Sven Olov Karlsson, författare

»Ett sätt att göra en ritning«

Tolv månader, tolv noveller. För Sven Olov Karlsson började Årsboken med en övergripande idé som gjorde det lätt att sätta igång.

Du fick idén till Års­boken från den så kallade lingonalmanackan, som fanns överallt förr i tiden. Vad kom först – innehållet eller formen?

– Formen. Jag ville skriva en novell för varje månad. Min första novellsamling Västmanland började också med ett tema – där var idén att skriva en novell för varje kommun i Västmanland, totalt tio stycken. Så båda böckerna har kommit till på samma sätt, med en övergripande idé först. Jag upplever det som lättare att skriva en samling noveller när själva formen för boken är klar. Det är ett sätt att göra en ritning, att liksom planera expeditionen. Jag bygger en låda med ett visst antal fack som jag sedan kan börja fylla, ett efter ett.

Du har skrivit såväl noveller och romaner som reportageböcker. Ser processen likadan ut?

– Nej, romaner är inte samma sak, inte reportageböcker heller. Där handlar det mer om att följa en linje, en dramaturgi, och det är ett mer komplext bygge. Sedan betyder inte det att själva novellen är simpel. En novell är lika komplex som någon annan text, men byggandet av en novellsamling är enklare.

När du hade formen klar, gick det då fort att skriva?

– Nja, det tog sin tid. Det dröjde till exempel flera år innan jag kläckte titelnovellen. Men jag kände ganska tidigt på mig att jag visste hur jag vill skriva dem: att novellerna skulle spegla sin respektive månad. Det blev ett sätt att skapa framåtrörelse. Varje berättelse knyter an till vädret, arbetets säsong, högtiderna. Men jag tog mig friheten att hoppa i tiden. Årsboken skildrar inte ett utvalt år, utan innehåller tolv månader från en massa olika år.

Annons

Sven Olov Karlsson

Född: 1971 på en bondgård i Västmanland.

Bor: Bagarmossen i Stockholm.

Bakgrund: Kulturjournalist och författare som skrivit reportageböcker, novell­samlingar och romaner.

Utgivning i urval: Italienaren (2003), Amerikahuset (2008), Svenska ödehus (2008), Porslinsfasaderna (2013), Brandvakten (2017).

Hur mycket måste en novellsamlings berättelser hänga ihop med varandra?

– Det kan man själv välja. En del bygger ju upp väldigt avancerade novellsamlingar där karaktärer, händelser och platser flätas in i varandra. Det är en modell. Men jag har valt att skriva samlingar där novellerna är fristående, där det helt enkelt är en pyttipanna av olika berättelser. Var och en ska stå för sig, är tanken. Lik förbannat märker jag att läsarna ibland ändå tycker att de hör ihop på olika vis. De läser och tror att det nog är samma hus, samma gata eller samma familj som återkommer. Det kan hända att man som läsare söker efter samband när man läser en novellsamling. Eller så kan läsaren helt enkelt ana att det här är berättelser som rör vid varandra på något sätt, eftersom jag skrivit dem ganska mycket under samma period i mitt liv.

När du får en idé, hur vet du om den ska bli roman eller novell?

Annons

– De stora, omfångsrika idéerna är ofta romanmaterial medan novellen är ett kortare utsnitt av verkligheten. Jag har blivit bättre på att se skillnaden. Västmanland skrev jag efter att ha publicerat tre romaner, och om den fick jag höra att novellerna egentligen innehöll tillräckligt mycket stoff för att bli romaner. Jag hade försökt trycka in hela livsöden. I Årsboken har jag vågat välja ut, renodla och utveckla några få skeenden.

Vad behöver man tänka på när man skriver i ett kortare format?

– En novell bör komma igång snabbare. Jag tror att det var Kurt Vonnegut som sa att en novell ska börja så nära slutet som möjligt. Det är ett gott råd, och därmed är det bra att tidigt fundera på hur novellen ska sluta. Vissa anser att man ska lägga mest kraft på inledningen men jag tycker att den som skriver novell ska jobba dubbelt så mycket på slutet.

Några andra skillnader?

– En novell kan vara driven och dramatisk, drömsk, befinna sig i tankevärlden eller bestå av mycket dialog. Men den måste alltid väcka läsarens intresse direkt och innehålla någon sorts dramatik. Det kan räcka med någonting ganska trivialt: ett samtal som är på väg åt fel håll, en glödlampa som går sönder. Sedan får man aldrig förledas att tro att novellen är enklare att skriva, eller mindre viktig, bara för att den är kortare.

Årsbokens tolv noveller hör alltså inte direkt ihop med varandra. Berättar de ändå en gemensam historia?

– Det tycker jag. Årsboken är ett försök att skildra Sverige, eller världen, i dag. Den börjar med en hemlös kvinna i en källare och slutar på en stor­marknads­parkering i julrushen. I en novellsamling kan författaren röra sig i väldigt många olika skikt av ett samhälle, och vårt samhälle blir alltmer polariserat. För de som inte har det drägligt växer hela tiden avståndet till det de behöver. Jag ville skildra den rörelsen. Och så ville jag visa att den utvecklingen liksom inte är någonting som bara sker, utan det finns starka krafter som vill att samhället ska förflytta sig i den riktningen.

De liv du skildrar i Årsboken är vitt skilda. Var det medvetet?

– Ja, det är en annan av novellsamlingens styrkor, att den ger författaren möjlighet att berätta om många helt olika människor med helt olika problem. En snubbe sitter i en dyr lägenhet och skriver och har utåt sett ett bra liv, men känner sig ganska orolig. En bonde har betydligt mer handfasta problem. Och en hemlös kvinna kämpar för att överleva.

Du har setts som en av Sveriges främsta landsbygds­skildrare. Här skriver du för första gången om människor som bor i städer. 

– Ja, jag ville pröva att skriva mer urbana berättelser, som ett sätt att vidga vyerna. Jag hoppas att läsarna och kritikerna inte ska tycka att det är för klichéartat. Jag är egentligen mer trygg i att skildra landsbygden, där känner jag att jag har på fötterna. Samtidigt har jag bott i Stockholm i 23 år. Jag är väl som väldigt många i det urbaniserade Sverige: jag har en fot i staden och en på landsbygden. Men bondgården där jag är uppvuxen är fortfarande den plats på jorden där jag känner mig allra mest förankrad, mycket starkare än någon annanstans.

Sven Olov Karlssons råd till dig som skriver noveller:

• Se novellen som ett utsnitt av verkligheten. Din uppgift som författare är att välja rätt utsnitt.

• Även kortare format behöver dramatik. Fundera över vad som ska driva din novell framåt.

• Slarva inte! Tillåt dig aldrig att skriva sämre bara för att du skriver en novell.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #1 2020 (03 februari 2020) och är skriven av .