I söndags morse satt vi sex personer samlade runt ett gammalt slagbord i köket på vårt sommarställe i Dalsland.
Sista dagen på läslovet. Två elvaåringar och fyra vuxna med kallnat kaffe i Grön Anna-kopparna. Utanför fönstret låg dimman tjock och himlen hängde låg och grå, bortom leråkrarna syntes skogen, stadd i förmultnande med svarta grenar och rödbruna löv.
Min vän Johanna hade just öppnat GP-appen och kommit en bit in i andra delen i Göteborgs-Postens reportage »Det osannolika fyndet«. Hon läste högt för oss:
»Gitarrsamlaren och värderingsmannen Leif Lundbäck rättar till glasögonen och hasar bort mot datorn. Gitarren som sedan några timmar tillbaka ligger i hans butik i Göteborg har en gravering i greppbrädan. Trots att någon har försökt att dölja den med svart färg så går namnet i skrivstil att tyda. Han knappar in ›Gene Autry‹ på tangentbordet och inom loppet av några sekunder finns hur mycket som helst att få veta om mannen vars gitarr av någon outgrundlig anledning verkar ha hamnat i Sverige.«
Nils och Gunnar, elva år gamla, lyssnade så uppmärksamt att de glömde sin frukost. Mackorna låg halvätna på bordsskivan. Johanna fortsatte:
»Leif Lundbäck förstår att det är en gitarr av märket Martin. Modellen heter OM-45 och är tillverkad i början av 1930-talet. Han tänker att en sådan här gitarr kanske aldrig tidigare funnits på svensk mark.
Leif läser rad efter rad om Hollywoodstjärnan. Sneglar mot gitarren och börjar ana att instrumentet som vilar på disken är det mest dyrbara han någonsin varit i närheten av.«
Det finns så mycket att vara rädd för, om man är människa och tror att förmågan att läsa, skriva och att vara i kontakt är det viktigaste som finns i vårt samhälle. Det finns så mycket att vara rädd för, om man letar. Destruktiv kulturpolitik. Artificiell intelligens. Sociala medier och vad de gör med oss, med våra plastiska hjärnor. Algoritmerna som fortsätter att premiera konflikt och friktion, fanatiska åsikter och extrema ståndpunkter. Folkbildningens nedmontering, som vi skrev långt om i vintras, och den alltmer fabriksartade produktionen av genrelitteratur – två texter som engagerade många av er.
Det finns saker att vara rädd för, men när vi satt där i söndags kände jag hopp, för det blev så tydligt att en riktigt bra berättelse fortfarande trumfar allt.
De senaste månaderna har Tobias och jag haft huvudena djupt nedkörda i en hel del mörka gruvhål. Man önskar att tidningsmakande jämt fick vara att arbeta med fantastiska texter, men ni begriper inte hur mycket annat nödvändigt som vi sliter med för att Skrivas värld ska finnas tillgänglig för er. Fixar barnsjukdomar och buggar på ny sajt, skickar pushnotiser, har möte med vårt prenumerationshanteringsföretag, ger marknadsavdelningen underlag för att göra annonser, lär oss den nya editorn i nyhetsbrevsprogrammet, läser affärsplaner, har utvecklingssamtal och en massa annan och ännu värre skit.
Men just nu är mycket slitgöra undanskyfflat och vi lyfter blickarna mot 2027. Vilka författare och journalister ska få skriva artiklarna och guiderna i nästa års nummer? Vilka texter vill vi skriva själva? Vilka författare vill vi lyfta fram, och vilka böcker, från vilka platser?
Det finns saker att vara rädd för, och trött på, men den här vintern ska vi inte tänka på det utan på hur otroligt det är att tillsammans med er få ägna oss åt det allra viktigaste: berättelserna.
»Ska vi läsa sista delen om gitarren«, frågade jag min son i går kväll, och det ville han. Men vi sparar den till helgen.
Veckans …
… eget ansvar
Jag ska säga en sista sak om reportaget om gitarren. Samtidigt som det förstås är fantastiskt hur snyggt och innovativt det går att presentera en reportageserie digitalt, saknar jag att läsa den sortens berättelser i pappersformat. Det blir helt enkelt en lugnare och mer koncentrerad läsning. Men jag, liksom de allra flesta, har övergått till ett mer flyktigt dagstidningsläsande i app. Så jag får ju skylla mig själv.
Men eftersom vi till förbannelse tjatar på barnen om hur mycket bättre det är att läsa någonting fysiskt än på en skärm, och eftersom jag häromdagen tänkte den dystopiska tanken att mina barn nog knappt vet hur en vanlig dagstidning ser ut, tecknade jag i veckan en provprenumeration på Göteborgs-Posten med papperstidning på helgen. Återkommer med rapport om tre månader.
… berättelser
Vill tipsa om tre Skrivatexter som skildrar fantastiska författare men också i egen rätt utgör lysande läsupplevelser. Jenny Aschenbrenners porträtt på då 92-åriga Kerstin Strandberg som ville »föra sina läsare rakt ned i dödsriket«. Kicki Möllers långa text om poeten Ester Berg som säger: »När jag är arg kan jag skriva väldigt barnsligt och omoget, för att hämnas på världen.« Och Christian Dauns reportage om bokhandlaren som frontalkrockade med en skåpbil på riksväg 90 – »ambulanspersonalen trodde inte att det fanns något levande kvar i bilen« – och som räddades av två författare på ett sätt ingen hade kunnat förutspå. Reportaget inleds: »Vad fan har du gjort för Kramfors?«
… nödinsats
Glömt farsan? Då kan du ge honom, eller någon annan skrivande pappa du tycker om, en prenumeration på Skriva. Välj vilken prenumeration du vill ge bort och klicka därefter i »annan leveransadress« så hamnar du i gåvoläge och kan fylla i mottagarens uppgifter. Vi lovar att han blir nöjd (inte minst med att få tillgång till hela Skrivas digitala universum)!
… panik
Det finns en punkt som skapar mer ångest i mig än någonting annat, och senast inträffade den exakt klockan 09.51 i måndags. Det är när jag gått igenom en intervju jag gjort och sparat bara de allra bästa och viktigaste citaten, det jag bedömer måste komma med, och inser att texten blir dubbelt så lång som den plats som finns i tidningen.
I måndags skedde detta efter att jag intervjuat den finlandssvenska författaren Philip Teir om hans stroke, bastubyggande och dagboksroman. Men jag har hittat ett sätt att bemästra ångesten: att göra en längre webbversion där allt får plats. Därför: ett lyxigt långt samtal med Teir finns nu som helgläsning åt er.
… vårtecken
Fick ett mejl från Norstedts som ville berätta om vårens utgivning, och min favoritförfattare Majgull Axelsson kommer i februari med en samling noveller från tre decennier, som »rör sig mellan olika tider och världar men återkommer till samma obekväma frågor: Vad gör skam och förödmjukelse med en människa? Hur länge kan ett ögonblick i barndomen fortsätta att verka? Och vad händer när kärlek och avsky, skuld och oskuld, ryms i samma liv?«. I bästa fall kan detta att bli ett ljuvligt koncentrat av ett författarskap som jag älskat länge (och skildrat för nästan tio år sedan).