
»Det ­dröjde tills jag var 40 ­år innan jag började ­skriva, ­eftersom jag inte hade haft tid innan. Numera har jag ­verk­ligen tid och eftersom jag har ett behov av att ­formu­lera mig är det ­också det jag gör.«

5: Lugnet, Merete Mazzarella
»Den dagen jag ligger för döden är det inte de oskrivna böckerna jag kommer att gräma mig över. Det är lättare att ta produktionen med ro när man är äldre, och inte känna stress över saker man vill ha sagt. Jag har redan sagt ­mycket.«

6: Erfarenheten, Karin Brunk Holmqvist
»Mycket inspiration ­hämtar jag från mitt tidigare ­arbete som socionom, där jag mötte de lite udda personer som jag älskar – och som dras som flugor till mig. Jag vill gärna lyfta fram de svaga och låta dem växa genom böckerna.«

 

Dåligt minne som arbetsredskap? Ja, varför inte. Forskare vid Londonuniversiteten Queen Mary och Goldsmiths presenterade 2018 rön om att kreativitet hänger samman med konsten att förtränga associationer från tidigare i livet. »Om vi behöver uppfinna alternativa sätt att använda ett dricksglas måste vi först trycka bort tidigare erfarenheter som leder tanken till att glaset bara är en vattenbehållare«, som forskningsledare Caroline Di Bernardi Luft förklarade i samband med lanseringen av studien. Med andra ord: dåligt minne kan hjälpa oss att tänka utanför boxen.

Å andra sidan visar annan forskning att kreativiteten försämras med åren. Dean Simonton, psykologiprofessor vid University of California, har påvisat att en människa har som störst skaparkraft 20 år in i karriären, i 40–45-årsåldern, och att kreativiteten därefter avtar av biologiska orsaker – eftersom hjärnan vill spara energi och gärna tänker i samma gamla hjulspår. Samtidigt, påpekar professor Simonton, går det att hejda förfallet genom att fortsätta skapa och ständigt utmana hjärnan att tänka nytt.

Agneta Pleijel menar att förutsättningarna för just detta blir bättre på äldre dagar:

– Först som äldre ser du dina konturer, säger hon.

Hon refererar till Schopenhauer som talade om hur livet som ung är helt utan facit – spontanbeslut fattas och allt verkar sammanhangslöst.

– Ser man sedan tillbaka i den här åldern bildas det faktiskt mönster. Inget är så oförutsägbart som det ter sig när man är ung.

 

Agneta Pleijel

Ålder: 81 år.

Debut: Pjäsen Ordning härskar i Berlin (1970).

Utgivning i urval: Änglar, Dvärgar (1981), Vindspejare (1987), Fungi (1993), En vinter i Stockholm (1997), Lord Nevermore (2000), Släkttrilogin Drottningens chirurg, Kungens komediant och Syster och bror (2006–2009), Spådomen: en flickas memoarer (2015), Doften av en man (2017), Dubbel-porträtt (2020).

 

Sina självbiografiska böcker Spådomen: en flickas memoarer (2015) och Doften av en man (2017) hade hon aldrig kunnat skriva tidigare i livet, menar hon.

– När du blir äldre förstår du att du inte är så olik andra. Det jag skriver om en ung flicka som råkar vara jag, är också giltigt för många andra unga flickor.

– Jag tycker själv att jag är en bättre författare i dag än när jag debuterade. Därmed inte sagt att det är lättare att skriva. Tvärtom.

 

»Jag tycker själv att jag är en bättre författare i dag än när jag debuterade. Därmed inte sagt att det är lättare att skriva.«

 

Det kan Merete Mazzarella skriva under på. Hon säger att hon bara blir mer självkritisk med åren och berättar om hur hon en gång i ungdomen, 1966, recenserade Hagar Olssons Drömmar i Studentbladet, och blev förvånad när författarinnan ringde upp och tackade för de fina orden med tillägget: »Du ska veta att gamla människor är mycket känsliga.«

– Som ung tror man lätt att äldre, etablerade författare har sitt på det torra och inte bryr sig om vad andra tycker. Så är det inte. Det är mer ångestfyllt att ge ut något i dag för jag frågar mig ständigt om detta är påtagligt sämre än annat jag skrivit tidigare i livet. Till exempel är jag rädd för att upprepa mig, att jag skriver om något på ett sätt som jag redan har gjort men glömt bort.

