Att skriva sin plats

Skildringar av platser som författaren själv har djup förankring i blir ofta precisa, ­autentiska och nära. Men hur fångar man en plats och människorna som bor där? Skriva lät fem aktuella författare gräva ner sig i den egna myllan.

Osebol

By nära Klarälven i norra Värmland, söder om Stöllet.

Invånare: Runt 40 vuxna och 15 barn.

Relation till platsen: »Jag bodde där tills jag var 19, sedan fanns mitt föräldrahem där till 2007. Det är helt enkelt min hemby. Det kändes viktigt att skriva boken bland annat för att många lämnar platsen och inte kommer tillbaka till den. Man vet att ingen vet var byn ligger, att ingen vet hur det är att bo där – så man pratar inte om det.«

Marit Kapla återvände till sin barndomsby för att ge plats åt det hon anser vara en av samtidens viktigaste frågor: Vad ska hända med landsbygden? Resultatet blev ett dokumentärpoetiskt epos där bybornas egna röster breder ut sig på 800 sidor.

»Första fröet såddes när jag var på middag för runt tio år sedan hos en ny kompis i Göteborg. När vi skulle presentera oss runt bordet sa jag att ›jag kommer från norra Värmland, från en ort som heter Stöllet‹ – det är så jag brukar säga. Det är den närmsta lite större orten, och de flesta brukar inte veta ens var det ligger. Så säger personen mittemot: ›Skämtar du? Där har jag bott! Fast jag bodde inte i själva Stöllet utan i en by utanför.‹ ›Vad hette den då?‹ undrade jag. ›Osebol.‹ Jag bara: ›Herregud, är det sant?‹ Det visade sig att hennes föräldrar bodde i kollektivet i byn under en tid. Vi bodde alltså där samtidigt som små barn, men kände inte till varandras existens eftersom vi levde helt olika liv. Men vi delade upplevelsen av en uppväxt som för många låter väldigt exotisk, en sista rest av det gamla jordbrukssamhället. Jag och min syster brukade ropa på varandra när det kom en bil körande på grusvägen utanför, för att den andra inte skulle missa den. Vissa åkte häst och vagn till affären. Vi var med och tog upp potatis på en grannes fält, och kom hem med en säck eftersom vi hjälpt till. Allt var fortfarande kvar: affären i byn, och i Stöllet fanns banken, kiosken och grillen. Nu finns inget kvar, utom ett Coop i Stöllet. Väldigt många människor har lämnat.

Annons

Efter middagen sa min kompis: ›Ni borde åka tillbaka till Osebol och göra en film.‹ Jag jobbade med filmfestivalen i Göteborg då. Men jag har aldrig velat göra film. Däremot ville jag skriva böcker. Men det tog tid att förstå vilken. När jag slutade på filmfestivalen efter tio år läste jag in restpoäng från universitetet. En sån där karma-grej. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om den ryska författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj. Jag hade verkligen fastnat för hennes böcker, var så fascinerad att det kallades litteratur, fastän det byggde på intervjuer. Formen där människor pratar i jag-form är ju inget nytt egentligen. Men det blev så himla bra när hon gjorde det. Hon gjorde något bortom journalistiken – pratade med folk om deras liv. I samma veva gick jag igenom mina dagböcker för en artikel i Ord & Bild, och funderade på vad jag skulle göra. Jag hade inte varit i Osebol sedan 2007, då mamma sålde huset. Skulle jag bearbeta mina dagböcker till en uppväxtroman? Bara tanken tråkade ut mig. Men plötsligt föll allt på plats: Jag gör som Aleksijevitj!

 

Jag och min mamma och syster åkte till vår före detta granne Karin Håkansson och hälsade på i december 2016. Jag lanserade min idé, och hon sa: ›Det är bara att ringa!‹ Så jag slog upp Osebol på en adresssajt, ringde alla och bokade intervjuer. Jag gav dem en lapp med en bild på Osebols bro från ett gammalt vykort, och skrev vad jag hade tänkt på. Att frågan om vad som ska hända med landsbygden är en av de viktigaste. Att det bästa sättet jag tror man kan skildra landsbygden på är att fråga dem som bor där. Och att jag hoppades att det skulle bli en bok. Jag träffade alla vuxna i byn utom två. Minst en gång, en långfika på en till två timmar. Som tur var fick jag kontakt med ett förlag, Teg Publishing, 1,5 år in i processen. Då avslutade jag intervjuandet och började bearbetningen. Annars hade jag kunnat hålla på hur länge som helst.

Jag har ju gjort en massa intervjuer tidigare, men det här kändes ändå nytt. Jag hade ingen frågelista – jag ville bara intervjua folk om deras liv. Jag började alltid med att fråga om huset. Hos vissa hade släkten byggt huset för flera hundra år sedan, andra har flyttat dit från Holland eller Tyskland. Sedan frågade jag vad de gjort i sitt liv. Jag ville prata om det som människor kunde och visste något om, och som de ville prata om själva. Arbeten de haft. Men också om hur det är att bo där. En förutsättning för projektet var att jag är granne med alla. Jag har vuxit upp och levt i samma by. Men de som har flyttat in räknar jag också som grannar, eftersom vi alla delar erfarenheten av hur det är att bo exakt här och ingen annanstans.

