Det undrade vi – och ställde i senaste numret frågan till fyra förläggare.
När man som aspirerande författare arbetar med ett manus kan man förstås längta efter ett mycket konkret svar på en sådan fråga. Att en förläggare på ett stort förlag säger någonting i stil med »jag vill läsa om en svensk småstad på hösten« eller »ett familjedrama bör alltid förläggas till ett hus som kan utgöra en tydlig kuliss«, så att man kan andas ut och känna att man valt rätt miljö – eller få viktiga ledtrådar om hur ens romanbygge ska konstrueras.
Fullt så specifikt svarar inte våra fyra panelmedlemmar (och fullt så agil ska man heller inte vara som författare, åtminstone inte om man strävar efter något mer än bruksskriveri) men med det sagt: förläggarna har en del klokt att säga om miljöns betydelse. Ska den till exempel vara bara just romanens miljö – eller spela en större roll? Helena Ljungström på Albert Bonniers utvecklar: »Miljön kan vara en utgångspunkt för historien, som sängkammaren där berättaren ligger och minns i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, eller hela romanens förutsättning, som i Ernest Hemingways Den gamle och havet.«
Och Bokfabriken-förläggaren Arianna Bommarco säger: »Jag vill bli tagen till en plats jag kanske har en uppfattning om men som författaren får mig att uppleva att jag befinner mig mitt i. Jag vill att miljön på något sätt ska spegla huvudkaraktärens inre resa, eller till och med spela en egen roll i dramat.«
Jag för min del skrev i mitt senaste Fredagsbrev om romanmiljöer som fastnat i mitt huvud, och började – när jag läste förläggarnas svar – tänka på om det fanns en anledning till att just de miljöerna fastnat i mitt huvud? Att det inte är en slump att jag så tydligt minns Sara Gordans bild av en ensam mamma i en kökssoffa, som egentligen rymmer en halv familj, och hur hon sitter där mitt i natten, en tid då alla ska sova. Jag minns miljön eftersom det är en gestaltning och ett förkroppsligande av en förälders oro och ensamhet, och som Arianna Bommarco säger – en miljö som speglar karaktärens inre resa.
Det är skickligt gjort, oavsett om Sara Gordan medvetet räknade ut det när hon skrev Natten – eller om kökssoffan i mörkret bara uppstod.
I nästa nummer kommer vi att lyfta ämnet, och vill gärna ha med era röster och tankar. Hur väljer, bygger och förstärker ni era romaners miljöer?
Veckans …
… tips
En vanlig fråga vi får är: Vad krävs för att bli medlem i Sveriges Författarförbund? Detta reder reporter Henrik Ekblom Ystén noggrant ut i en artikel i senaste Skriva.
… kulturupplevelse
Fick i tisdags för första gången uppleva Ellen Keys Strand, eftersom jag skriver om en författare med mycket nära koppling dit (ja, det är Malin Haawind). En otrolig plats, och fascinerande med en människa som hade så mycket – för den tiden – radikala tankar, ideal och värderingar; allt sammanflätat till en genomtänkt världssyn och en tydlig tanke om det enkla, goda livet. Som sedan gestaltats i ett hus, där allt kändes så mjukt och lugnt och stilla.
För övrigt sade Ellen Key, på sin tid en internationellt känd författare som sålde stora upplagor, att »böcker byggde detta hus«. Undrar hur många konstnärshem som byggs av bokförsäljning i dag? Och nej, till konstnärshem räknar jag inte Villa Lumos.
… kynne
Lätt stressat. Vi skickar septembernumret till tryck i nästa vecka och ligger väl okej till, men inte mer än så. Jag för min del har kvar att skriva numrets porträtt och sällan mår jag sämre än när jag kommit halvvägs. Men det blir ett fint höstnummer av Skriva, med dubbla guider och intervjuer med bland andra Therese Bohman, Agri Ismaïl, Helena Thorfinn och Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
… fundering
En annan vanlig fråga så här i deadlinetider är att jag säger till Tobias: »Har du fått några läsarmejl eller kommentarer som jag kan använda på reaktionssidan?«. Vi får mycket, mycket respons från er men faktum är att det mesta är svar på våra Fredagsbrev. Vi tror förstås inte att det betyder att ni struntar i själva tidningen, men det säger nog ändå någonting om att det är lättare att nå fram när man som journalist visar ett tydligt jag; är en människa med egna reflektioner, utgångspunkter och ett mer personligt tilltal.
Jag har dubbla känslor inför detta. Det är roligt att skriva Fredagsbrev och roligt att ni tycker om dem. Men om man nu – apropå Ellen Key – ska tala om ideal, är mitt journalistiska att den som skriver bara ska ta plats om det finns särskilda skäl. Som chefredaktör på Skriva är det författarna jag vill lyfta, inte mig själv.
Jag tänkte på allt detta när jag följde den journalistiska debatten (till exempel i Aftonbladet, Journalisten och Dagens Nyheter) om Carina Bergfeldts Alla mina bokstäver. Ett antal problem med serien lyfts fram, som att perspektivet är för ensidigt och att experterna som bereds stort utrymme inte är oberoende, men mest diskusson har ändå uppstått kring Carina Bergfeldts betydande roll i den egna dokumentärserien om NPF-diagnoser, främst ADHD. Hennes person tar stor plats i serien. Jag håller med kritikerna i det som framförts, men kan samtidigt se mekanismerna som lett till ett sådant resultat. Som journalist i dag får man så oerhört mycket mer uppmärksamhet när man träder fram och tar plats med sin egen person, än om man bara låter ämnet eller intervjupersonen synas.
Det är fler än Bergfeldt som har svårt att navigera i den verkligheten.
… scenprogram
Så snart detta nummer skickats kliver vi in i nästa bubbla: Bokmässan. Vi hoppas på både bekanta ansikten och nya besökare – det finns något för varenda skrivande människa i SkrivaScenens fyradagarsprogram.