Miljöbeskrivningar – vässa dem och bygg bokens värld

Marie Hermanson har hyllats för sina miljöbeskrivningar. I den här texten samlar hon sina godaste råd till dig som ska bygga en värld. Några av dem: lägg grunden med research, använda verben som bärande bjälkar och inred med väl valda detaljer.

Tillhör du dem som slarvar med dina miljöbeskrivningar? Av berättelsens tre grundkomponenter – intrig, karaktärer, miljö – är miljön den som lätt blir styvmoderligt behandlad. Den finns där hela tiden runt om­­kring händelserna på ett så självklart vis att man kanske glömmer bort hur viktig den är. 

Men miljön är inte en behållare som historien serveras i. Den är en del av historien, en mäktig medspelare till intrig och karaktärer.

 Därför bör du vara väl medveten om den miljö där dina personer rör sig, förstå dess betydelse och beskriva den så att dina läsare kan uppleva den.

 

1. Välj en miljö som du  vill leva i

Ett vanligt råd är att man ska skriva om en miljö som man känner väl. Mitt råd: Välj en miljö som ger dig energi och lust.

Om du ger dig in i ett romanprojekt kommer du förmodligen att tillbringa minst ett år i romanens miljö. Den är ditt inre arbetsrum. Vissa perioder är det lätt och roligt att skriva. Andra perioder – kanske de flesta – är tunga och tröstlösa, du tvivlar på dig själv och vill bara ge upp. Då är det viktigt att miljön är en plats där du vill vara. En plats du går igång på, som ger dig kraft och stimulans. Om det är något jag lärt mig genom åren så är det detta: välj din miljö noga, för den kommer att utgöra en stor del av ditt liv.

Annons

Om det är en välbekant eller främmande miljö som ger dig denna kraft vet bara du själv. Ju mer främmande miljö, desto mer research behöver du förstås göra. Att miljön är obekant för dig när du påbörjar projektet betyder inte att den ska vara obekant för dig när du sedan arbetar fram dina miljöbeskrivningar.

En risk med att använda en alltför välbekant miljö är att man blir hemmablind. Man har svårt att uppfatta det som är speciellt. Det kan också bli svårt att växla berättarperspektiv, eftersom man är så van att se allt med sina egna ögon.

En ofta använd lösning på detta problem är att man skapar ett avstånd i tid eller rum. Ungefär som en konstnär som tar några steg tillbaka och betraktar sitt verk med kisande blick. Författaren kan till exempel använda sin hemstad som miljö. Men inte så som den ser ut i dag, utan som den såg ut i författarens barndom. Eller snarare: så som den ser ut i författarens minne.

Göran Tunström växte upp i Sunne och använde gång på gång denna värmländska ort som scen för sina berättelser. Många exilförfattare har använt sig av samma grepp, till exempel den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie. De skildrar en miljö som var, men inte längre är, deras hemmiljö. Sunne i Tunströms roman Jul­oratoriet är inte det verkliga Sunne, lika lite som Bombay i Rushdies Midnattsbarnen är verklighetens Bombay. Avstånd och minne gör fantastiska saker med en miljö. Det uppstår ett kreativt glapp, där en helt ny miljö kan växa fram.

Pröva! Skriv om en miljö där du var som barn och dit du aldrig återvänt i vuxen ålder. Dagiset. Ridstallet. En klasskamrats hem. Tänk dig att du kliver in där och beskriv vad du ser. Väck lukterna till liv. Känslor. Du minns mer än du tror.

 

2. Bygg din ­researchbank

Om du skriver om en välbekant miljö tycker du kanske inte att du behöver göra så mycket research. Du vet hur saker och ting ser ut. Det märkliga är att det vet du faktiskt inte.

Annons

Den som har prövat att teckna kroki eller måla ett stilleben har gjort den överraskande upptäckten att blicken är bedräglig och att verkligheten faktiskt inte är sådan som man tror att den är. För att åstadkomma en naturalistisk avbildning måste man teckna det man faktiskt ser, inte det man tror att man ser.

För att samla stoff till dina miljöbeskrivningar bör du ständigt ägna dig åt research i ditt dagliga liv. Samla miljöer och detaljer. Gör noteringar i din anteckningsbok eller i mobilen. Och slarva inte bort dem! För in dem i en bank, som kan vara en eller flera filer på din dator.