Mycket kom fram utan att jag behövde fråga något. Högstadiet hade precis lagt ner. Flera barn i byn fick åka ända till Torsby istället.

Den gamla bron över älven, som är ett slags emblem för socknen, söktes det EU-bidrag för – som beviljades. Men kommunen lade inte in sin del, så bidraget brann inne, och nu är bron stängd för trafik. Det har folk inte glömt.

Och affären – de höll i till 2009, vilket är fantastiskt.

Mycket handlar så klart om rötter. Om varför man väljer att bli kvar på en viss plats. Naturen, tystnaden … i kontrast till staden. Urban Nilsson säger det så bra: ›En måste ha lite frihet / uttamä väggan‹.

Annons

Jag transkriberade allt med hjälp av min mamma, och har valt att räta ut de flesta orden, men inte alla. Det skulle vara begripligt, men också finnas kvar vissa kännetecken i dialekten. Som Karin, hon sa ›mejförklä‹. Jag bara: ›Vad fan är det?‹ ›Ja, men det är ju ett midjeförkläde‹, förklarade mamma. Hade jag skrivit ut det hade ju ingen förstått, jag var tvungen att försvenska. Däremot har jag till exempel behållit ›khärn‹ och tagit stavningen från värmländsk ordbok.

Marit Kapla

Född: 1970 i Malung, flyttade till Osebol när hon var tre veckor.

Bor: I Göteborg.

Bakgrund: Kulturjournalist. Har bland annat arbetat på Filmkrönikan i SVT, på Nöjesguiden och som konstnärlig ledare för filmfestivalen i Göteborg 2007–2014. Nu arbetar hon som redaktör för tidskriften Ord & Bild.

Det finns en tydlig skillnad mellan de värmländska dialekterna. I Karlstad pratar man som Bengt Alsterlind. I Torsby, Fryksdalen, låter de som Svennis – där är bördigare jord, öppnare landskap. Klarälvdalen är en trång dalgång med mycket skog. Det har varit tuffare att leva där. Dialekten är korthuggen, lite mer svårtillgänglig, precis som landskapet.

Det var väldigt befriande att komma tillbaka till dialekten, jag hade verkligen längtat efter språket. Många pratar ganska lite, men det finns mycket under ytan. Urban Nilsson säger om sin morfar att ›All hans inkomst gick i lastbilar.// Där hamnade allting. // Huset / det var inget viktigt.‹ Han säger tydligt att morfadern prioriterade lastbilar före hus, men han säger det med så få ord.

Det är också en tråkig effekt med urbaniseringen, när dialekterna slätas ut. Man förlorar eventuellt möjligheten att säga vissa saker.

 

Den luftiga formen med radbrytningar fanns inte först. Jag hade bearbetat tre personers intervjuer som trycktes i Ord & Bild 2016. På releasen av numret läste jag högt ur texten, och då lyssnade författaren och översättaren Erik Andersson. Han tyckte läsningen var så bra, och skickade några dagar senare ett brev till mig där han skrivit av hela intervjun men lagt varje ny mening på en ny rad. Det var en fantastisk present, som blev helt avgörande. Sedan har jag brutit raderna ännu mer. Det blir ännu tydligare då – hur poesi finns överallt, inte minst i vardagsspråket, i hur människor pratar.

Förlaget sa redan från början att ›det hade varit grymt om den blev jättetjock‹. När den vuxit till 700 sidor började min förläggare tycka att det kunde räcka. Men sedan lämnade jag in slutmanuset på 800 sidor, och sa att ›jag kan inte ta bort någonting‹. Så han läste, och höll med. Det är jag väldigt glad över.

Jag var väldigt nervös på slutet. Jag hade hela tiden sagt till dem jag intervjuat att ›jag trycker inte någonting utan att ni får läsa först‹, och många berättar personliga saker. Efter att de läst ville några ändra en del, men det mesta fick vara kvar. Jag kände att de faktiskt tyckte det var roligt med boken, att den betydde något.

Jag hade inte kunnat skriva om min hemby och de som bor där på något annat sätt. En människa är på så många olika sätt, det går liksom inte att nagla fast. Det är bättre att människan får beskriva sig själv genom sina ord. Alla människor bär på en berättelse. Och det blir en speciell effekt av att det är så många röster. Som ett prisma, som också tydligt berättar om samhällsförändringar.

 

Nedmonteringen av landsbygden är ett tema som boken kretsar kring, och som jag själv fått bearbeta väldigt mycket, för det är så sorgligt. Som Lennart Olsson säger i boken: de fick en folder från församlingen där det stod att fyra barn döpts på ett helt år. Alltså i hela norra Värmland!

