Att skriva sin plats: Osebol

»Första fröet såddes när jag var på middag för runt tio år sedan hos en ny kompis i Göteborg. När vi skulle presentera oss runt bordet sa jag att ›jag kommer från norra Värmland, från en ort som heter Stöllet‹ – det är så jag brukar säga. Det är den närmsta lite större orten, och de flesta brukar inte veta ens var det ligger. Så säger personen mittemot: ›Skämtar du? Där har jag bott! Fast jag bodde inte i själva Stöllet utan i en by utanför.‹ ›Vad hette den då?‹ undrade jag. ›Osebol.‹ Jag bara: ›Herregud, är det sant?‹ Det visade sig att hennes föräldrar bodde i kollektivet i byn under en tid. Vi bodde alltså där samtidigt som små barn, men kände inte till varandras existens eftersom vi levde helt olika liv. Men vi delade upplevelsen av en uppväxt som för många låter väldigt exotisk, en sista rest av det gamla jordbrukssamhället. Jag och min syster brukade ropa på varandra när det kom en bil körande på grusvägen utanför, för att den andra inte skulle missa den. Vissa åkte häst och vagn till affären. Vi var med och tog upp potatis på en grannes fält, och kom hem med en säck eftersom vi hjälpt till. Allt var fortfarande kvar: affären i byn, och i Stöllet fanns banken, kiosken och grillen. Nu finns inget kvar, utom ett Coop i Stöllet. Väldigt många människor har lämnat.

Efter middagen sa min kompis: ›Ni borde åka tillbaka till Osebol och göra en film.‹ Jag jobbade med filmfestivalen i Göteborg då. Men jag har aldrig velat göra film. Däremot ville jag skriva böcker. Men det tog tid att förstå vilken. När jag slutade på filmfestivalen efter tio år läste jag in restpoäng från universitetet. En sån där karma-grej. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om den ryska författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj. Jag hade verkligen fastnat för hennes böcker, var så fascinerad att det kallades litteratur, fastän det byggde på intervjuer. Formen där människor pratar i jag-form är ju inget nytt egentligen. Men det blev så himla bra när hon gjorde det. Hon gjorde något bortom journalistiken – pratade med folk om deras liv. I samma veva gick jag igenom mina dagböcker för en artikel i Ord & Bild, och funderade på vad jag skulle göra. Jag hade inte varit i Osebol sedan 2007, då mamma sålde huset. Skulle jag bearbeta mina dagböcker till en uppväxtroman? Bara tanken tråkade ut mig. Men plötsligt föll allt på plats: Jag gör som Aleksijevitj!

Jag och min mamma och syster åkte till vår före detta granne Karin Håkansson och hälsade på i december 2016. Jag lanserade min idé, och hon sa: ›Det är bara att ringa!‹ Så jag slog upp Osebol på en adresssajt, ringde alla och bokade intervjuer. Jag gav dem en lapp med en bild på Osebols bro från ett gammalt vykort, och skrev vad jag hade tänkt på. Att frågan om vad som ska hända med landsbygden är en av de viktigaste. Att det bästa sättet jag tror man kan skildra landsbygden på är att fråga dem som bor där. Och att jag hoppades att det skulle bli en bok. Jag träffade alla vuxna i byn utom två. Minst en gång, en långfika på en till två timmar. Som tur var fick jag kontakt med ett förlag, Teg Publishing, 1,5 år in i processen. Då avslutade jag intervjuandet och började bearbetningen. Annars hade jag kunnat hålla på hur länge som helst.