Jag har till exempel en fil på datorn som heter »Natur och väder«. Där hamnar alla anteckningar om detta ämne. Jag lägger in dem månadsvis, kanske med ett tillägg om plats. Då har jag koll på vad som blommar i augusti, hur snön ser ut i mars, himlens färg en vinterdag och så vidare. De personliga iakttagelserna ger en äkthet som man oftast inte kan få från en faktabok. Om inte annat så är det mina iakttagelser. Många av mina natur- och väderanteckningar har jag gjort under ­tågresor. Landskapet passerar utanför fönstret, ingenting ­konkurrerar om uppmärksamheten och jag befinner mig i ett tomt och mottagligt tillstånd.

Nätet kan vara ett bra ställe att starta sin fokuserade miljöresearch. När jag fick idén till Himmelsdalen kom den som mina idéer brukar göra: intrigen i grova drag tillsammans med huvudpersonerna och ­miljön i en enda diffus klump.

Miljön var en trång dal i Alperna med brant stupande bergväggar och intensivt grönt gräs. Eftersom jag inte visste något om en sådan miljö insåg jag att jag måste åka dit. Jag letade efter min dal i programmet Google Earth där jag såg Alperna från luften. När jag upptäckte en riktigt trång dal klickade jag mig ner och där var den! Lysande grön och klaustrofobiskt trång, exakt som jag föreställt mig. Lauterbrunnental hette den och ett par veckor senare reste jag dit på riktigt. Bodde på hotell en vecka och vandrade omkring i dalen. Jag låtsades att jag var huvudpersonen i min berättelse, jag fantiserade om människor och platser jag såg. Miljön gav mig nya idéer till handlingen. Jag antecknade och fotograferade – jag brukar ta många bilder när jag gör miljöresearch. När jag kommer hem och tittar på bilderna på en stor skärm ser jag detaljer som jag inte lade märke till när jag tog bilden.

Om jag hade skrivit om en person som levt hela sitt liv i Alperna hade det förstås inte räckt med en veckas miljö­studier. Men eftersom min huvudperson var nykomling i dalen och såg allt med främlingens ögon funkade det.

Ett annat exempel. Min roman Den stora utställningen utspelar sig under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, en miljö som i dag är helt utplånad. Med hjälp av gamla kartor, ritningar, foton och facklitteratur byggde jag upp en bild av staden och utställningsområdet tills jag kunde röra mig där så gott som obehindrat.

Min bästa källa för att komma in i tidsandan var dagstidningarna från den här perioden, jag tillbringade många timmar vid mikrofilmsbordet på biblioteket. Dagstidningar ger ett tvärsnitt av samhället: politisk debatt, mode, husmorstips, platsannonser, reklam för nya bilmodeller … Ville jag veta om någonting fanns vid den här tiden (till exempel ett ord eller en teknisk uppfinning) sökte jag i Svenska Dagbladets digitala arkiv och såg vilka träffar jag fick.

Historisk research är tidskrävande och risken finns att man gräver ner sig för djupt, så att materialet blir ohanterligt. Ta gärna hjälp av proffsen i arkiv och på bibliotek. Försök att hålla dig till det du letar efter och fall inte för alla frestande stickspår som dyker upp.

 

3. Skapa stämningar genom miljön

I början av Tjänarinnans berättelse anger Margaret Atwood stämningen direkt, genom att i några korta miljöbeskrivningar låta ett rum träda fram:

En stol, ett bord, en lampa. Ovanför, i det vita taket, ett reliefornament i form av en blomsterkrans, och i dess mitt ett tomrum, igenfyllt med puts, liksom det ställe i ett ansikte där ögat har blivit borttaget. Där måste ha suttit en takkrona, förr. De har tagit bort allt som man skulle kunna fästa ett rep i.

Vi får veta vad som finns i rummet. Men – ännu viktigare – vad som inte finns där. Liknelsen med det borttagna ögat ger en kuslig känsla, liksom den torra upplysningen i den sista meningen.

Man kan skapa stämning genom att låta miljön spela med intrig och karaktärer. I Thomas Manns kortroman Döden i Venedig skildras en äldre man som reser till Venedig på semester. Han förälskar sig i en fjortonårig, sagolikt vacker pojke som bor på hans hotell med sina föräldrar. Författaren beskriver stadens skönhet och den märkliga stämning av dekadens och fara som råder där. Bit för bit får vi veta sanningen som ingen vågar uttala: en koleraepidemi har brutit ut, men smittan hemlighålls för turisterna. Den vackra staden, den hemliga smittan och den hotande katastrofen har en direkt parallell till huvudpersonens förbjudna kärlek till pojken. Den yttre och den inre verkligheten speglar och förstärker varandra.

