Roslund&Hellström Bild: Peter Knutson

Anders Roslund: Följ inga mallar när du skriver deckare

Det finns inte någon bra formel för hur man skriver spännande romaner, då skulle alla som skriver och bär sin dröm om att bli publicerade också publiceras. Du måste utgå från dig själv, och det är två saker du måste lita på:

A: Du har en unik idé.

B: Du har ett unikt sätt att skriva ner den.

Visst kan man se historier som är väldigt mallade, ungefär som de där Vi Fem-böckerna man läste i bokslukaråldern. Man kan se att här kommer point of no return, och här kommer avtoningen och så vidare. Men det blir ju väldigt mekaniskt. Och även om du skulle få en sån bok utgiven, hur ska du göra nästa gång? Skriva en likadan? Risken är att det bara blir upprepning, och då självdör man tror jag. Precis som hela deckargenren hade gjort om det inte fanns olika författare som hela tiden förnyade den.

1. Hitta din nisch

Genren spänner ju över ett mycket större fält än det som man brukar kalla ”pusseldeckare” och som innehåller gåtan – ”Who did it?”. Det man brukar kalla kriminalroman eller thriller kan handla om mycket mer, till exempel om konsekvenserna av ett brott.

Annons

Jag menar inte att den ena sorten är finare än den andra, bara att det blir lite trångt i genren om alla skriver historier enligt formeln ”vem gjorde det?”.

Själva bestämde vi oss från början för att våra böcker skulle bestå av 50 procent sanning och 50 procent lögn. Vi tyckte att vi hade så stor gemensam kunskap att det skulle kunna bli vår nisch – att i första hand skriva underhållningsromaner, men samtidigt ge läsaren någonting annat. Man skulle kunna få en verklighet på köpet, som man kanske inte hade tillgång till på annat sätt. Och det är därför vår research tar så mycket tid. Vår senaste bok Två soldater tog tre år att skriva, då har vi förbaske mig jobbat varenda dag, och en tredjedel av tiden var ren research. Och så har det varit med alla våra böcker.

2. Använd sanningen

Vissa blandar ihop research med faktakoll. Visst är det viktigt att saker är korrekta. Det är självklart. Det är allas skyldighet att ha koll på tågtidtabellen om man vill ha med avgångstider i boken. Men jag pratar om en annan slags research, en ”historieberättarresearch”. Eller en ”mänsklig” research. Det handlar om att hitta nyckelpersoner, nyckelmiljöer och att ha det tålamod och den tid som krävs för att få tillgång till andra världar än den de flesta känner till. Jag är journalist från början och har rapporterat om undre världen förut, och på ett sätt kan man säga att även detta är ett journalistiskt arbetssätt, men ändå inte. För vi behöver inte vara objektiva. Vi måste inte dokumentera utan kan förhålla oss fritt till de personer vi träffar. Och jag har kommit fram till att jag kommit längre med romanen som redskap än vad jag någonsin gjorde som journalist.

Den största skillnaden är ju också att berättelsen alltid är överordnad, och därför måste man använda sin research med måtta. Den stora utmaningen för författaren blir då att avstå från att visa upp all sin kunskap. Att göra research handlar om att först ta fram ett underlag som skulle räcka till tusentals sidor, och sedan våga ta bort allting som gör att du förlorar storyn – det som är berättelsen, sagan eller thrillern. Det kan räcka med att det är överlastat på en enda sida för att man som läsare ska tappa känslan av att det är just en berättelse, och då är ju överenskommelsen med läsaren bruten.

3. Berätta något nytt

Även om vi gör mycket research får man inte glömma att det bara är en tredjedel av jobbet med en bok. Sedan kommer storyn – själva berättandet, det som innebär att vara författare.

Vi gör ett otroligt tätt synopsis på 100-150 sidor. Det kan ta ett år, men sedan har vi hela skeendet klart – vad som händer, vem som gör det, var det händer, vilken placering en viss cliffhanger har och när den ska hämtas upp och så vidare. Och slutligen kommer den rena skrivfasen. Här finns alla känslor, tankar och dialoger. Här handlar dramaturgin inte bara om att avsluta varje kapitel på rätt sätt – varje sida och varje stycke och mening ska också göras litterär, och dessutom fungera som en motor framåt.

Vi försöker skapa en egen dramaturgi för varje bok vi skriver. Vi får inte planka oss själva. Sedan har man ju en egen stil, men det innebär inte att man kan ta genvägen via någonting som funkade förra gången. Det är det jag menar med att man ska undvika att skriva efter en mall. Hittar man egen mall som funkar i en bok så får man se till att bränna den till nästa gång och skapa en ny. Läsarna ska aldrig känna att det finns ett trick bakom, då blir de ju lite irriterade. Och om de köper boken är det deras förbannade rätt att känna att vi gjort vårt yttersta för att berätta någonting nytt.

Annons

När vi är klara kan det som var 150 sidor synopsis bli 680 sidor, som i vår senaste bok. Och då har vi jobbat med vår berättelse tills vi vet att ingen annan skrivit den förut. Det är mitt viktigaste tips: glöm aldrig att ytterst är det bara du och ditt eget arbete, med varenda jäkla punkt och kommatecken. Och ta dig tid att reflektera över vem du berättar historien för, och varför. Är det för din egen bekräftelse – för att det ska ligga en bok med ditt namn på en disk – eller är det för att du har en historia som andra skulle tycka att det var roligt att ta del av?

 

Lästips: Sören Bondeson har coachat några av Sveriges främsta författare. Här visar han hur du skriver en deckare som håller spänningen uppe ända till sista sidan.