SVT Kulturnyheterna har pratat med en besviken författare, som tycker att han inte fått valuta för de 73 000 kronor som han har investerat i sin hybridutgivning. Kulturnyheterna konstaterar också att egen- och hybridutgivna böcker sällan recenseras och att hybridutgivning väldigt sällan leder till ett plus i författarens kassa.
Ingetdera är någon nyhet för Skrivaläsarna. Och när hybridföretagen inte levererar det som förespeglats, eller gör sig oanträffbara då författarnas pengar kommit in på kontot, är det förstås under all kritik.
Men en del av missnöjet beror på att både förlag och författare ofta låtsas, eller blundar för, att det inte handlar om en traditionell förlagsutgivning utan om ett köp av en tjänst. Expressens kulturchef Victor Malm säger i Kulturnyheternas panel: »Hybridförlagen låtsas vara en aktör som (…) kan hjälpa dig att bli insläppt i det litterära cirkulationssystemet, och det kan de inte.« Samtidigt som en hel del av författarna skriver i Facebookgrupper och på sina egna sociala medier att de har »blivit antagna«.
Egentligen borde aktörerna kallas bokutgivningsföretag – det hade gett en tydligare bild av saken för alla inblandade. För hybridförlagens vinst kommer i stort sett alltid från författarens investering, inte från bokens försäljning.
Precis som med en köksrenovering kan den tjänsten, och tillvalen, bli hur dyra som helst. Och precis som med snickaren bör du skaffa dig något slags oberoende referens på vad och hur företaget presterat tidigare. Mer än så: du bör läsa på om branschen och dess alternativ, och bygga ett litet nätverk av andra författare och aspirerande författare som har egna erfarenheter, innan du tar fart mot utgivning. I varje fall om pengar är en »trång sektor« för dig.
I slutänden tycker jag att egenutgivning (ett billigare, enklare och oftast mer transparent alternativ) och en välskött hybridutgivning är en viktig del av bokbranschen. Inte i första hand för de deckare som ratats av traditionella förlag och som med Rasmus Malms krassa formulering aldrig kommer att bli insläppta i »det litterära cirkulationsystemet«. Utan för alla fackböcker om lokalhistoria, spännande förfäder och udda specialintressen, och alla romaner inom subsubgenrer. Titlar som ett traditionellt förlag aldrig skulle överväga att ge ut.
För en tid sedan skrev jag om tre sådana independentböcker som var toppenläsning för mig, men troligen inte för supermånga andra.
På vår sajt hittar du Skrivas samlade texter om hybridutgivning samt artiklar om egenutgivning.
Johannas Ge ut din bok kan alla prenumeranter läsa digitalt. Boken har några år på nacken, men är i allt väsentligt fortfarande aktuell.
Veckans …
… felsägning
»Nu ska vi prata om att skriva om unga ämnen för tunga läsare.«
Min introduktion till SkrivaScenens punkt med författarna bakom Värsta bästa livetrymde ett snärtigt inrim, men det blir ju inte så lyckat om man vänder på orden.
Jag skyller på att det var Bokmässans sista dag, sent på eftermiddagen.
…män är från Mars, kvinnor är från Venus?
Den norska språkforskaren Helene Uri har nyligen gett ut boken Jag naken drack [min översättning]. Titeln består av de tre ord som manliga norska författare överanvänder mest i förhållande till sina kvinnliga kollegor. Detta vet Uri att berätta efter att ha undersökt 18 000 romaner från framför allt de 40 senaste åren.
Generellt var könsskillnaderna inte särskilt stora, menar hon. Fördomen att kvinnor skriver »blommigare« och män mer som Hemingway kom till exempel på skam – män och kvinnor använder lika många adjektiv, och männens meningar var generellt något längre.
Dock skriver de norska författarmännen mer om könsorgan och använder fler svordomar.
Och framför allt: männen skriver om män, kvinnorna skriver om både kvinnor och män.
… tack
… går till alla författare, förläggare och besökare på SkrivaScenen och i vår monter. Vi åkte hem med nästan tomma bok- och tidningskartonger men desto mer välfyllda idélistor. Flera av samtalen på scenen kommer vi garanterat att använda som underlag för intervjuer och artiklar under de kommande månaderna.
Det var nog vår roligaste bokmässa hittills.
… velpottor
I Johannas Fredagsbrev förra veckan skrev hon om hur lätt hon håller med föregående talare (eller skrivare, när det vankas tidningsdebatt). Några dagar senare publicerade Dagens Nyheter ett samtal med Nina Björk, Liv Strömquist och Amanda Schulman där mycket intressant blev sagt utifrån deras respektive nya böcker.
Strömquist säger bland annat, i linje med Johanna: »Jag blir ofta influerad av människor jag pratar med, och tar alltid över deras åsikter. Jag har skämtat om att jag skulle vilja ha en stödgrupp för människor som är för öppna. Men om man är väldigt öppen är det också svårare att säga: Vad är min kärna? Vad av mig existerar bara inom mig själv, och vad existerar i mötet med andra människor?« Och hon fortsätter: »Det är så mycket i världen som förändras så snabbt, och då kan jag känna: Oj, hur ska just jag reagera på det här? Det tror jag gör att många människor kan känna sig jagsvaga. Man känner sig lite utsatt och skör.«
Varpå Nina Björk replikerar: »Men man tycker väl något i sig själv! Man vet väl vad man tycker!«
Vet man? Alltid? Jag är helt klart Team Strömquist!
Tror jag.
