»Det är väl bara bra att Albas pappa röker?«

När du för några år sedan besökte Astrid Lindgrens hem vägrade du att gå därifrån. ­Varför?

– Som barn tillbringade jag all ledig tid på det lilla biblio­teket i Laröd utanför Helsingborg. Bibliotekarien, fru Johansson, ringde hem till oss när de hade fått in nya böcker som passade mig. Jag läste allt, men återkom alltid till Astrid Lindgren. Jag älskade hennes historier. Min största dröm var att själv bli barnboksförfattare. Jag gjorde böcker själv hemma, som jag gav bort i julklapp. Jag ville vara Astrid Lindgren. När jag till slut fick besöka hennes hem var det så häftigt att se hennes arbetsrum med skrivmaskinen och glasögonen. I heltäcknings­mattan bredvid sängen fanns hennes fotavtryck kvar. Jag sa till de andra: »Ni kan gå, men jag stannar en stund.«

Vad var det med Astrid Lindgren du gillade?

– Som barn kände jag mig annorlunda och undrade ofta: Varför är alla så glada? Hos Astrid Lindgren fanns en ärlighet. Där är död och försvunna mammor och mörker. Och så är det något med tilltalet. Hon talar aldrig ner, över barnen, utan direkt till dem. Hon låter karaktärerna vara oförutsägbara och mångsidiga. De blir aldrig stereotyper, utan är människor med djup och motsägelser. Min favorit var Madicken. Hon är stark och kaxig och står upp för sig själv, även när hon inte gjort rätt. För mig som var så blyg och ordentlig var hon väldigt lockande.