»Första fröet såddes när jag var på middag för runt tio år sedan hos en ny kompis i Göteborg. När vi skulle presentera oss runt bordet sa jag att ›jag kommer från norra Värmland, från en ort som heter Stöllet‹ – det är så jag brukar säga. Det är den närmsta lite större orten, och de flesta brukar inte veta ens var det ligger. Så säger personen mittemot: ›Skämtar du? Där har jag bott! Fast jag bodde inte i själva Stöllet utan i en by utanför.‹ ›Vad hette den då?‹ undrade jag. ›Osebol.‹ Jag bara: ›Herregud, är det sant?‹ Det visade sig att hennes föräldrar bodde i kollektivet i byn under en tid. Vi bodde alltså där samtidigt som små barn, men kände inte till varandras existens eftersom vi levde helt olika liv. Men vi delade upplevelsen av en uppväxt som för många låter väldigt exotisk, en sista rest av det gamla jordbrukssamhället. Jag och min syster brukade ropa på varandra när det kom en bil körande på grusvägen utanför, för att den andra inte skulle missa den. Vissa åkte häst och vagn till affären. Vi var med och tog upp potatis på en grannes fält, och kom hem med en säck eftersom vi hjälpt till. Allt var fortfarande kvar: affären i byn, och i Stöllet fanns banken, kiosken och grillen. Nu finns inget kvar, utom ett Coop i Stöllet. Väldigt många människor har lämnat.
Efter middagen sa min kompis: ›Ni borde åka tillbaka till Osebol och göra en film.‹ Jag jobbade med filmfestivalen i Göteborg då. Men jag har aldrig velat göra film. Däremot ville jag skriva böcker. Men det tog tid att förstå vilken. När jag slutade på filmfestivalen efter tio år läste jag in restpoäng från universitetet. En sån där karma-grej. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om den ryska författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj. Jag hade verkligen fastnat för hennes böcker, var så fascinerad att det kallades litteratur, fastän det byggde på intervjuer. Formen där människor pratar i jag-form är ju inget nytt egentligen. Men det blev så himla bra när hon gjorde det. Hon gjorde något bortom journalistiken – pratade med folk om deras liv. I samma veva gick jag igenom mina dagböcker för en artikel i Ord & Bild, och funderade på vad jag skulle göra. Jag hade inte varit i Osebol sedan 2007, då mamma sålde huset. Skulle jag bearbeta mina dagböcker till en uppväxtroman? Bara tanken tråkade ut mig. Men plötsligt föll allt på plats: Jag gör som Aleksijevitj!
Osebol
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Rekommenderas för dig
Andra läser
Bli utgiven
-
Magdalena Sørensen: »Jag vill bringa något slags ordning«
Samtal
-
Isak Gröndahl: »Jag ville bara sätta ord på saker som jag hade varit med om«
Intervju
-
Lars Arrhenius: »Att skriva har varit ett sätt för mig att bearbeta minnena«
Intervju
-
Maria Såthe: »Efter två sidor visste jag att jag ville ge ut den«
Porträtt
-
Sökes: Författare som skriver bokserier
Reportage
