Hon stannar upp mitt i en rörelse. Tvekar.

– Ska man lägga upp alla böckerna på disken eller blir det bara obehagligt?

Jenny Tunedal, med mörkblå kavaj, knallröda läppar och portionssnus under läppen, är nervös. Det är hon alltid när en diktsamling ska ges ut, men den här gången är insatserna extra höga. Hennes nya Dröm, baby, dröm är skriven på vad hon själv kallar »dåliga känslor«. Är hennes sorgedikter över huvud taget relevanta för någon annan?