För många börjar skrivandet som en hemlighet, och en angenäm sådan. Att få dra sig undan, sätta ord på känslor och formulera sig fritt utan ramar blir både lustfyllt och efterlängtat. Tanken på att berätta för någon att man skriver känns däremot som att blotta sig. Att låta någon läsa? Uteslutet. 

Men i takt med att det planlösa och lustdrivna skrivandet övergår i ett mer fokuserat skrivprojekt – ofta med ett färdigt manus som uttalat mål – inträder nya behov. Det mest uppenbara: du behöver en yttre blick på din text. Med en stabil skrivargrupp får du kvalificerad och välvillig textrespons, men inte bara det. Gemensamma textträffar ger dig också ett tryggt sammanhang, deadlines att hålla och rutiner att hänga upp skrivarvardagen på. Dessutom gör det dig till en bättre läsare – och därmed en bättre författare. Jenny Jägerfeld har berättat i Skriva: 

»När jag och några andra psykologistudenter startade en skrivgrupp tillsammans fick jag för första gången syn på min skönlitterära röst. De andra skrev kargt och avskalat, medan jag är rätt ordrik. När jag sedan började på Skrivarakademin var jag ganska kaxig och tänkte: ›Vad kan jag egentligen lära mig här?‹ Men jag lärde mig massor, främst av att läsa andras ofärdiga texter – i det skedet ser man vad som inte fungerar och varför.«