Några dagar före mitt semesterslut besökte vi Wanås konstpark i nordöstra Skåne, där det myllrar av skulpturer och andra installationer kring slottet och i den omgivande bokskogen. Varje år tillförs nya verk men många är också kvar sedan länge.
Vi brukar åka dit sisådär vart fjärde år och jag fastnar alltid först framför Yoko Onos Wish tree for Wanås, som funnits där sedan 2011. Först som 14 spetiga plantor, nu som en liten allé med rejäla äppelträd.
Bredvid träden finns papper, pennor och snören, och varje år fylls träden med lappar där besökarna skriver ner sina önskningar. Stora och små, helt privata eller sådana som alla kan skriva under på.
Jag smög runt i trädens svala skugga och läste. Längst ner mot marken satt många lappar skrivna med spretiga barnbokstäver. Önskningarna på andra språk – danska, arabiska, engelska, spanska – var generellt skrivna med finare handstil än de svenska, jag funderade på varför.
Efter ett hundratal lappar började jag se ett mönster, vilken typ av önskningar vi bär inom oss.
- Det som var men inte längre är. »Jag önskar att min morfar inte var död«, »Jag hoppas havsörnarna ska komma tillbaka till vår strand«.
- Det som är, men som man önskar inte vore. »Inga fler fallskador«, »Jag önskar mig en man som inte slår mig, och att bli av med mannen som jag har«.
- Det som inte är men kanske kan bli. »Jag önskar att jag blir modigare«, »I wish for peace in Ukraine«, »Jag vill bli skiftledare på Börjes«.
Jag tänker att det är där det börjar. Att vi föreställer oss förändring, något som ännu inte är. När jag för tredje gången läser en version på »Jag önskar att jag hade råd att köpa ett Xbox« känner jag kraften. En armé av barn har insett att föräldrarna antingen inte har råd att – eller inte vill – köpa en dyr spelkonsol, som dessutom kommer att föra med sig ett oändligt tjatande om nya spel.
Lösningen? Troligen inte Yoko Onos äppelträd men kanske ett sommarjobb.
Allt skrivande börjar också med en tanke eller önskan. Om något som inte är, som inte borde vara eller som aldrig tidigare sett dagens ljus. Och från det där, ofta bara en diffus känsla, kan en liten planta växa.
Till en dikt, en dagbokssida eller en roman.
Autokraterna och techbolagen gillar inte sådant. De trycker ner oss i ett enda utsträckt nu, fullt av utspel, klipp och känslostormar som gör det svårt för oss att värdera vad som är viktigt på riktigt. De vill inte att vi ska tänka egna tankar, längre tankar, större tankar. De vill inte att någon, framför allt inte många tillsammans, ska tänka att saker och ting – kapitalismen, maktfördelningen, naturen som vi kör på fälgarna – skulle kunna vara på ett annat vis.
Yoko Ono formulerade liknande tankar redan på 1960-talet. Det mest kända resultatet är maken John Lennons Imagine.
Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion, too
Hör du melodin i ditt huvud? Hade du kunnat skriva något på temat?
Imagine no possessions
I wonder if you can
Det ironiska är att Yoko Ono inte fick någon possession, eller upphovsrätt, vad Imagine beträffar. Först 1980, ett decennium efter att sången skrevs, konstaterade John Lennon i en BBC-intervju att Imagine »bör anges som en låt av Lennon-Ono eftersom en stor del av konceptet och texten kom från Yoko«.
Ytterligare 37 år senare, 2017, skrevs Yoko Ono in som en av upphovspersonerna till Imagine vid en officiell ceremoni i New York där delar av BBC-intervjun också spelades upp. Lennon förklarar där att han inspirerades av Onos bok Grapefruit (1964), som i stor utsträckning handlar om tankens och skapandets kraft. Lennon säger: »Flera delar i boken säger ›Föreställ dig det här eller det där‹. Jag vet att hon hjälpte till mycket med låttexten men jag var inte tillräckligt mycket man för att kredda henne på den tiden.«
2018 gjorde Yoko Ono en egen version av Imagine, som låter mindre som en flower power-årens förhoppning och mer som en äldre kvinnas (hon är 93 nu) bön eller besvärjelse.
You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
Veckans …
… debutantstöd
Knappast något gläder oss så mycket som när Skriva kan hjälpa till på vägen. Till vårt aktuella nummer blev vi nyfikna på Johanna Hellners debutbok och lät Andreas Linder intervjua henne. Häromdagen såg jag så att Skriva varit »en bibel« för Johanna Hellner i 15 år. Det värmer!
