Foto: Sara Arnald

Idén som blev en bok: Jan Arnald/Arne Dahl

Hur fick du idén till Dödsmässa

– 2003 invaderade USA Irak på oklara grunder och jag tänkte att jag ville skriva om det där, men visste inte hur. Jag kunde ju inte bara placera nån svensk stackare i Bagdad och skriva en deckare om det. Jag måste hitta ett indirekt sätt att berätta om det här kriget, som jag egentligen trodde handlade om att USA ville säkra tillgången på olja. Det ledde till att jag började fundera kring oljan och hur det gick till när vi blev så beroende av denna snabbt sinande energikälla. Och så hittade jag en historisk parallell i andra världskriget – det var någonstans där som vårt extrema oljeberoende började, och det var faktiskt bland annat för att komma åt oljekällorna som Hitler bröt pakten med Sovjetunionen. Och då tänkte jag att någonstans i det förflutna kunde man ha varit på väg att lösa gåtan med att ersätta oljan. Och sen kom andra världskriget, och slog sönder allting.

Så idén började med ett krig, och ledde till ett annat?

– Ja. Och så fick jag idén att det någonstans fortfarande finns en formel för alternativet till oljan, som stormakterna vill få tag på eller hålla hemlig. Det ledde in på kalla kriget och historien förvandlades plötsligt till någon sorts spionroman. Så det blev en alternativ berättelse där Irakkriget bara finns med indirekt, det ligger där i bakgrunden och kokar. Och det är så en idé kan utvecklas hos mig. En bra idé är någonting som det liksom strålar ut nya idéer från. Den är inte färdig, utan mer en känsla av att det i det här finns någonting bra, en källa som det kan födas andra idéer ur.

Idé

USA invaderar Irak

Resultat

Dödsmässa (under pseudonymen Arne Dahl), sjunde boken i serien om A-gruppen, där en serie händelser tar oss med till såväl andra världskriget som frågor om världens oljeberoende.

Annons

Hur vet du vad som är en bra idé?

– Mina deckare är väldigt baserade på verkliga händelser och brott. Och då är det första steget som regel att jag söker upp något i samtiden. Sen börjar en tung research, och det kan vara lite jobbigt innan jag vet om det verkligen finns något här – om det är en äkta idé eller inte, som också kan få mig att säga någonting viktigt. Den känslan måste finnas för att jag ska hitta drivet och flödet. Samtidigt får man inte fastna i en politisk eller moralisk frågeställning, man måste alltid minnas att det är den goda berättelsen som ska styra. Och man får vara ganska hänsynslös mot verkligheten när man förvandlar en autentisk händelse till fiktion. Men när jag väl har fått en överblick över storyn, då kommer ett moment som fortfarande känns magiskt, och det är när den oskrivna boken säger att nu vill jag bli skriven.

Och om den där känslan ändå inte infinner sig?

– Man kan inte sitta och vänta på idéer. Det handlar snarare om att leta upp dem eller skriva sig fram till dem. Och att komma ihåg att idén i sig inte behöver vara helt fantastisk. Det går nästan inte att få en unik idé, i alla fall inte om man skriver om brottslighet. Deckare handlar ju överlag om att någonting har hänt i det förflutna och att vi försöker få ordning på det. Och man måste ha mordet med på något sätt för att det ska kunna handla om liv och död. Det är ju ändå det som är deckarens styrka, att man alltid befinner sig på nån sorts yttersta rand mellan liv och död. Men det gäller att integrera idén i sin egen vision, och då måste man ha hittat sin egen stil. Det är det som är det allra viktigaste överhuvudtaget i litteraturen – att man har ett eget tonfall. Då kan man återanvända massor av idéer.