Att lämna var hela tiden så självklart för mig, en norm som jag ifrågasätter allt mer. Jag flyttade till Stockholm och skulle gå journalisthögskolan och trodde jag skulle trivas jättebra. Men jag vantrivdes enormt. Jag hyrde ett inackorderingsrum i Ulriksdal, en nybyggd förort jag hade noll anknytning till. Varför trodde jag att jag skulle gilla det? Det var ju helt fantastiskt sen att komma hem igen och jobba på Värmlands Folkblad i Torsby, där jag gått gymnasiet.

Flera av dem jag intervjuade, både unga och gamla, har bott i Osebol hela sitt liv. Att välja att köpa ett hus och bli kvar är verkligen att gå emot strömmen. För normen att flytta är och var så stark. Jag hoppas väl att boken kan bidra till att ändra det lite. Synen på människan som så himla anpassningsbar. Samhället kan inte begära det av folk, att man bara kastar allt överbord och flyttar dit där det är mest efterfrågan. Man är ingen vara, man är en människa. Som ofta har väldigt starka bindningar till en plats. Det poängteras ofta att framtiden och makten ligger hos dem som är mobila. Men jag tror ju att om man skrapar lite på ytan så är det många av de där man tror är så mobila och kan trivas varsomhelst, som gärna skulle återvända.

Och grejen är att det håller på att vända. Efter första boksläppet i Solviks bygdegård i Norra Ny socken där Osebol ligger, tog vi ett glas i István Fóths stall och pratade. Då sa Anna-Karin Larsson som jobbar på förskolan att de nu har fler barn än när jag intervjuade henne, trots att asylboendet är nedlagt. Istváns son har flyttat in med sina barn. I ett annat hus bor en tysk familj med skolbarn. De verkar medvetna om att det kan vara hårdare livsvillkor på landsbygden, men de flyttar dit ändå. Jag funderar kanske varenda dag på om jag ska flytta tillbaka till Värmland. Men det skulle inte vara för skuld jag flyttade tillbaka, utan för att jag har lust med det. Jag trivs så himla bra i Värmland.«

Berättat för Elin Klemetz

 

Gällivare

Kommun i Lappland, mellan Jokkmokk och Kiruna.

Invånare: 17 637.

Davids Relation till platsen: »Jag växte upp i byn Hakkas utanför Gällivare tills jag var 15, då flyttade jag till Malmberget. Min uppväxt var väldigt trygg och fri. Det var aldrig någon som ifrågasatte. Som att vi hade fri tillgång till musiksalen i princip dygnet runt, där vi spelade Nirvana med järnet på förstärkarna. Och alla umgicks med alla.«

David Väyrynen visste vad han ville skriva: en kartläggning av norrbottningars sätt att tänka. Men han var tvungen att flytta hem för att förstå hur.

Din diktsamling, ett slags mental karta över Norrbotten, fick sin start när du bodde i andra änden av landet. Hur kom det sig?

– Jag höll på att läsa till journalist när min dåvarande tjej och mina kompisar tröttnade på mitt tjat om skrivande: »Nu får du väl fan ta och gö’ nånting.« Så jag skrev några noveller och en dagboksroman och sökte in till Skurups skrivarlinje. Vi var en grupp som pratade mycket litteratur och poetik – det öppnade för nya sätt att skriva och tänka. Jag var den enda norrlänningen i gruppen och gillade att spela på det. Som att tramsa om att det inte finns något internet i Pajala eller att det går isbjörnar på gatorna. Men det var också hur man beter sig. Allt det fick mig att tänka: »Hur är vi egentligen? Vad är det som gör att jag trivs här men ändå saknar något hela tiden?«

Vad handlade din hemlängtan om?

– Framförallt ett slags stämning. Jag bodde på Vildanden i Lund, inte på Östermalm i Stockholm, men jag upplevde ändå att det handlade extremt mycket om konsumtion. Jag trivdes inte med det. Och hade inte samma referensramar när det gällde humor och minnen. Man kunde inte prata på samma sätt om livet. Jag ville skriva om det där. Fick någon idé till en konceptuell diktsamling om laestadianismen, men efter ett tag tänkte jag bara: »Vem fan skulle vilja läsa det här?« Jag tror jag styrdes av en idé om att blidka Stockholms litterära parnass. Det var först när jag slutade på Skurup och flyttade hem igen som något hände.

David Väyrynen

Född:1983 i Hakkas, en by nära Gällivare.

Bor:I Gällivare.

Bakgrund: Läst bland annat litteraturvetenskap och journalistik, och är diversearbetare, kommunpolitiker och ordförande i Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr. Debuterade med diktsamlingen Marken 2017.

Vad?

– Jag började skriva som folk pratar. Som de gamla gubbarna och gummorna i byarna, där många är finsktalande och bygger meningar på ett annat sätt. Startskottet kom nog där. Sedan gick jag till biblioteket och lånade böcker som jag tyckte var intressanta. Om Gällivare och Malmberget. Jag sparade sådant som hade mycket undertext, som vittnade om en tydlig inställning till livet. Det kunde vara en berättelse om en gumma som gjorde något konstigt i stadsögon, men som här inte var alls konstigt. 30 procent av Marken har jag snott på olika sätt, genom böcker, tidningar eller sådant jag fått berättat för mig.