… önskeskog
Yoko Onos första önsketräd planterades 1996 (inspirationen kom från en liknande tradition i hennes barndoms Japan) och finns nu över hela världen. Olivträd på Peggy Guggenheim-museet i Venedig, benjaminfikusar på det moderna museet i São Paulo, eukalyptus i Sydney …
Över en miljon önskningar har »skördats« och placerats under Yoko Onos Imagine Peace Tower på Island, ett torn av strålkastarljus som kan nå över 4 000 meter upp i luften.
… dåligt blir bra
Göteborgs-Posten har intervjuat tre personer om AI i litteraturen. Expressens kulturchef Victor Malm menar att en rimlig reaktion på ChatGPT-språket är att skrivfel eller språkliga egenheter kommer att uppvärderas: »Sådana detaljer blir autenticitetstecken. Om folk är dåliga på språk, blir det plötsligt ett tecken på att en människa faktiskt har skrivit texten.«
Det är mänskligt att fela, och den felfria konsten är sällan den bästa eller mest personliga konsten. Men jag är övertygad om att det finns bättre vägar för författarna än att bli dåliga på språk.
… vetenskapliga berättelsetest
I onsdags rapporterade BBC om en undersökning där omkring 1 000 personer i åldern 18–81 år generellt visade sig föredra berättelser skapade av AI framför de berättelser som skrivits av människor.
Testet (själva studien finns här) gick till som så att man valde ut några noveller från respekterade litterära tidskrifter eller novellsamlingar. Sedan fick ChatGPT (nota bene: ChatGPT-versionen som fanns för tre år sedan) en prompt på några meningar som sammanfattade handlingen i respektive novell. Testpersonerna kom alltså att möta två tematiskt liknande, men ändå helt olika, noveller.
Studien visade att försökspersonerna föredrog de AI-skrivna novellerna men uppvärderade texter som de trodde var skrivna av människor. Dock hade försökspersonerna väldigt svårt att avgöra vad som var vad. Personer som uppgav att de var AI-kunniga var något bättre på att identifiera de AI-skrivna novellerna, medan de som uppgav att de var litterärt bevandrade inte lyckades bättre än genomsnittet.
Forskningsrapportens huvudförfattare Deena Weisberg säger: »Vi utgår ifrån att kreativt skrivande kräver unikt mänskliga kvaliteter, som känslomässig förståelse och levda erfarenheter. Det leder till att vi underskattar AI:s förmåga.« Weisberg fortsätter: »AI-skrift tenderar att vara tydligare, mer direkt och lättare att ta till sig. Folk föredrar kanske den förutsägbarheten, eftersom svår eller nyanserad text kräver mer hjärnverksamhet.«
Min slutsats: det handlar inte främst om vad vi, eller AI, skriver. Det handlar om hur vi läser; om vi är beredda att lägga nästan lika mycket av oss själva i läsandet som författaren har gjort i skrivandet.
… ordval
Carolina Bragée mejlade: »Tack för ännu ett fantastiskt fredagsbrev! Jag älskar era formuleringar och ordval – som svensk i Norge måste jag ibland googla vad de betyder och känner att jag alltid lär mig något nytt. Som till exempel ordet ›tvehågsen‹, haha vilket störtskönt ord! Tror aldrig jag har hört det (eller så är det bara min svenska som har blivit urvattnad och blir allt mer ›svorsk‹).«
Ja, hur kommer ord för en egentligen när man skriver?
Jag tänkte först på »vankelmodig«, men det har en lite deprimerad klang som inte kändes rätt i sammanhanget. Jag ville också åt något annat det självklara »kluven«. Förledet »tve« i tvehågsen fick mig att se en åsna mellan två hötappar, vilket är precis min känsla när jag gör valkompasserna. Och så kände jag som Carolina att det är att »störtskönt« ord som fick mig att tänka på tveskägg, glad i hågen, hugad och en massa andra ord med fornnordisk tyngd.
I grunden är ordrikedomen samma sak som Yoko Onos tanke att all förändring måste föregås av att vi föreställer oss förändringen. Om jag tänker att en vän bara kan vara »glad« eller »ledsen« när jag träffar hen blir jag lika emotionellt som språkligt uttorkad. Vi kan ju vara missmodiga, överlyckliga, bubblande, molokna …
… deadline
På måndag stänger vi vår tävling där alla bidrag publiceras. Som vanligt uppmanar vi er att inte vänta till sista stund med att skicka in. Det är lätt att glömma lösenordet, ha skrivit för långt, sitta i ett torp utan internet …