Malin Haawind: »Jag är otroligt avundsjuk på de som levde då«

Det doftar av varma tallbarr i slänten ned mot Ellen Keys Strand. I Vätterns krusiga yta bryts augustiljuset i tusentals vita fläckar. Runt huset vid Ombergs fot vandrar nyfikna besökare planlöst omkring och väntar på att klockan ska slå ett. 

Malin Haawinds kinder är blossiga. Hon har redan hållit i dagens första visning och assisterat kollegan Maja vid den andra. Under lunchtimmen mellan visningarna har hon hunnit sleva i sig en skål hemlagad grönsakssoppa med cheddarost och gräslök, kissat och fixat till sminket, sopat av den breda stentrappan framför huset och dammat Ellen Keys möbler med en dammvippa av strutsfjädrar. 

Malin Haawind kom hit för första gången 2018, då hon tilldelades ett vistelsestipendium. Varje år väljs 20 kvinnliga stipendiater ut bland flera hundra ansökande, och de behöver uppfylla flera kriterier: bland annat ska de vilja förkovra sig i eller skapa någonting med avstamp i de teman som var särskilt viktiga för Ellen Key. Malin kom hit för att arbeta med en fackbok om smuts – om hemmet och kroppen, om skam och klass – men när hon för första gången klev över trösklarna på Strand drömde hon i hemlighet om något mer och större. Det var skönlitteratur hon ville skriva.