Du använder väldigt många olika former i boken – från mejlkorrespondenser och långa listor med påbud till visor och påhittade verksamhetsberättelser. Hur har du jobbat med de olika avsnitten?

– Ett avsnitt, »Kaikkinens bedrifter«, är till exempel skrivet på runometer och hämtar formen från Kalevala-eposet. Det består av korta berättelser jag har hört av människor. Som en person som lagar en tand med Plastic Padding. Det låter ju helt vansinnigt. Men det är en kompis som påstått att hans pappa har gjort det. Jag vet inte om det är sant, det är inte intressant – bara historien. Och att det kan ha hänt. En annan text i samlingen bygger på när jag var till en by och spelade in tre timmars samtal med ett gäng ungdomar i 20-årsåldern, ett försök att kartlägga hur en ung norrbottning tänker i dag. Jag har försökt att i olika former beta av döden, kärleken, maten –  alla de stora sakerna i livet – ur vårt perspektiv. När jag säger »vårt« har jag ingen exakt geografisk gräns men de bynamn jag använder är från Lappland, mestadels Norrbotten.

När jag hör dig låter det som om du var tvungen att komma hemifrån för att förstå vad du skulle skriva, men sedan blev tvungen att komma hem för att få det gjort?

– Ja, det tror jag. Tidigare trodde att jag skulle hitta svaren på livets stora gåtor om jag petade ihop något som Freud hade skrivit med något som Strindberg skrivit. Men livet kommer ju emellan. Jag insåg ganska snart att jag också ville vara full och kär, och inte sitta över böcker hela livet. Vad är det egentligen som betyder något? Jag längtade hem, tyckte om människorna här och vad de sa. Och det sätt på vilket de säger det är konstnärligt intressant. Det öppnar upp för skrivandet och litteraturen om man slutar kategorisera saker. Det finns dikt i tidningar också. Allt handlar om vad du letar efter. Som »All eventuell uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligt men bestämt. Edvin i Killinge«. Edvin har jag ju hittat på själv. Men den texten läser man ju i princip varannan vecka här, någon sur jävel som inte vill ha någon uppvaktning. Och varför är det så? Jo, för att vi inte tycker om lyx och flärd, att bli uppmärksammade.

Boken skriver om sätt att leva och tänka som finns i området, men har lästs och uppskattats brett. Trodde du att du skrivit den för en mer lokal läsekrets från början?

– Jag anade att de som är litteraturintresserade skulle tycka det var bra. Det skulle möjliggöra en läsekrets utanför. Men jag bestämde mig tidigt för att språket måste vara kommunikativt. Jag kan inte bo i Gällivare kommun och skriva en bok som ingen förstår, och som handlar om våra trakter. Det skulle vara osant mot de människor som bor här, och taskigt. Det här projektet handlar om stolthet. Jag ville skriva en bok som folk i den här regionen i första hand skulle ta till sig och känna: »Fan, inte är det så pjåkigt ändå att vara från Norrbotten. Vi är ju grym!«

Vilken roll spelar det att du faktiskt bor i Gällivare nu?

– Jag tror det spelar en ganska stor roll. Jag tar del av samhället, är politiskt engagerad, har jobbat på posten och suttit på Ica. Jag känner många, och många känner mig. Det var också en stor anledning till att jag flyttade tillbaka. Folk här umgås till exempel över åldersgränser på ett annat sätt. Jag har suttit på otaliga kafferep med äldre kvinnor och surrat med folk i bastun. Precis som när jag växte upp – jag och en kompis som hade kajal och nagellack fortsatte att umgås med de där som var mer åt raggarhållet. Det är klart att de frågade »Måste ni se ut sådär?« och vi bara: »Jo, det måste vi.« Sedan var det inget mer med det. Jag tycker att kollektivet är så viktigt. Och förstår inte människor som flyttar för att vara anonyma, jag tycker att en så stor del av livet förloras.

Jag fastnade i »Holmgrens hemlängtan«, om att platsen man kommer ifrån har större betydelse än man tror – i det här fallet är det en relation som bryts för att två personer inte förstår varandra.

– Jag kom på idén att jag skulle parafrasera Goethes Den unge Werthers lidanden i modern form. Det är en mejlkorrespondens där bara ena parten, Petter, kommer till tals. Det visar sig att tjejen han träffat, Charlotte, har en större lojalitet till staden och det sättet att leva än vad hon har till Petter, och hon tror att han ska knyta an till staden lika mycket som hon gör. Jag har pratat med så otroligt många människor där det skaver hela tiden. Man har flyttat och träffat någon, skaffat barn, fått jobb. Man har några ansträngda relationer till några som man spelar bowling tillsammans med på onsdagarna. Men referensramarna krockar. Den gruppen av människor ville jag också uppmärksamma.

Det som genomsyrar mycket är ett levnadssätt som bygger på görandet snarare än pratandet.

– Det sättet att vara på är ju ganska manligt kodat. Men jag tror också det är norrbottniskt kodat. Jag tycker att kvinnor här uppe i större utsträckning är ointresserade av att fika och shoppa. »Kan vi inte gö’ nåt?« undrar Petter hela tiden. »Gå i skogen, bygga något?« Folk här har pippi på att bygga saker. Fan, de har ju till och med förråd till förrådet.

