Hur berättar man ett liv?
Klas Gustafson har gjort bok av Cornelis Vreeswijks, Gösta Ekmans, Lena Nymans Monica Zetterlunds, Gunilla Bergströms och många andra kulturpersonligheters liv. Nu har han samlat sina tankar om denna speciella genre i Vad jag inte visste om att skriva biografi, som når bokhandeln om en dryg vecka.
Skriva publicerar härmed ett utdrag – om att finna mening och sammanhang i ett liv.
Boken fokuserar inte främst på hantverket. Den är snarare en vindlande och kunskapsrik resa genom biografiskrivandets historia och Gustafsons egna utmaningar med de olika böckerna och deras huvudpersoner. Längs vägen diskuterar han ramarna och möjligheterna för den som tar sig an den stora och ansvarsfulla uppgiften att berätta ett liv. Han skriver: »Som nybörjare upptäckte jag hos mig själv en benägenhet att förklara och försvara min huvudpersons göranden och låtanden, men förstod snart att biografiförfattaren varken ska vara försvarsadvokat eller åklagare; uppgiften är inte att skriva fram en människa att heja på, utan en människa det är möjligt att tro på. Är min beskrivning grundlig och allsidig kan läsarna själva bilda sig en uppfattning om huvudpersonens åsikter, livsval och förståndsgåvor. De slutsatser jag kan dra är inte mer värda än deras.«
Jag har själv varit förläggare och/eller redaktör för en rad biografier och självbiografier, och fått mig tillsänt mångdubbelt flera biografier och självbiografier i manusform.
Arbetet har gett mig två huvudsakliga lärdomar:
- Många skribenter har svårt att vikta och sila materialet. De serverar massor av spännande liv men alla perioder, händelser och människor får ungefär lika stort utrymme. En författare bör till exempel fråga sig: Vilka fyra, fem människor utöver föremålet för biografin eller självbiografin ska spela en stor roll i boken, ska få en chans att bli tredimensionella? Alla föräldrar, syskon, barn, vänner och kollegor kan inte ges den möjligheten. Eller som i våra böcker om idrottshjältarna Klas Ingessonoch Frida Wallberg: alla säsonger och titelmatcher har – sett i backspegeln – inte haft samma betydelse.
- De biografier som blir riktigt bra har ett underliggande tema, ett raster som hjälper till med just viktandet och silningen men också ger läsaren något utöver den konkreta livsresan. För att fortsätta i sportens värld: jag förstod snabbt att det kunde bli ett intressant slutresultat när vårt förlag blev kontaktat av en elitidrottare som slutade i förtid, blev psykolog och nu ville skildra sitt liv utifrån grundfrågan: »Vad händer när alla älskar din prestation men glömmer din person?«
Varje liv är som ett marmorblock av levda dagar, och författarens uppgift är att hugga fram en människa och en berättelse. Varje författare kan välja hur hen vill hugga.
Men hugga måste man.
Veckans …
… skriv ett liv-tips
Vill du själv skriva om ett liv, ditt eget eller andras?
Här finns inspiration:
- Författaren och den uppskattade skrivläraren Sören Bondesons guide om att skriva självbiografi.
- Elsie Johansson hann bli 85 år gammal innan hon tog itu med berättelsen om sig själv. Johanna träffade författaren för ett samtal om hur man lever och skriver.
- Vad tycker förläggarna om egenupplevda berättelser?
- Eva F Dahlgren, som bland annat skrivit Farfar var rasbiolog, berättar hur hon tog sig an sin känsliga släkthistoria, och guidar dessutom till hur man gör historisk personresearch.
… TV-ångest
Vårt reportage om film- och TV-manus har väckt läsarintresse men också genererat oroliga frågor på temat: Vågar man satsa på det här?
Min erfarenhet: arbetsmarknaden ser aldrig likadan ut när man påbörjar en utbildning som när man avslutar den. När jag började på Journalisthögskolan sa studierektorn: »Det har aldrig funnits så gott om jobb.« När jag slutade två år senare skenade räntan till 500 procent, annonsmarknaden stendog och journalister avskedades i drivor.
Till och med söndag kan du se Kulturnyheternas samtal om TV-döden.
… livsgåta
Sandra Stiskalos porträtt och intervjuer i Dagens Nyheter lämnar mig nästan alltid med kvardröjande funderingar. Just nu ekar detta citat från Stefan Lindberg i huvudet: »Alltså, jag har aldrig riktigt fattat vad autofiktion är, men mitt intryck är att självbiografiska romaner ofta hamnar i en schematisk dramaturgi, antingen förlösning eller förlikning. Själv sliter jag som ett djur för att bevara eller till och med blåsa upp gåtan i litteraturen.«
… releasetips
Klas Gustafson välkomnar alla till releasen av Vad jag inte visste om att skriva biografi den 13 april. Eftersom scensamtalet leds av Kalle Lind blir det troligen mindre prat om skrivande och mer obskyra anekdoter från Nöjessveriges flydda decennier.
… dubbla berättarperspektiv
När jag redaktörsputsade en guide om berättarperspektiv av Mattias Edvardsson kom jag att tänka på ytterligare en självupplevd bok som vi gett ut. I 438 dagar var en av de svåraste stilistiska och dramaturgiska utmaningarna att Martin Schibbye och Johan Persson var två olika personer med en till typ 97 procent gemensam berättelse. Hur göra?
- Skriva i tredje person? Skulle kännas distanserat och konstigt för både läsare och författare.
- Vi-form? Begränsande, eftersom de förstås reagerade olika på allt som de utsattes för i Etiopien.
- Jag-form, från Martins perspektiv? Det var ju trots allt han som var den som var den skrivande journalisten. Men nej, det skulle rangordna Martin och Johan i läsarens huvud på ett tokigt sätt. De gick ju verkligen igenom allt tillsammans.
Lösningen blev två »jag« som under enkla rubriker »MARTIN« och »JOHAN« växelvis förde den kronologiska berättelsen framåt, med olika temperament, reflektioner och ibland upplevelser. Det blev bra.
… påskägg
… fyllt av läsgodis (exempelvis Edvardssons guide), får du på annandag påsk. Klockan 07.00 finns Skriva 2-2024 på sajten och i appen, både som formgiven tidning och som digitalt lösgodis.
Papperstidningen når prenumeranter och butiker under dagarna därefter.