»Barn är känsliga«

»Jag tror att man genom att ta upp känsliga ämnen kan göra en insats för små barn. Min senaste bok handlar om att prata inför folk, att stå upp och prata på en scen. Vartenda barn, eller åtminstone hälften, är jättenervösa för att vara med på julfesten eller något liknande och ha en replik. Och ändå är det ingen som skrivit om det, inte som jag hittat i alla fall. Barnböcker kan fungera frigörande, så att man förstår att man inte är ensam.«

1. Stärk din läsare

Om vi tänker oss att ett barn ska gå fram på julfesten inför föräldrarna och säga: ”Det var allt vi hade och nu önskar vi er god jul”. En typisk uppgift som fröken har hittat på. Vi tänker nog att det inte kan vara något stort. Men det kan vara mycket svett och elände på nätterna i kanske två veckor medan man tränar på det, riktigt tungt att bära. Det är inget stort problem i världshistorien, men det handlar i botten om att våga ta för sig och våga uttrycka sig. Jag tror att bakom alla de små problem som barn har, gömmer sig väldigt stora mänskliga problem. Barnböcker kan fungera befriande genom att blotta dem. Det kan bli nästan som en inkörsport till den stora litteraturen också, för den handlar ju om just det – att vi inte är ensamma, att det inte bara är jag som tänker såhär.

En bra berättelse för barn kan innehålla kanske 40 procent personlig ton, 50 procent muntert och godmodigt skratt, och så 10 procent någonting som sitter kvar, som inte tar slut när boken tar slut. På bilderboksnivå tycker jag absolut att jag har ett ansvar för att berättelserna står för bra värden. Att se till att det ingår i normaliteten att man kommer från Somalia eller älskar en annan pappa, så att inte barn tycker illa om människor med ett annat ursprung än det svenska eller går runt och smyghatar homosexuella. Jag kan inte skriva ”det var så roligt med ett litet tjockt barn som kom gående”, för jag vill inte spä på någon sorts ångest för att vara lite tjock. Så då ändrar jag. Barn är känsliga, det är små saker som gör att de kan gå och grunna på något. Och det bara för att man lite oförsiktigt försökt vara skojig. Jag tycker att jag har ett ansvar för att läsaren ska vara lite starkare när berättelsen är färdig.

 

2. Släpp din egen bild

Lästips! Dags att skicka ditt manus till förlag. Men vilket? Lugn! Vi har tagit reda på precis vad ­förlagen letar efter.

Illustratörens bild krockar nästan alltid med min egen bild av hur berättelsen ser ut. När jag skriver så vet jag ju precis var allting står och hur ljuset är, det finns i mitt huvud. Varje illustratörs bild blir naturligtvis lite annorlunda. Först säger jag: Nej, vad fan! Och sen: Nämen, det är ju skitsmart! Det är ett accepterande som kanske tar tio minuter.

Annons

Ulf Nilsson

Ålder: 64 år

Kända figurer: Lilla syster Kanin, marsvinet Muffin, Max

Aktuell: Med bilderböckerna Ensam mullvad på en scen, illustrerad av Eva Eriksson, och Titta bilar!, illustrerad av Sarah Sheppard

Det senaste året har jag jobbat på två helt olika sätt med illustratören. Eva Eriksson och jag har jobbat ihop i nästan trettio år, och vi är så samspelta att vi inte behöver så många ord oss emellan. Hon får texten och kommer sedan med bilderna när hon ritat klart. Jag tror inte att hon vill ha något långt snack om hur det egentligen ser ut, hon vill vara fri.

Sedan har jag jobbat med Sarah Sheppard som arbetar med dator och kan ändra hur mycket som helst. Hon vill ha synpunkter under tiden bilden växer fram, så vi har haft en enorm mailkorrespondens med snabba och galna frågor i stil med: ”Skulle man ha med en mullvad någonstans kanske?” eller ”Hur ser det ut i skåpen i en brandbil?”. Det är uppfräschande som författare att få vara med i bildprocessen, även om jag älskar båda arbetssätten.

Jag gör alltid en genomläsning när bilderna tillkommit och går igenom känslan och ändrar, men det är redaktörens jobb att gå igenom detaljerna och se att allt stämmer. Sarah Sheppard och jag missade till exempel att ha yttre backspeglar på fordonen i vår bok Titta bilar!, så hon fick sitta och komplettera bilderna med tvåhundra yttre backspeglar.

 

3. Tänk filmiskt

Att skriva bilderböcker påminner om att skriva en film. Det måste vara tydligt nog för att mottagaren snabbt ska kunna fatta vad det handlar om. Har man några slutsatser ska det framgå av handlingen och inte berättas i långa filosoferande avsnitt. Det duger ju inte att i slutet av en film lägga in en berättarröst som säger: ”Och på det sättet upptäckte huvudpersonen att livet var mycket större än man tror”. Det måste gestaltas på något sätt. Och det är dubbelviktigt också i bilderböcker tycker jag.

Annons

Man kan också fråga sig – vilken årstid är det som huvudpersonen går och tänker på det här? Hur kan jag stryka under det? Vad är det för ett område den går i? Och inte bara om det är en kyrkogård eller en vacker park, utan – vad är det för affärer? De kan sätta en känsla åt hela berättelsen. Och om du hade gjort teve nu – vad skulle du ha för fåglar som sjunger? Man brukar säga att man inte kan nämna en enda fågel utan att den får en symbolisk betydelse. Tänk inspelningsplats, även om den är påhittad. På det sättet kan du förstärka din berättelse.

Lästips! Astrid Lindgren är ständigt aktuell och evigt älskad. Men hur gjorde hon egentligen?