Vad ser du som den stora utmaningen för Gällivare just nu?

– Bristen på arbetskraft. Vi har fler tyskar och holländare som flyttar till vår kommun än sörlänningar. Trots att vi har nära till allt, frisk luft och natur, billigt boende … Sedan har vi otroligt många kreativa och duktiga människor här i Norrbotten.

Du säger »vi har«. Ett vi som går förlorat när folk flyttar ifrån?

– Det är ju mycket det jag har haft förhoppningar om att lyfta. Marken handlar en hel del om vikten av att ta kollektivt ansvar. Själv är jag aktiv politiker i Vänsterpartiet, och tycker det är en lika viktig del av mitt arbete som författandet. Jag fick Birger Norman-priset nu, och det var jättefint. Det är ju kul att få priset för litterär kvalitet. Men de som sitter i juryn tittar också på konsekvenserna. Vad är bokens inneboende önskan?

Ja?

– Jag vill ju att boken ska få fler att flytta tillbaka. Man måste skaka bilden ur människor att det inte finns några möjligheter. Men affärsverksamhet bygger ju snarare på lojalitet än antalet människor. Kan man driva en affär i Hakkas på 390 personer, då kan man göra annat också. Och folk säger: »Det finns inget att göra.« Jag tycker det är falskt. Jag gör mer nu än när jag bodde i Umeå. Jag gör mer än vad jag hör att folk som bor i Stockholm gör. Jag går till kyrkan och lyssnar på Bachkonsert. Ser alla teatrar jag kan. Alltid tar man med sig något. Och man är där minst lika mycket för människorna. För att göra livet värt att leva. Men man måste ha berättelser för att folk ska våga flytta. Inte bara något jäkla reklamblad med bild på ett berg. Det är ingen som flyttar på grund av reklam. Men kanske efter att ha läst en bok.

Elin Klemetz

 

Malmö

Sveriges tredje stad, sedan Öresundsbrons invigning alltmer integrerad med Köpenhamn.

Invånare:340 802.

Min relation till platsen: »Jag var väldigt förälskad i Malmö som ung, jag körde taxi på nätterna i ett slags mentalt rus av alla stadsdelar, klasser och nationaliteter. I dag är jag mer kritisk till utvecklingen, som transvestit känner jag mig inte riktigt trygg. Men Köpenhamn är ju nästan hopväxt med Malmö i dag, och där kan jag känna samma frihet och livsglädje som jag gjorde här förr.«

Ingen större svensk stad har förändrats så genomgripande under de senaste 50 åren som Malmö. Fredrik Ekelund har levt och skrivit sig fram genom alla dess skiften.

Det första som slår mig när jag träffar honom är att han inte pratar skånska.

Det framstår som helt otänkbart.

För sedan debuten har Fredrik Ekelunds böcker varit marinerade i det malmöitiska, från 70-talets proletära stad sedd ur hamnarbetarnas och taxichaufförens synvinkel, via 2000-talets mångkulturella kriminalromaner, fram till senaste Q, den självbiografiska boken om Fredriks liv som transvestit.

Men han kommer alltså från Uppsala, och passerade Sundsvall till och med, innan han landsattes i Malmö som nioåring, i ett av alla de nybyggda radhusområden som gnagde sig ut genom rapsfälten under 60-talets rekordår. Redan första skoldagen fick han veta att han var »upplänning«. Det betydde inte att han var från Uppland, vilket han i och för sig var,
utan att han kom från … typ … norr om Eslöv.

– Jag förstod snabbt att jag var ensam i klassen om att inte prata skånska, konstaterar Fredrik. När jag sedan frågade efter ett kautschuk blev det helt tyst, till och med fröken var tyst, tills min bänkkamrat sa: »Du, det hittor goummi.«

Sådana glosor var lätta att lära sig. Värre var tungspets-r:en, särskilt i kombination med »t«; ord som »stort« och »fort« lät löjliga och lättviktiga från Fredriks mun, snart också i hans egna öron.

Fredrik Ekelund

Född: 1953 i Uppsala.

Bor: I I Malmö.

Bakgrund: Körde taxi, grovarbetade i Malmö hamn och tolkade åt invandrarförvaltningen som ung. Tillsammans med litteraturstudier i Lund lade detta en grund för de två tidigaste romanerna: Stuv Malmö, kom! (1984) och Taxi sju-två bland drömmare och dårar (1993). Ekelund har sedan ständigt återkommit till Malmö i romaner, diktsamlingar och självbiografiska verk.

– Det var helt säkert redan där jag började utveckla min känslighet för ord och språk och dialekter. Jag var nästan sjukligt blyg och rodnade för vad som helst. Därför försökte jag hela tiden undvika de där orden med »rt«, och jag blev oerhört uppmärksam på hur mina kamrater pratade.

