Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

»Så föddes min idé«

»Min blick är varken bättre eller sämre än någon annans, men den ser det ingen annan ser.« Olivia Bergdahl kickar igång sin ­kommande bok – och Skrivaserien om dess tillkomst.

Och så vacker var gryningen när den steg över Nørrebro! Över alkisarna och tonåringarna, över fiskmåsarna och helgnattsskräpet, över cyklarna och gatorna och husen och de oemotståndligt fyrkantiga sjöarna. Jag och min kompis Rosanna ville inte gå hem, och hade därför gått till en sådan bar som aldrig någonsin stänger. Där hade vi mött en ung man. Han frågade vad vi gjorde i Köpenhamn. Jag sa att jag skrev på en bok.

Jag har också skrivit en bok, sa han då. En vilda västernbok!

(Jeg har også skrevet en bog, en vilde vestenbog for drenger – han pratade rimligt nog danska)

Har du? sa jag.

Ja, sa han och jag köpte en öl och en gammeldansk till honom, för det bad han om och både jag och Rosanna ville gärna höra mer.

Lästips! Vill du skriva men saknar en historia? Misströsta inte! Här är tre steg till din bokidé!

Vad heter den? sa jag.

Annons

Han tog emot sin öl och sin gammeldansk och tittade på mig med dimmig blick.

Den heter … Torr … öh, torr … Torr kaktus, sa han.

(Tør … øh, tør … tør kaktus)

Torr, torr kaktus? sa jag.

Han nickade. Vi skålade för det.

 

För den som skriver en roman börjar det alltid med en idé. Nej, fel – det börjar tidigare än så. Före idén finns viljan att vara något eller göra något. En författare! Den som berättar historien! Längtan efter att vara något speciellt, få vara den som sätter orden efter varandra, gör dem meningsfulla och därmed blir den som folk lyssnar på, en alldeles särskild person. En Författare. Fåfänga är en icke försumbar del av skapandet. I  goda exempel är den inte ens särskilt självupptagen, snarare upptagen med att bidra – jag vill vara mitt allra bästa möjliga. Jag vill vara respektabel. Jag vill vara mer än så – jag vill vara respekterad så som exempelvis författare och poeter blir, sådana som arbetar med att tänka, sådan vill jag vara, jag vill tänka och jag vill göra det bra och för att vara sådan måste jag skriva en bok, för att skriva är ett så bra sätt att tänka på, men för att skriva en bok måste jag ha en bra idé.

Nej, fel – det börjar ännu tidigare. Före viljan till ära och berömmelse eller upprättelse eller revansch eller vad det nu är som driver en människa framåt, så kommer insikten att min blick på världen är lika giltig som din, och precis som din helt unik. Inte extraordinär, men tillräcklig, för det unika är alltid värt någonting och därför ger det mening att också jag skriver. Min blick är varken bättre eller sämre än någon annans, men den ser det ingen annan ser. Det är viktigt. Det gäller alla. Det finns ingen mystisk behållare endast stora konstnärer har tillgång till och där alla de stora idéerna ryms. Det finns bara en verklighet runtomkring en, fylld av historier.

Vilken historia väljer man? Den man själv saknar. Vilka karaktärer blåser man liv i? De man själv behöver förstå. En idé är alltid ett svar eller en lösning på något, oavsett om man vet frågan eller inte. Jag tycker mig ana idéerna så, hur de kommer efter starka känslor – vrede, sorg, frustration, glädje, i ett direkt behov. Plötsligt ser man. Ser en nedklottrad bar och en berusad ung man från Danmark. Ser rodnaden över himlen, ser flaskorna i baren, ser skuggorna och flämtande lågor av ljus.

Annons

Är det en bra idé så får den sedan liv, nästan av sig själv, som när man är ett barn och allt är besjälat. När träd och klippor och gosedjur och ens allra finaste småstenar liksom av sig själva fick karaktär och gjorde intåg i en historia, som då kallades lek, som för författaren får kallas för arbete. Vad händer om min finaste bit flinta får möta min finaste bit kvarts? Vad säger nallebjörnen till gosedjurshunden? Hur känner sig enbusken i skuggan av tallen? Vad är det för ansikten som utkristalliseras i   klipporna, är det inte samma ansikten som nu syns i husfasaderna? En minnesbild? En fantasi? En värld där man får stanna, precis så länge som man önskar, som förklarar något uppenbart viktigt för en.