Men miljön kan också spela emot intrig och karaktärer, och fungera som en kontrast som framhäver dem. Esther Green­wood i Sylvia Plaths Glaskupan befinner sig i den amerikanska femtiotalsflickans dröm. Hon tillbringar en sommar på en känd modetidningsredaktion i New York, bor på hotell, äter på lyxiga restauranger och går på partyn med kändisar. Sam­tidigt är hon djupt deprimerad och har självmordstankar. Den eleganta miljön och den ständigt skinande solen förstärker läsarens upplevelse av mörkret i Esthers inre.

 

4. Bygg trovärdighet med ­detaljer

Detaljerna och det specifika gör en berättelse trovärdig. Atwoods beskrivning av rummet i Tjänarinnans berättelse skulle vara ganska ointressant om den bara innehöll bordet, stolen och lampan. Det är ornamentet i taket som gör den intressant. Det är noga iakttaget och exakt återgivet. Margaret Atwood är expert på den sortens övertygande detaljer. Man tvivlar inte på att hon har upplevt det hon beskriver och hon verkar ha en osedvanlig förmåga att frammana sina minnes­bilder när hon behöver dem. Sin trovärdighet som ögonvittne överför hon på berättelsen.

Så var noga med detaljerna. Hämta dem gärna ur din egen erfarenhet, inte ur sådant du läst eller sett på film. Berätta sådant som bara den som varit där kan berätta. En vardaglig, trivial detalj kan fungera utmärkt i ett spännande sammanhang och laddas med ny betydelse.

Alla detaljer behöver förstås inte vara betydelseladdade. Ibland finns de där bara för att göra miljön äkta. Du har säkert massor av sådana detaljer i ditt minne. När du beskriver dem inser läsaren att den här författaren vet minsann vad hen pratar om. I nästa mening ljuger du vilt, men läsaren nickar fortfarande respektfullt och tror på vartenda ord.

Men var sparsmakad. För många detaljer gör miljöskildringen plottrig och effekten späds ut. Var också försiktig med märkesnamn, årsmodeller och liknande. Den insatte läsaren kan säkert bli djupt imponerad av att huvudpersonen har en pryl av Super Duper-modell 352 med X17-Ultra-tillbehör. För övriga läsare är denna information ett sömnpiller. Dessutom åldras tekniska prylar snabbt. Det som är modernt och häftigt när författaren skriver sin roman kan framstå som skrattretande gammaldags när romanen når sin läsare.

 

5. Låt karaktärerna färga sin miljö

Berättarperspektivet har betydelse för miljön. ­Perspektivet kan vara den allvetande berättarens. Men oftast är det romanpersonernas upplevelse som återges, även om det inte sägs rent ut. Författaren får då möjlighet att inte bara beskriva miljön, utan också låta oss veta något om personen som befinner sig där. Två flugor i en smäll alltså.

I Sylvia Plaths Glaskupan förändras miljöbeskrivningen i takt med att Esther sjunker djupare in i sin psykiska sjukdom: solljuset är svavelfärgat, klipporna vid badstranden ser ut som en teaterkuliss, allt som är skräpigt och fult noteras noga. Vi får den yttre verkligheten och Esthers inre på en gång.

Metaforer och liknelser är vanliga i miljöbeskrivningar. De knyter ihop två skilda företeelser som på något vis liknar varandra och när de möts överförs någonting extra från den jämförande företeelsens värld. Om en mans rörelser liknas vid en panters så är det inte bara en beskrivning av hur han rör sig. Panterns hela värld finns där i bakgrunden och ger läsaren undermedvetna associationer till rovdjur, fara, elegans och exotiska miljöer.

Metaforen är intimt förknippad med berättarperspektivet. Den deprimerade Esther i Glaskupan tycker att den vita telefonen i hennes hotellrum är »stum som en dödskalle« och det är ingen slump att Offred, huvudpersonen i Tjänarinnans berättelse, associerar takets tomma fläck med något så fruktansvärt som ett borttaget öga. 

En del läsare tycker att miljöbeskrivningar är tråkiga och hoppar över dem helt och hållet. Det är synd. Men du kan lura dem. Servera inte miljön i sjok. Varva istället. Fläta in den i dialogen och händelserna. Typ så här:

»Blablabla«, sa X och såg ut mot havet, där dimman tätnat till en kompakt vägg.

