Förra veckan skrev jag ett Fredagsbrev om idéer, om hur man får dem och gör något vettigt av dem.
En idé jag nyligen fick och aktiverade på rekordtid, uppstod då jag fick ett mejl från Svenska Akademiens kansli, med några torra korta rader som upplyste:
»Svenska Akademien har beslutat tilldela Ester Berg och Elin Michaelsdotter Svenska Akademiens debutantpris för år 2026. Priset är nyinstiftat och syftar till att lyfta fram intressanta och löftesrika nya författarskap i den svenska litteraturen. Beloppet är 60 000 kronor per pristagare.«
Ester Berg, tänkte jag. Det namnet har jag väl hört förut?
Den här veckan publicerar vi Kicki Möllers porträtt på 29-åriga Ester Berg, som med sin debutbok, diktsviten Schlager om sommaren, i ett enda kliv tagit sig till en position som en av landets mest lovande unga poeter. Hon har redan prisats flerfaldigt, tilldelats arbetsstipendium av Sveriges Författarfond och jämförts med såväl Kristina Lugn som Bodil Malmsten av begeistrade recensenter. Detta hanterar hon med en blandning av självklarhet (»jo, men jag har ju fått höra hela livet att jag är bra på det här, jag tyckte verkligen att det var befogat med en bokutgivning«) och panik över refuseringar hon fått på sista tiden (»om jag nu fått priser, arbetsstipendium, väldigt bra recensioner och sålt slut min första diktbok … vad krävs då egentligen? Är jag inte tillräckligt behaglig, creddig, snygg?«).
Stressan över refuseringarna har bland annat inspirerat henne att fort, och i affekt, skriva syrliga dikter som hon i reportaget läser högt för middagsgästerna på Gondolen på Södermalm:
/…/ Istället tänker du / jag ska förgifta bålen på den festen / och bombhota den mässan / och aldrig mer skriva kontrakt / och hitta ett sätt / att urinera på samtalets deltagare / och ingen ska säga dig / att det vore osunt / att göra så
Någonting, enades vi på redaktionen om, känns friskt med detta porträtt. Kanske är det helt enkelt att Ester Berg inte är … så gammal? Jag är inte en av de som tror att människor blir smartare eller rimligare bara för att de åldras, men jag tror att man blir annorlunda, till exempel mer reflekterande eller tråkig eller vemodig eller försiktig; det där är förstås från person till person. Och ska jag vara självkritisk är den absoluta merparten av de som porträtteras i Skriva mellan 40 och 60 år. Som av en händelse: precis det åldersspann Tobias och jag tillhör. Det är ju inte för att vi tycker att människor mellan 40 och 60 är bättre eller mer intressanta, men kanske är de, i ett idéläge, mer relaterbara för oss?
I vintras promenerade vi ett gäng från jobbet för en AW, öl och hamburgare, och medan jag gick Andra Långgatan upp mot Masthuggstorget kom jag att prata med Filters dåvarande praktikant Maja Skvagerson om hur det liksom kan uppstå en ojämvikt i förståelsen av varandra när en (jag, 42 år) är så mycket äldre än den andra (Maja, 23 år). För som jag försökte förklara för henne: jag vet ju lite om hur det är att vara 23 år, för jag har själv varit med om det även om det var länge sedan, men det är svårare att föreställa sig 42 när man är 23. »Visst«, konstaterade Maja, »jag vet ju till exempel ingenting om hur det är att ha en treåring«.
»Tja«, sa jag, »det är olika med olika treåringar. Men i mitt fall: tänk dig ett vildsvin som just provat tjack för första gången.«
Det är tur att vi kan använda språk och metaforer för att förklara för andra människor hur våra liv ter sig. Helt enkelt underlätta den där relateringen. Så om ni saknar vissa typer av författare i Skriva – yngre, äldre, roligare, mer politiska, eller något helt annat – hör av er och berätta.
Vi vidgar gärna både våra egna och era vyer.
Veckans …
… viktigaste granskning
Maja Skvagerson har för övrigt skrivit i vår systertidning Filter om varför vi alltid väljer två glasskulor. Kul sommarläsning, även om jag är undantaget som bekräftar regeln eftersom jag faktiskt nästan alltid beställer en kula.
… intervju
Vår före detta praktikant Andreas Linder har gjort en rad sommarintervjuer med svenska författare och frågat dem om alltifrån semesterrutiner till vad de egentligen känner för sommaren. Först ut är Karin Smirnoff, som berättar att hon får helt andra och mycket mer politiska frågor från utländska journalister, än från svenska: »Spanska journalister frågar mig om allt från Trumps inrikespolitik till den spanska fotbollstränarens kyss – snarare än om jag känner igen mig i Mikael Blomkvist.«
… sommarläsning
I dag går jag på semester, och i den mån jag hinner öppna en bok är min plan: Plöja Malin Haawind-romaner hela sommaren. Anledningen till det ska ni få i Skrivas septembernummer.
… resa
Författaren Cecilia Hansson – som jag intervjuade i samband med att hennes Kafkalungan gavs ut, som berättat om när skrivandet kör fast i ett Skrivareportage och som jag tror har en av författarsveriges roligaste hjärnor – reser tillsammans med radioproducenten Katarina Wikars i poeten Rainer Maria Rilkes fotspår. Jag lyssnade i veckan på första avsnittet av »Rilkerutten«, och slogs av hur mycket mer jag uppskattar den här sortens lugna och eftertänksamma SR-produktioner än studioinspelade och filmade snackepoddar. Och mycket av behållningen är just Cecilia Hansson, som på det bästa av vis alltid verkar ärligt säga vad hon tänker. Som när hon till slut får sitta ned på terrassen till kuranläggningen i Schweiz där Rilke dog: »Om jag ska vara helt ärlig är jag lite besviken. Det är ju vackert med utsikten men jag trodde vi skulle komma ännu högre upp, och luften, den är hög och klar … men den hade kunnat vara klarare.«
… ros
»Vad översiktlig och fin hemsidan har blivit!« skrev läsaren Cecilia häromdagen och jag kände mig så glad, för det var exakt så jag ville att nya Tidningenskriva.se skulle bli. Ni får förstås upptäcka hemsidan i lugn och ro under sommaren, men redan nu tipsar jag om att listan över alla svenska förlag blivit smartare och tydligare, med fler möjligheter att filtrera. Om ni nu letar efter någon att skicka manuset till i sommar!