Strax innan hon själv fyllde 50 år gav Merete Mazzarella ut sin första bok som avhandlade åldrande – Då svänger sig sommaren kring sin axel – och sedan dess har hon ständigt återkommit till ämnet. Längs vägen har hon analyserat sin egen utveckling.

– Det positiva med att fortsätta skriva är att du utvecklar tekniken, men också att du får erfarenhet av själva processen. Du vet att du vid något tillfälle kommer att känna förtvivlan och tycka att allt du skrivit är skit, men du vet också att det går över. Det gäller att ta djupa andetag och göra något annat ett slag. Då brukar det lösa sig.

 

Merete Mazzarella

Ålder: 76 år.

Debut: Först sålde de pianot (1979).

Utgivning i urval: Påsk (1983), Tanten och krokodilen (1995), Då svänger sig sommaren kring sin axel (2000), Ingen saknad, ingen sorg – En dag i Zacharias Topelius liv (2009), Resa med rabatt (2010), Själens nattsida – Om Mary Shelley och hennes Frankenstein (2014), Om livets mening (2017), Den försiktiga resenären (2019), Från höst till höst (2021).

 

Liksom Håkan Nesser har hon dock upplevt att uppslagen blir färre och inspirationen mer svårhittad.

– Som ung kunde jag uppleva att det fanns en manisk storm av associationer i kroppen som bara ville ut. Allt jag såg var betydelsebärande, så det var bara att anteckna och sätta igång. Så är det inte längre. Det kan jag sakna.

Att många böcker av äldre författare har uppskattats på senare år är bra, anser Mazzarella, och kanske också en effekt av att även författare lever längre och är mer vitala upp i åren.

Med en bakgrund som litteraturprofessor vid Helsingfors universitet kan Merete Mazzarella också konstatera att äldre författare ofta betraktats med vördnad även historiskt. Om inte annat har majoriteten av de senaste 25 årens Nobelpris gått till författare som är över 70, och inte sällan över 80.

Men det finns undantag.

– Generellt kan man säga att tålamodet med äldre författare har varit som minst i litterära brytningstider. När modernismen slog igenom uppstod ett förakt för de som skrev i traditionell stil, till exempel. I sådana skeden har de äldre ofta legat risigt till, säger Mazzarella.

 

»Generellt kan man säga att tålamodet med äldre författare har varit som minst i litterära brytningstider.«

 

Huruvida en sådan brytningstid är i antågande nu får framtiden utvisa. Det kan iallafall vara tufft att bli gammal även som etablerad författare.

Håkan Nesser:

– Augustpriset ges ju numera i princip bara till debutanter.

Agneta Pleijel:

– Det är taskigt att bli äldre. Vår kultur är så otroligt inriktad på ungdom.

Att Sverige, enligt det globala forskningsnätverket World Values Survey, är det fjärde sämsta landet i världen på att respektera äldre visar att pensionärer inte självklart är »det nya svarta« i samhället. Grethe Rottböll, ordförande i Sveriges Författarförbund där 44 procent av de över 3 000 medlemmarna har passerat 65-årsstrecket, säger att hon har noterat hur det ibland börjar blåsa motvind när författare uppnår en viss ålder:

– De i mellanskiktet, sådana som har en läsekrets men inte är så kända, vittnar om att de blir uppsagda av förlag som de getts ut på i många år. Det är inte alltid uppenbart varför det sker, men många drar slutsatsen att de inte anses aktuella längre.

Måhända bidrar marknadens hårdnande krav. Att en författare kan saluföra sig själv i sociala medier kan vara ett avgörande argument för om en bok ska ges ut eller ej. För den äldre generationen är det inte alltid självklart att delta i den digitala dansen.

– Det handlar egentligen oftast inte om teknik och digitalt kunnande, utan om att de tillhör en generation som inte framhäver sig själv på det sättet, säger Grethe Rottböll.

Hennes erfarenhet är att de som döms ut ändå fortsätter skriva, och ofta ger ut böcker på egen hand eller på ett mindre förlag istället.

– Det här yrket ger ingen pension att leva på, vilket är en anledning att fortsätta jobba. Men främst handlar det väl om att detta inte är något du slutar med bara för att du når en viss ålder. Du pensioneras inte som författare, du är författare hela livet.

