I förrgår skrev jag klart en intervju med författaren Helena Thorfinn. Innan dess googlade jag fram baksidestexterna till hennes första böcker, för att bättre minnas vad romanerna handlar om. I beskrivningen av debutromanen Innan floden tar oss, som jag läste i pocketversion något år efter att den gavs ut 2012, stod raderna: »Samtidigt mördas en ung kvinna, Mukta, av sin man i en liten by långt ute på landsbygden. Hennes småsystrar flyr till Dhaka för att undvika att giftas bort med åldrande män.«
Trots att det gått tretton år sedan jag läste boken såg jag dem omedelbart framför mig: systrarna Mina och Nazrin, som en morgon vaknar före alla andra i föräldrahemmet, smyger ut på den rensopade gårdsplanen med bara lite hoprafsade kläder och en plastlåda med skrynkliga sedlar med sig, och hoppar in i en ledig rickshaw. Jag inte bara mindes flickorna; jag tittade på dem inuti huvudet, som när man kikar in i ett tittskåp. Trots att det var så länge sedan såg jag dem med skarpa konturer.
Är inte minnet en märklig sak?
Eller, överhuvudtaget är människans förmåga att suggerera fram den typen av mentala bilder märklig. Jag har ju aldrig ens varit i Bangladesh. Men när jag läste boken pusslade min hjärna förmodligen ihop de fragment den hade att tillgå. Som de fotografier en vän till mig, som då jobbade inom textilindustrin, ibland postade från sina resor till Dhaka. Och mina egna minnen från resor till Vietnam och Kambodja, vars risfält och trasiga vägar jag föreställde mig såg ut som risfälten och vägarna i Bangladesh. Nyhetsinslagen från Rana Plaza utanför Dhaka, där över 1 100 människor miste livet 2013 när en textilfabrik rasade samman. Skjul av korrugerad plåt jag sett i förorterna till Johannesburg och Maputo.
I dag, nästan ett och ett halvt decennium efter läsningen, hade jag aldrig kunnat redogöra för handlingen i Innan floden tar oss. Men bilderna kunde jag omedelbart framkalla. Och det gäller inte bara den romanen. Jag kan faktiskt inte komma på en enda bok jag läst och tyckt om, där jag inte kan framkalla någonting av hur bokens miljö ser ut, och luktar, och känns.
Torpet där Elsie Johanssons Nancy växer upp, med storasystern Doras väska som står lite gömd under lofttrappan.
Husfasaderna i norra London där Zadie Smiths huvudperson i romanen Swing Time växer upp tillsammans med den karismatiska bästa vännen Tracy.
Kökssoffan där mamman i Sara Gordans Natten väntar på ett barn som försvunnit.
I mitt huvud är de miljöerna inte suddiga eller vaga, utan tecknade med skärpa, färger och djup. Jag vet inte om det är Elsie Johansson eller jag som kommit på att trätrappan är blåmålad och att lädret i Doras väska är mörkbrunt och nött. Om det är jag eller Sara Gordan som vetat att kökssoffan där bokens huvudperson sitter och väntar står placerad vid ett stort burspråk, och att utanför syns en upplyst trädgård full av gamla kastanjeträd. Att ingången till dansstudion där Zadie Smiths två Londonflickor tar danslektioner påminner om korridoren till min brors ateljé i Malmö, med cementgolv och flagnad färg på väggarna och stora ventilationsrör i taket.
Hur många böcker har jag läst genom åren? Hur många tittskåp har jag byggt?
För författare måste det vara en svindlande tanke att deras sparsmakade beskrivningar av människor och miljöer kan generera så här klara bilder inuti huvudet på en läsare. Det kan vara värt att komma ihåg, när du funderar på om miljön du vill skriva fram verkligen kommer att framträda tydligt nog, att du skriver för läsare som var och en besitter den förmågan.
De som läser kan, och kommer, själva att avgöra om en trätrapp är blå eller grå eller omålad, vilken sorts träd som växer utanför ett fönster och hur en rensopad gårdsplan utanför ett skjul i Bangladesh ser ut.
Om du bara lämnar lite luft åt deras fantasi.
Veckans …
… roman
Kapitalet av Therese Bohman, som släpps om några veckor och som jag fått i PDF-form, inför en intervju jag ska göra med Bohman nästa vecka. Boken, om en kvinna som blir besatt av en influerare och lyckas komma nära – för nära? – väcker intressanta frågor om mänskliga drivkrafter. Och om hur man som författare gör för att skapa sådana drivkrafter hos sina romanpersoner.
… återkomst
Skrivas gamla praktikant Kim har kommit tillbaka för att förstärka Skrivas redaktion under hösten! Till att börja med har han fått i uppdrag att intervjua Caroline Ringskog Ferrada Noli om hennes nya novellsamling – samt lektörsläsa en meterhög bunt noveller för att lämna ett gallrat urval vidare till juryn.
… respons
Så många av er skrev till Tobias och tackade för förra veckans Fredagsbrev. I det reflekterade Tobias över hur allt skrivande börjar med en tanke eller en önskan, och hur viktigt det är att vi fortsätter att föreställa oss något annat.
Kanske landade det särskilt rätt för att vi befinner oss i de sista skälvande veckorna inför ett val som känns ovanligt ödesmättat, och för att många just nu tänker mer än vanligt på vilken sorts samhälle man vill vara del av – och vara med och skapa. För Tobias Fredagsbrev satte ljus på hur skrivandet faktiskt kan vara mer än något man gör för sin egen skull, mer än ett sätt att sortera tankar eller förstå sig själv eller få utlopp för sin kreativitet. Skrivandet kan också vara en människas sätt att bli del av en rörelse, att ta plats och bidra till förändring.
… lunchprat
Vi konstaterade över matlådorna i tisdags att två romaner känns som sommarens läsning: Tone Schunnessons Ultravåld och David Szalays Kött. Båda två är kritikerhyllade uppväxtskildringar – Szalays har redan tilldelats Bookerpriset och i Sverige spås Schunnesson som Augustvinnare – och båda två verkar vara den sortens lyckokast till romaner som attraherar såväl kvinnliga som manliga läsare.
… infall
I ett av mina mest uppskattade Fredagsbrev någonsin (jag får fortfarande mejl om just det) skrev jag om hur allt fler dagar är förutbestämda, eller liksom stängda, när man blir äldre. Och om att ångesten inför det inte kan lindras med sådant som botox, utan genom att fortsätta låta sig drabbas av världen. Därför var jag så glad över gårdagen: klockan 13.33 fick jag ett sms av en vän som sa att hon kunde fixa en gratis torsdagsbiljett till Way out West. Strax efter 18 gick vi in genom grindarna, högg varsin Norrlands guld och armbågade oss fram till Flamingoscenen. Hann se mer än jag trodde, och mest drabbades jag av Anna von Hausswolff (min kompis Axel skrek minst fyra gånger: »Hur kan en sådan röst komma ur en så liten person?«), och The xx. Blev rörd till tårar, av musiken förstås men också av en så liten enkel sak som att bandets Romy Madley Croft från scenen sa att de stora upplysa träden hon såg bakom publiken var så vackra. Vände på mig för att se det hon såg, publikhavet och Slottsskogens flera hundra år gamla lindar, lönnar och ekar. Och kände livet i mig.