Fotbollen fick in »upplänningen« i gemenskapen och har följt honom sedan dess. Fredrik var duktig som pojke och spelar fortfarande, bland annat i Författarlandslaget. Snart var han inte heller hammarbyare, utan MFF-supporter.

Fredrik blev, och ville bli, mer malmöit än de flesta infödda. De sena tonåren sammanföll med det tidiga 70-talet och hans kärlek till det proletära Malmö – med hamnen, Kockums och ett helskånskt Malmö FF som tog sig ända till Europacupfinal – blev också ett sätt att distansera sig från den egna akademiska familjebakgrunden.

– Jag började köra taxi och det blev som en besatthet att jag skulle kunna alla gatorna, helst var varje nummer låg också. I bilen mötte jag ett »Natt-Malmö« som jag blev väldigt fascinerad av: de kriminella, de berusade, de rika … det blev som ett mentalt rus för mig.

Fredrik säger att i två av hans tidigaste böcker, Stuv Malmö, kom! och Taxi sju-två bland drömmare och dårar, är huvudpersonerna egentligen mest ett slags trattar där han har hällt ner personöden och många av de intryck han fick med sig från taxijobbet och åren när han jobbade i hamnen.

– Jag ville skriva fram staden som jag upplevde den. Det fanns väldigt lite litteratur om och från Malmö då. Jacques Werup var en inspiration, han kunde skriva fram litteratur från det vardagliga: från Kungsparken, människor på Stadsbiblioteket och så vidare. Men annars var det tunt, även bakåt i tiden.

– Jag ville också fånga språket och allt som det säger om en människa. I lastrummen på båtarna dånade gubbarnas malmöitiska och det var inte bara en dialekt, det var en världsåskådning. Där fanns en humor och ett slags inbyggt trots mot Stockholm och basarna och all annan överhet. Jag satt i Stockholms skärgård och skulle skriva det som blev Stuv Malmö, kom!, och jag hade där rösterna i huvudet och tänkte att »om de inte får tala som de låter, då kastrerar jag dem«.

 

I Jag vill ha hela världen!, nominerad till Augustpriset 1996, förde Fredrik Ekelund med sin perfekta tonträff in ett annat idiom: den ettriga »spånskan« hos de latinamerikaner som kom till Malmö på 70- och 80-talet var en föregångare till dagens släpigare »Rosengårdsskånska«. Även då hade Fredrik glädje av sin yrkeserfarenhet, han jobbade under flera år som spansktolk på Invandrarförvaltningen.

Några år senare försökte han omfamna hela Malmö i en enda bok, Torget.

Fredriks vänsterhand, med omsorgsfullt lackade naglar, gestikulerar ut genom fönstret på kaféet.

– Jag har mitt kontor här precis, runt hörnet bor kommissarie Lindström i mina kriminalromaner och två kvarter bort ligger Triangeln, en öppen plats där jag på sent 90-tal såg en pundare som stod och svingade med en alldeles ny golfklubba i riktning mot Sheraton. Där och då väcktes tanken på att skriva Torget, med små fiktiva berättelser inifrån människor som passerar Triangeln. Först tänkte jag på något sätt att jag skulle skriva lika många som det finns Malmöbor … det förstod jag ju snabbt att det inte låter sig göras. Men det blev 250 berättelser, som bara rann ur mig. 163 kom med i den färdiga boken.

 

Fredrik säger att han beundrar de författare som kan skriva fram fiktiva världar men att det inte ligger för honom själv, han är alltför präglad och intresserad av verkligheten omkring sig för att vilja befria sig från den. Däremot kan han se ett annat slags frigörelseprocess i sitt författarskap.

– Mina första böcker var ett slags lätt bearbetad kopiering av verkligheten och det jag upplevt. Först med Jag vill ha hela världen! kände jag att jag var en riktig författare, att jag kunde skapa en egen litterär värld. Jag ville fortfarande använda igenkänningsbara platser men de skulle liksom ligga i bakgrunden och ge färg och trovärdighet till de karaktärer och händelser som driver mina kriminalromaner.

– Samtidigt fortsatte jag skildra en yttre verklighet, förändringarna av staden: Öresundsbron, högskolan, invandringen … Det var först när jag passerat 50 och började titta tillbaka på livet, när jag skrev om min barndom i Fadevår, tack för ljuset! och lät tankar och minnen löpa, som jag riktigt kunde skriva inifrån mig själv – vad jag känner och hur Malmö känns. Jag kom åt mina egna smärtpunkter och hittade även språkliga redskap för att skildra vad staden och människorna gör med varandra. Men människornas tal och dialekter är fortfarande viktiga för mig, det är en stor del av vad vi är som människor, och vill bli.

– Det är till och med så att om jag pratar spanska med mina chilenska vänner här så pratar vi fram ett annat Malmö – och jag en annan Fredrik – än om vi pratar svenska. Det blir livligare och direktare.

 

I Fredrik Ekelunds senare böcker möter läsaren fortfarande hans karaktäristiska fyrverkeri av språk- och människoglädje, men lite under ytan har hans bild av staden och dess människor förändrats från något proletärt, kollektivt och sammanhållet till en mer postindustriell, individuell och kriminell mosaik. Han säger själv att han blivit kritisk till utvecklingen och är oändligt trött på de »våldskaskader« som sköljer över staden med jämna mellanrum.

