Tidigt var jag på det klara med att det viktigaste här inte var att citera Zlatan korrekt. Det här var ingen intervju i vanlig mening utan tvärtom en bok där hans livs skulle gestaltas litterärt. Däremot skulle det låta som Zlatan. Man skulle få en känsla av honom, en illusion av att han satt och berättade för oss. Därför lyssnade jag in honom noga, noterade vilka uttryck han använde och försökte skapa ett idiom som kändes Zlatanskt.

Jag levde mig också in i hans liv. Ibland tänkte jag på vår titel Jag är Zlatan. Det är ju jag, sa jag till mig själv. Jag är Zlatan. Jag var tvungen att känna mig som killen från Rosengård för att det skulle bli bra. Ofta var det precis som att skriva en roman i jag-form.

I början blev det för mycket street-talk, nästan en karikatyr. Jag tog i för hårt. Men jag var tvungen att testa gränser, och hitta en ton som kändes personlig och självklar. Jag läste också andra som skapat ett rappt förortsspråk, som Khemiri i Ett öga rött och Irvine Welsh i Trainspotting. Allt som var bra, sög jag till mig.