Lästips! Alltför många opublicerade romaner har åkt i papperskorgen av samma anledningar. Här är botemedlet mot sju vanliga åkommor.

Som att även sådana barer som aldrig stänger, stänger till slut.

 

Torr, torr kaktus, upprepade jag och Rosanna på väg hem, där vi gick mellan husväggarna och fågelsången och skrattade.

Tør, tør kaktus, sa vi på dålig danska och skrattade än mer, för det lät så roligt, så roligt som språket kan vara. Det kan börja där också. Man bara skriver och så översköljs man plötsligt av glädjen i att finna ett inrim, en oväntad allitteration eller en dold metafor. Visst strålar solen snarare än skiner? Visst välver sig vågor och vindarna viner? Visst blir det lite roligare med cykelnyckel och besserwisser eller tjurigheten, svartsjukan, blåögdheten? Och alla underbara onomato-poetiska ord! Plopp, klick, pang! Hyssja och harkla och hosta! Hur orden i sig kan få rytmen i språket att pulsera fram, tills de formar sig till en knivskarp bild. Däremellan skiljetecknen. Ett utropstecken! Ett frågetecken? En punkt. Att känna melodin ta form, lägga sig tillrätta i munnen, stå tydlig och klar på pappret framför en. Det är ju som att dansa! En anledning god nog att fortsätta! Och sedan den stora euforin när man lyckas fånga in något i  allt det där. En plats, en karaktär, en situation – i en enda mening! Torr, torr kaktus – eller hur var det? Vad var det? Var det bara det jag svarade när jag fick frågan, efter att ha romandebuterat: Vad ska du skriva nu?

Torr, torr kaktus, sa jag, som ett skämt, som en härlig tjej som skrev en vilda västernroman. Jag tyckte om att vara det. Jag började nästan omedvetet att göra research. Jag började skriva. Det började leva. Jag vet inte hur, men jag vet att. Med galopperande hastighet närmade jag mig något som har med en knutpunkt inne i bröstet på mig att göra, något som handlar om spänning, om vems historia, om världen och fantasin, om var man får bli till och vilka miljöer man kan göra till sina. Det handlar om friheten i  språket, den frihet jag inte har funnit någon annanstans, där varje jag kan vara jag, varje du du, där jag till exempel kan känna vapnets tyngd i handen och meningen kanske är endast den, den gamla vanliga historien om att vara historieintresserad kvinna och därför aldrig ha möjlighet att identifiera sig med en hjälte, jag vet inte.

Inte förrän dagen därpå när jag och Rosanna vaknade i det kollektiv på sjunde våningen mitt emot Rigshospitalet där jag just då bodde, med ett gäng norska läkarstudenter som mest av allt gillade kött, tjejer, cannabis och techno (i nämnd ordning), kom vi oss för att googla.

På hela det stora internet fanns det ingenting som hade titeln Tør, tør kaktus. Eller Torr, torr kaktus för den delen. Inte heller Dry, dry cactus eller Cactus sec sec eller Trockener trockener Kaktus eller så långt våra gemensamma språkkunskaper kunde ta oss. Ingen roman, ingen novell, ingen rubrik och verkligen inte någon vilda västernbok för pojkar.

 

Jag körde fast vintern 2017. Rätt in i en jävla betongvägg och jag blinkade chockerat för sådant händer ju inte mig – men tvingades konstatera att jag stod handlingsförlamad med den kramp som kallas skrivkramp. Våren 2018 skrev jag därför en sonettkrans istället. Den släpptes nu i mitten på maj, vilket innebär att det är dags för mig att återigen skaka liv i  denna torra kaktus. Ni kommer att få följa processen här i  tidningen och på bloggen (se ovan) från start till mål.

Jag ska försöka vara så ärlig man nu kan vara när man arbetar med att hitta på. Jag ser väldigt mycket fram emot detta äventyr. Jag hoppas att ni vill följa med.