Och tålamodet kan belönas – det tycks vara bättre att vara riktigt gammal än lite gammal.

– Från förläggarhåll har jag förstått att det i dag är mindre intressant om du är i 50–60-årsåldern än om du nått upp till 70–90-årsåldern, säger Rottböll.

 

Med andra ord: PC Jersild, 86, är definitivt i rätt ålder för att vara en författare i ropet. Själv känner han det inte så.

  Jag tror knappast att jag skulle orka med en roman på 200–300 sidor i dag. Jag är inte heller så nyfiken längre, utan kan känna mig trött när jag ser vad som händer i omvärlden. Jag kan tänka: »Nu har jag gjort mitt, nu får ni som är yngre ta hand om eländet.«

 

PC Jersild

Ålder: 86 år.

Debut: Räknelära (1960).

Utgivning i urval: Calvinols resa genom världen (1965), Grisjakten (1968), Barnens ö (1976), Babels hus (1978), En levande själ (1980), Hymir (1993), Edens bakgård (2009), Skriv först. Fråga sen: manual för nybörjare (2019).

 

Under ett drygt 60-årigt författarskap har han ägnat stor tankemöda åt just åldrande. Jersilds mest kända bok, Babels hus, som han skrev 1978, avhandlar till exempel den 76-årige Primus Svenssons brutala möte med en avhumaniserad vårdapparat. Och så sent som 2017 gav Jersild ut Tivoli – en roman där Gröna Lund gått i konkurs och kinesiska investerare satsar på ett lyxigt ålderdomshem som till och med garanterar att de boende ska bli 100 år – annars utgår skadestånd. Boken beskrevs i SVT:s Kulturnyheterna som »en dystopisk skildring av åldrandets ensamhet«.

– Det händer att folk frågar mig om jag inte ska skriva en uppföljare till Babels hus, berättar PC Jersild. Men det kan jag inte. Det är mer än 50 år sedan jag hade en förstahandsinblick i sjukhusvärlden. När jag arbetade som läkare och satt i olika utredningar hade jag en insyn i samtiden som jag numera saknar.

 

»En bisarr arbetsmetod. Men det funkar för mig. Tycker man att något är roligt så är det svårt att sluta med det.«

 

Samtidigt: författarskrået lyder inte under samma villkor som andra branscher. Förmågan att berätta en historia försämras inte av att en del erfarenheter och handgrepp har några år på nacken. Bokhandlarna och läsarna må vara sugna på nytt och fräscht men det suckas inte direkt på Bokmässan om Agneta Pleijel eller Håkan Nesser dyker upp på scen ännu en gång, till skillnad från när ett gråhårigt rockband annonserar ytterligare en världsturné.

– Nej, man drabbas inte av Mick Jagger-syndromet. Det är ju en tröst, konstaterar Håkan Nesser.

För att fullfölja rock’n’roll-liknelsen: är det något som decennier av gnetande medför så är det möjligheten att sakta men säkert bygga på skaran med fans. Fråga bara Jan Mårtenson, 88, som sedan debuten 1970 har skrivit 72 böcker och nu arbetar med sin 73:e. 1982 grundades Homansällskapet – en grupp som årligen samlas för att frossa i den karaktär som Mårtenson har skrivit om i sina deckare under snart 50 års tid.

– Det finns sällskap för författare som Lagerlöf, Geijer och Tegnér men jag känner bara till två sällskap som grundar sig på icke-existerande figurer: Sherlock Holmes och Johan Kristian Homan, säger Jan Mårtenson.

Sällskapet har en hel del att göra och referera till under resorna som de företar sig i Homans fotspår, ibland med författaren själv som ciceron. Mårtenson har sedan starten skrivit minst en Homan-deckare om året, och utöver det ett flertal böcker om kulturhistoria. Att han fortsatt författa menar han är naturligt. Skrivandet började under hans tid som diplomat i bland annat FN, som ett sätt att koppla bort en vardag som annars mest handlade om nedrustningsfrågor eller kampen för mänskliga rättigheter.

– Det var en dörr jag kunde öppna, lite som terapi. Jag kunde gå ut i bersån och dricka en dry martini med Homan. På den tiden var det inte så många som hade skrivit deckare heller. Det var Stieg Trenter, Maria Lang och så började jag. Numera ska ju alla som har en dator göra det.

 

Jan Mårtenson

Ålder: 88 år.

Debut: 32 om kärlek (1970).