När Fredrik för ett par år sedan började bejaka sin transidentitet, Marisol, fick han tillgång till ytterligare sidor av sig själv, som människa i första hand men även som författare. Malmö, däremot, målas i självbiografiska Q i mörkare färger än någonsin. Större delen av boken utspelar sig i ett öppet och omfamnande Köpenhamn medan hans hemstad och omgivning framstår som instängd, känslosnål, till och med hotfull och homofob.

Så löper ett liv, ett författarskap och en stad vidare i sina banor, ibland parallella, ibland hoptvinnade. Fredrik Ekelund fortsätter att samla på skånska ordböcker, Marisol skriver på en diktsamling och Malmö FF har precis blivit av med serieledningen i Allsvenskan men har goda förutsättningar att ta sig till gruppspelet i Europa League.

Fredrik skiner upp.

– Jag gillar ju den nya supporterkulturen. Stämningen kring MFF är ofta fantastisk och fotbollen är fortfarande det kanske snabbaste sättet att ta sig in i en gemenskap. Jag ser ofta de där tröjorna med trycket »Jag är från Malmö«. Man odlar en malmöitisk kultur och sina rötter, oavsett varifrån man kommer. Det är en bra sak, så länge det inte blir exkluderande och fascistiskt. Folk vill ha rötter och sammanhållning – och det kommer alltid att vara något som jag vill skildra som författare.

Tobias Regnell

 

Gotland

Sveriges största ö, belägen i Östersjön cirka tio mil från fastlandet.

Invånare: 59 249.

Relation till platsen: »Under min uppväxt var Gotland världens centrum. Jag ville aldrig till fastlandet, men lämnade för att studera i Örebro 1979, träffade min man och blev kvar. Ändå känns det, varje gång vi kommer över med färjan: ›Det här är hemma.‹ Det är så vackert, fullt av historia. Och bitvis väldigt orört fortfarande.«

Anna Jansson har skrivit Gotlandsdeckare i en strid ström i snart 20 år. Här berättar hon varför platsen fortsätter
att egga hennes fantasi.

 

Var det självklart för dig att förlägga dina böcker till Gotland?

– Ja, jag är född och uppvuxen på Gotland, och det är en sådan rik miljö att skriva ifrån. Vi hade höns, utedass och inget varmvatten. Och ingen TV, vi satt framför elden och berättade historier. Min pappa var en fantastisk berättare, och sägnerna och myterna sitter djupt i den gotländska folksjälen. Jag fick både Gotlands historia och personliga anekdoter som blivit stoff till många av mina böcker. En skattkista att ösa ur!

Vilka historier kunde det vara?

– Jag använder till exempel myten om havsfrun i Drömmen förde dig vilse. Myten finns i olika versioner i varje socken på Gotland, och handlar om en kvinna som drunknar på sin bröllopsnatt och därefter lurar på havets botten, dit hon lockar unga vackra män. Myten kom säkert till för att varna för de underströmmar som bildas vid vissa stränder här. I min bok hittas en brudklädd kvinna mördad i Botaniska trädgården … Och i Pojke försvunnen använder jag mig av min pappas anekdot om när en pojke cyklade iväg med en dödskalle från kyrkogården på pakethållaren medan dödgrävaren tog rast. Det är sådana små fragment som sätter igång min fantasi.

Anna Jansson

Född: 1958 i Visby.

Bor: I Örebro.

Bakgrund: Arbetade i 25 år som sjuksköterska. Första deckaren med kriminalinspektör Maria Wern i spetsen utkom år 2000. Gotlandsserien har nu blivit 20 böcker, översatts till 17 språk och sålts i totalt fyra miljoner exemplar. Anna skriver också en deckarserie förlagd till Örebro och en barndeckarserie.

Finns det platser som är mer tacksamma när det gäller brott än andra?

– Ja, Högklint till exempel – en 40 meter hög klippa som stupar ner i vattnet. Folk har ramlat ut där och drunknat. I en bok puttade jag ut en bil med en man där. Och Jungfrutornet i ringmuren. Enligt sägnen lurade Valdemar Atterdag en ung kvinna att ge honom nycklarna till stadsporten. Han brandskattade staden, och som straff murades kvinnan in i Jungfrutornet där hon svalt ihjäl. På samma ställe placerar jag en ung kvinna på hennes möhippa, med lika hemskt resultat. Jag tror jag dödat 74 personer på Gotland totalt.

Du har skrivit 20 böcker i serien om Maria Wern på Gotland, och nu har du påbörjat en serie från Örebro. Betyder det att du har avverkat det mesta på Gotland?

– Oh, nej! Idéerna är inte slut. Jag har en till bok klar som jag redigerar just nu, och håller på med bok nummer 22.

Elin Klemetz

 

Hertsånger

Liten by i Robertsfors kommun på Västerbottens kust.

Invånare: Cirka 50 personer.