»Blablabla«, svarade Y. Hon hoppades att de inte skulle behöva övernatta i den här primitiva stugan. Den luktade mögel och det låg drivor av muslort i hörnen.

»Blablabla«, sa X. Hans röst drunknade i mistlurens tjut.

Ett sätt att skapa variation i miljöskildringen är att växla mellan nära och avlägsen miljö, stort och litet, så att läsarens blick får röra sig. (Dimman utanför fönstret. Muslorten i stugan.)

Tänk också på att variera språk och meningsbyggnad. Har du rak ordföljd i ena meningen ska du kanske ha omvänd ordföljd i nästa. En lång mening kan följas av en kort. Undvik uppräkningar. Läs högt och lyssna.

Ordklasserna adjektiv och adverb har fått lite dåligt rykte. De betraktas ibland som nybörjarknep och den som utnyttjar dem ofta sägs lida av »adjektiv­sjuka«. Rätt använda är de dock ett utmärkt verktyg för miljö­beskrivaren. Hur frikostig man ska vara tror jag är en fråga om författartemperament. Vissa använder sig gärna och skickligt av denna färglåda, andra und­viker den så mycket som möjligt. Joyce Carol Oates uttrycker sig med betydligt fler adjektiv än minimalisten Raymond Carver. Författare är helt enkelt olika.

Men alla ord i en text ska givetvis vägas på guldvåg. Ett adjektiv ska tillföra information som är väsentlig för berättelsen och säga något som läsaren inte kan räkna ut själv. Vågen ska inte användas medan du skriver – då ska du bara köra på utan hämningar – utan efteråt när det är dags för bearbetning och strykningar.

Och glöm inte bort verben. Verb skapar rörelse och aktivitet i en text. Döda föremål får liv och blir medspelare i historien, det är rena trolleriet. Berg reser sig mot himlen, skogen omfamnar sjön, kylan pressar sig in genom dörrspringan. Det händer alltid något när ett väl valt verb dyker upp.

 

6. Gör läsaren till ­medskapare

Ibland har jag kommit att tänka på miljön i någon bok jag har läst: ett rum eller ett landskap. Jag minns vilket djupt intryck denna miljö gjorde på mig och jag kan se den framför mig med alla dess detaljer. När jag sedan letar upp stället i boken upptäcker jag att den scen som i mitt minne utspelade sig över flera sidor i själva verket är avklarad på en halvsida. Och själva miljön omnämns i några enstaka rader. Jag letar efter detaljerna som jag minns så tydligt. De finns inte där. Det är min egen hjärna som har lagt till dem.

Berättelsen är ett samarbete mellan författare och läsare. Om en författares miljöbeskrivningar skildrar en skog, kommer hundra olika läsare att se hundra olika skogar, beroende på vilka minnen och erfarenheter de har. Ju mer läsaren deltar med egna minnesbilder, desto starkare blir läsupplevelsen. Författarens uppgift är att trycka på rätt knappar hos läsaren, så att denne får tillgång till sina egna minnen och blir delaktig i skapandet. Hur gör man det?

Ett klassiskt tips som faktiskt fungerar är att använda sig av olika sinnen. Särskilt de lite bortglömda sinnena lukt, smak och känsel verkar ha en underjordisk kanal till våra minnen och känslor.

Sinnenas minnesskapande funktion kan också utnyttjas när man behöver göra en till­bakablick i berättelsen och ge information om tidigare händelser. Miljön kan då tjäna som en naturlig länk till det förflutna. Doften av nybakt bröd från ett bageri eller den dova klangen av kyrkklockor kan sätta igång ett barndomsminne hos en karaktär. Läsaren skickas tillbaka i tiden och får veta vad som hände då. Ett nytt sinnesintryck – en bil som tutar, en mjuk barnhand som rör vid personen – och simsalabim är vi tillbaka i nuet igen.

En annan dörröppnare till läsarens minnen är att använda sig av sina egna minnen. Var personlig. Kom ihåg att det som är botten i dig är botten också i andra.

Och slutligen: var inte övertydlig i dina miljöbeskrivningar. Lita på läsarens förmåga. Om du har gjort hela jobbet finns det ju ingen anledning för läsaren att delta i skapandet.

Marie Hermanson är författare och slog igenom med Augustprisnominerade Värddjuret. Hon har ofta hyllats för sina miljöbeskrivningar.

Artikeln publicerades i Skriva #5 2020 (19 oktober 2020) och är skriven av .