Utgivning i urval: 49 böcker i serien om Johan Kristian Homan (1973–2021) inklusive årets Se döden på dig väntar. Drottningholm – slottet vid vattnet (1985), Mord och mat (1994), Sofia Albertina – en prinsessas palats (1997), Mord i Gamla stan (2002), Ridkonsten i Sverige – historien om hästarna, Strömsholm och mästarna (2015).

 

Sedan har skrivandet fortsatt som en trevlig hobby – och sådana tenderar som bekant att intensifieras efter pensionen. Jag Mårtenson är mån om att bevara glädjen och bara sätta sig vid tangentbordet om det känns lockande.

– Jag är för lat för att skriva synopsis också, så jag vet aldrig vart berättelsen ska ta vägen. Jag börjar med en episod om något jag sett eller läst, och sen tar handlingen hand om sig själv. Nu är jag halvvägs in i den nya boken och har ingen aning om hur det ska fortsätta.

Mårtenson brukar referera till gamla tiders jordbruk och boskapsskötsel och säga att han istället »sysslar med ordbruk och bokstavsskötsel«. Och han har blivit bättre på det med åren – så sent som 2019 förärades han Årets hederspris på Crimetime Award.

– Visst får man viss rutin, andra referensramar och mer raffinerad stil, säger han. Men jag brukar inte tänka så. Jag har 28 bokstäver framför mig och så blandar jag dem så att det blir något av det. En bisarr arbetsmetod, jag skulle aldrig kunna leda en skrivkurs. Men det funkar för mig. Tycker man att något är roligt så är det svårt att sluta med det.

Håkan Nesser, om någon, vet att det stämmer. 2013 meddelade han i en TV-morgonsoffa att han tänkte lägga ned författarskapet och istället ägna dagarna åt sina tomater vid huset på Gotland. Sedan dess har han skrivit sex böcker. Den senaste, Schack under vulkanen, utkom i år.

– Vissa saker önskar man att man aldrig hade sagt, säger Håkan Nesser. Det var inte så övertänkt och tids nog insåg jag väl att jag inte kan något annat än detta. Visst, jag har en gård där jag gör lite manuellt arbete med hästar och så, men skrivandet går inte att släppa. Det är något slags drog som jag torskat på, helt enkelt.

 

»Jag hade sålt två böcker. Det gjorde mig i och för sig så lycklig att jag kände: ›Ja, där satt den! Nu är jag på gång!‹«

 

Årets Piratenpristagare förstår vad författarkollegorna talar om. Karin Brunk Holmqvist har också en trädgård att sköta, utanför tegelvillan i Tomelillas utkanter, men orden växer ur jorden lika snabbt som ogräset. Minst en bok till ska det bli. Helst fler.

– Jag har till exempel skrivit om byar på Österlen i alla år men är fortfarande stressad över alla byar jag missat. Det finns så mycket som vill ut samtidigt som tiden känns knapp, säger hon.

Karin Brunk Holmqvist tycker definitivt att hon är en mer slipad författare i dag än vid debuten. Kraven hon ställer på sig själv är högre, och hon är bättre på att avgöra när hon har gjort ett bra jobb.

En annan skillnad mot förr är uppskattningen från läsekretsen. När hennes första roman, Potensgivarna, gavs ut 1997 bokade hon och två manliga författardebutanter kapellet i Skillinge för boksignering, och for Österlen runt för att informera om evenemanget.

– Det behövdes inga kravallstaket direkt. När vi summerade kvällen hade den ene mannen inte sålt något, den andre hade lyckats få till en märklig byteshandel med ett par strumpor. Och jag hade sålt två böcker. Det gjorde mig i och för sig så lycklig att jag kände: »Ja, där satt den! Nu är jag på gång!«

Att 24 år senare till fullo förstå att hon har sålt över två miljoner böcker bara i Sverige, och rest Norden runt till författarsamtal – drygt 50 stycken per år – är svårt, menar hon. Men det har liksom bara flutit på och fortsätter att göra det. Läsarna i hennes egen ålder har uppenbarligen tid att läsa. Och för författaren själv är situationen densamma.

– När jag började skriva yrkesarbetade jag som socionom parallellt, och hade dessutom tonårsbarn att ta hand om.

– Nu, på ålderns höst, är det inte så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #5 2021 (18 oktober 2021) och är skriven av .