Relation till platsen: »Jag har flyttat väldigt mycket, både som barn och som vuxen. Så på ett sätt har jag inga rötter någonstans. Men har jag några överhuvudtaget så är det där i den byn. Vi hade hus där när jag var barn, jag var där alla somrar och lov. I 20-årsåldern bodde jag i närheten i några år. Och min mamma bor kvar, i huset som i boken kallas kippogården.«

Karin Smirnoffs Augustprisnominerade debutroman Jag for ner till bror skildrar tillvaron i det till Smalånger förklädda Hertsånger, där de flesta bott kvar hela sina liv. Själv betraktar sig Karin som en vagabond utan rötter.

 

Hur kom din första roman till?

– På en buss mellan Piteå och Ånäset, där min bror bor. Den platsen ligger nära förlagan till byn Smalånger i boken, nämligen Hertsånger. Jag skulle göra en ansökan till Författarskolan i Lund, och hade väldigt lite tid kvar. Första meningen blev helt enkelt: »Jag for ner till bror.« Jag skrev ihop ett ganska snabbt första kapitel och tänkte inte så mycket mer på det. När jag kom in på utbildningen hade jag tänkt skriva en helt annan berättelse. Men min handledare sa att hon ville läsa en fortsättning. Jag gjorde ett försök och var snart så inne i det att jag bara fortsatte.

Varför började du skriva om just Hertsånger?

– Från början gjorde jag väl det bara lätt för mig. Jag har bott där och kan skogarna, bergen och havet, och dialekten som talas där. De människor jag beskriver finns ju inte, men de finns ändå på något sätt; företeelser och händelser som jag samlat i mitt liv.

Karin Smirnoff

Född: 1964 i Umeå.

Bor:  I Piteå.

Bakgrund: Har tidigare bland annat arbetat i restaurangvärlden, i hemtjänsten och som journalist. Driver sedan 2013 trävaruföretaget Componenta Wood i Piteå. Hennes debutroman nominerades till Augustpriset hösten 2018. Uppföljaren Vi for upp med mor utkom i våras, och en sista bok i serien är på gång.

Det är en bitvis väldigt brutal historia med incest och våld. Du har fått mycket frågor om det – om det verkligen kan vara en sann bild av Västerbottens landsbygd. Upplever du att du får större krav på dig att skriva sanningsenligt bara för att du valt den här platsen?

– Absolut. Jag får frågor hela tiden om jag känner »ett ansvar för bilden av Norrland« och så vidare. Jag tänker att människor får väl hantera sina egna fördomar på något sätt. För egen del hade jag en väldigt bra barndom och byn är förknippad med nästan bara positiva saker. Plus att det är väldigt vackert, det ligger högt med utsikt över landskapet. Men detta att man skulle ha något ansvar att skildra dokumentärt eller vara någon sorts ambassadör för länet blir väldigt märkligt – det är ju romaner jag skriver. Med det sagt är det ingen osannolik berättelse. Det är en mix av egna och andras erfarenheter som jag kokat ner till en by i Västerbotten. Den friheten tänker jag fortsättningsvis också ta mig och göra precis vad jag vill av.

Ja, det blir ett konstigt ansvar. Som om alla som skriver om platser eller företeelser som sällan skildras måste ha en viss agenda.

– Det är snarare något jag medvetet försöker hålla undan i mina berättelser, att inte ge karaktärerna så mycket agenda. Jag vill beskriva ett tillstånd genom Jana Kippos ögon. Det blir tre böcker som hänger ihop, och som handlar främst om en människas utveckling, från en svår barndom in i vuxenlivet, och vidare in i något som kanske kan likna ett värdigt liv. Det är en sorts upptäcktsresa både för Jana Kippo och mig själv. Vad man klarar av att reparera och inte. Jag hade kunnat förlägga den var som helst. I en annan by eller stad. Det råkade blir där, för att det kändes rätt för min del och för karaktären. Sedan är det ju en fördel att ha någon sorts kännedom om platsen, så att det inte blir fel.

Där har du en viss fördel, som har bott på så många platser. Vad har det gjort med dig, tror du?

– Jag föddes i Umeå men växte upp utanför Södertälje. Sedan flyttade vi till Tullinge, och därefter Huddinge. Som vuxen bodde jag i Paris i ganska många år, var gift med en fransman. Sedan Stockholm, och vidare till Västerbotten. Därefter Skåne i tio år och nu Piteå i tio. Jag funderar på var jag ska bo härnäst, nu när barnen blivit stora. Jag tycker det är väldigt roligt att flytta. Det är klart att det är jobbigt att börja om socialt. Men känslan av att inte vara riktigt bofast, den passar mig jättebra. Det gör att man ständigt upptäcker nya saker. Jag reser runt mycket här i Norrbotten och Västerbottens inland, både som författare och med mitt träföretag, och tycker fortfarande att det är tillräckligt intressant för att jag ska vara kvar. Men jag skulle inte behöva ha någon boplats egentligen, om jag själv fick bestämma och inte hade barn och djur och sådär. Jag skulle tycka det var helt okej att vagabondera.

Elin Klemetz

Rekommenderas för dig