Foto: Caroline Andersson

David Lagercrantz: Hur gör man litteratur av någon annans liv?

Tidigt var jag på det klara med att det viktigaste här inte var att citera Zlatan korrekt. Det här var ingen intervju i vanlig mening utan tvärtom en bok där hans livs skulle gestaltas litterärt. Däremot skulle det låta som Zlatan. Man skulle få en känsla av honom, en illusion av att han satt och berättade för oss. Därför lyssnade jag in honom noga, noterade vilka uttryck han använde och försökte skapa ett idiom som kändes Zlatanskt.

Jag levde mig också in i hans liv. Ibland tänkte jag på vår titel Jag är Zlatan. Det är ju jag, sa jag till mig själv. Jag är Zlatan. Jag var tvungen att känna mig som killen från Rosengård för att det skulle bli bra. Ofta var det precis som att skriva en roman i jag-form.

I början blev det för mycket street-talk, nästan en karikatyr. Jag tog i för hårt. Men jag var tvungen att testa gränser, och hitta en ton som kändes personlig och självklar. Jag läste också andra som skapat ett rappt förortsspråk, som Khemiri i Ett öga rött och Irvine Welsh i Trainspotting. Allt som var bra, sög jag till mig.

 

Jag plöjde andra spökskrivna fotbollsbiografier. Jag har ärligt talat aldrig läst något tråkigare. Böckerna var tillrättalagda och förljugna och bestod ofta av en repetitiv matta av fotbollsmatcher. Så mycket fattade jag på en gång: så där kunde vi inte göra och det sa jag också till Zlatan, och han höll med. Vi skulle köra på riktigt, annars var det ingen idé, och när det gällde fotbollen fick jag vara extremt selektiv. Bara matcher som förde handlingen framåt kunde jag ha med, matcher som betydde något mer än själva resultatet. Mycket arbete gick ut på att hitta nyckelscenerna och sedan borra in dem. Men Zlatan var en skicklig berättare och herregud, vilken historia han har – inte minst om det han kallar ghettot! Där tror jag vi bröt ny mark.   

 

Annons

Jag kommer från ett väldigt litterärt hem, Zlatan från raka motsatsen, och fotbollen hade jag inte hängt med i sedan jag var grabb på sjuttiotalet. Ofta satt jag bara och nickade åt alla namn han nämnde. Trodde nog jag lurade honom ganska bra. Men Zlatan sa till sin sambo Helena: ”Fan, han kan ju ingenting om fotboll”. Helena har i sin tur sagt till mig att hon aldrig har träffat två så olika personer. Men det fanns en poäng i det också. Vi korsbefruktade varandra.

Det var en process innan han började berätta på allvar. Så är det för alla. Det tar tid innan berättelserna kommer, framför allt om du inte talat om dem så ofta tidigare. Då kommer först bara lite svepande omdömen: ”Pappa var sträng och mamma arbetade mycket” och sådant. Som intervjuare måste du gång på gång återvända till de viktiga delarna. Zlatan är mycket intelligent, men all hans analyskraft hade tidigare riktats framåt: ”Hur ska jag klara nästa match?” Nu fick han gå bakåt i tiden och då hände massor.

Det i sig blev ett problem. Vi hade bestämt oss för att skriva en uppriktig biografi. Och mycket känsligt kom fram när vi pratade: mamman som slog honom, pappan som drack, kylskåpet som var tomt. Länge tvekade vi om vi kunde skriva om det där. Zlatan ville inte göra sina föräldrar illa, och jag ville inte heller pressa honom som någon gammal kvällstidningsjournalist. Men så pratade vi den 22 juli 2011, alltså dagen då terrordåden i Norge skedde, och då sa Zlatan på sitt typiska vis: ”Jag har tänkt på det där. Vi skriver om allt. Men du ska göra det med kärlek.” Nästa morgon gick jag upp klockan fyra och skrev om alltihop.

 

Till slut kom stunden när han skulle läsa manuset. Som sagt; jag hade tänkt litterärt och fritt, bara försökt skriva en så stark berättelse som möjligt, och det lät ju jättebra förstås. Men skulle han fatta det? Han var ju inte precis en bokläsare. När jag skickade iväg manuset var jag helt förstörd av nervositet. Han har ju auktoritet den mannen, och jag glömmer aldrig när vi började gå igenom boken. Vi satt mitt emot varandra som i någon slags duell och han gick på mig rätt hårt. Men någonstans märkte jag att han gillade det, att han tyckte att boken gjorde honom rättvisa.

Hur trött jag är på det hela nu? Dödstrött förstås. Jag vill inte vara Zlatans författare hela livet. Men samtidigt är jag jävla stolt, inte främst över upplagorna eller Augustprisnomineringen, men över de nya läsare som hittat till boken, de som inte läser i vanliga fall. Breven och mailen de skickar till mig – jag blir faktiskt tårögd emellanåt.

David Lagercrantz debuterade 1997 med biografin Göran Kropp 8000+ som blev en internationell bestseller. Sitt skönlitterära genombrott fick han med romanen Syndafall i Wimslow. I november 2011 utkom Jag är Zlatan, en av de största bok-succérna någonsin i Sverige. Samtliga böcker är utgivna på Albert Bonniers förlag.