Tobias Regnell: »Det som krävs är att du vill prata med människor«

Jag tycker verkligen ni ska läsa Marit Kaplas guide om att »skriva med andras ord«, som nu är publicerad på Skrivas sajt. Texten handlar om en teknik som har gett Kapla Augustpriset – och hennes förebild Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset.

Jag besökte releasekvällen för Kaplas Barnsäng förrförra veckan. Boken handlar om en förlossning, om när Kapla födde barn för 24 år sedan.

Hon läste de första två sidorna från scenen:

det brukar gå bra
ofta så går det bra
oftast går det ju bra
det går väldigt ofta bra
det går nästan alltid bra

Och så vidare i ytterligare 13 rader, till det avslutande:

tack och lov är det ju ändå väldigt sällan som det inte går bra

Det var omöjligt att inte fnittra i början, med Marit Kaplas betoning på olika ställen:

det brukar gå bra
ofta så går det bra
oftast går det ju bra

Vi i publiken anade att det var olika läkare, barnmorskor och sjuksköterskor som uttalat orden, som ett slags mantra.

Men mot slutet av läsningen blev de där meningarna inte längre roliga. De kändes djupt skrämmande. Förebådande.

 

Marit Kapla har letat upp sina journaler från graviditeten, förlossningen och efteråtet. Intervjuat vårdpersonalen som hon hittat i journalerna. Pratat med barnafadern. Fogat in små bitar från sin egen dagbok och från journaltexterna. Och tagit med en del av sina egna ord från samtalen med intervjupersonerna.

Boken har därför blivit mer komplex än Augustprisade Osebol, som uteslutande bygger på intervjuer från Kaplas uppväxtby. Barnsäng formas till ett slags dubbel inifrånskildring. Inifrån vården, om hur det är att arbeta mellan liv och död, gränslös glädje och bottenlös sorg. Och inifrån en enskild och personligt upplevd graviditet och förlossning.

Resultatet blir både unikt och allmängiltigt.

 

Den här tekniken, som amerikanerna kallar oral history, kan användas på en massa olika sätt. Även med mindre anspråk, kanske till en skrift som bara sprids i släkten. Det som framför allt krävs är att du vill prata med människor; att du vågar fråga och tar dig tid att lyssna ordentligt på svaren.

Poängen med formen är att ge en mångfald av perspektiv på samma ämne eller skeende. Två människor upplever ju aldrig samma händelseförlopp eller plats på exakt samma sätt.

Ta, till exempel, det lokala konsert- eller dansstället som »alla« gått till genom decennierna. Vad kan människorna som gick dit på 1970-talet berätta? Vad säger dagens 20-åringar? Vad säger Bengt, som dörrvaktat i 35 år, och det äkta paret som träffades i baren 1991? Och discjockeyn som sett låtar och danssteg komma och gå?

Du kan göra samma sak om ett sommartorp som släkten delat på, om den lilla fotbollsklubben som nästan gick upp i Allsvenskan för 15 år sedan, om gamla varvsarbetare i Göteborg, om invånarna i Norberg (som Sven Olov Karlsson gör i nya Travers), om 33 personer som på något sätt var inblandade i Håkan Hellströms första konsert på Ullevi …

Jag tycker att sådana här böcker i stort sett alltid blir intressanta. Och ofta mycket bra.

 

Och som Marit Kapla formulerar det i sin guide: »Jag har svårt att föreställa mig något roligare sätt att skriva en bok på.«

 

Veckans …

… initiativ

Om en timme åker jag mot Jämshög Booktown Festival. Dit kommer också alla fem pristagarna i Skrivas tävling på tema Byn, för att läsa sina vinnarbidrag från scen. Med sig har de en liten upptryckt bok med de fem novellerna. En av pristagarna, Daniel Svärd, berättar:

»Det kändes kul att göra något utifrån ett så tydligt sammanhang; med temat och att vi dessutom ska träffas och läsa för publik. Jag tänkte att det vore roligt att ha alla texterna i tryckt form, något att hålla i handen. Så jag kontaktade de andra som alla var med på idén och nu har vi tryckt upp 100 ex.
Jag satte ihop den grafiska formen som ett enkelt 40-talsinspirerat omslag (läser just nu mycket om och av Thorsten Jonson och hans generationskamrater). Skickade till de andra som fick korra sina texter. Och sedan till ett tryckeri här i Stockholm. Det har varit väldigt enkelt och skavfritt.
All kontakt har gått via mejl men vi får se när vi träffas i Jämshög, det är mycket möjligt att några eller alla håller kontakt. Det är alltid bra att omge sig med skrivande människor.«

… välförtjänta

Det är så roligt att få den där typen av återkoppling på våra skrivutmaningar. Läsare som skriver att deras bidrag lade grunden till en roman som nu ska bli utgiven. Vinnare som meddelar att förlag hört av sig efter att de läst texten i Skriva.

Eller: bara ett namn som fastnat i skallen och sedan dyker upp på nytt.

Härom fredagsbrevet skrev jag om hur jag på omvägar hittade fram till Sarah Lintons prisnominerade bidrag i Vingpennan, och att jag då mindes att hon prisats två gånger i Skrivas tävlingar. Så, i lördags, vid en snabb skroll på Skrivas Instagram trillade jag in på ett inlägg av »Svartskrift«, om ett nykritat bokkontrakt med Albert Bonniers och en lektör som hade skrivit att manuset »är som en ung Elsie Johansson eller Kerstin Ekman«. Jag klickade på profilbilden. »Svartskrift« = Sarah Linton.

Grattis!

… debutantgigant

Har precis läst den 765:e och sista sidan i Rotsaker av Lena Ahlgren Johansson, som jag ska scensamtala med i Jämshög i morgon.

När jag tackar ja till ett sådant intervjuuppdrag, och ännu inte har läst författaren, får jag alltid en liten klump i magen. För tänk om boken lämnar mig helt oberörd. Eller om jag tycker att den är rakt av dålig. Då kan det bli uppförsbacke för alla inblandade.

Men den här debutromanen … kors i krösamoset! Det är en av de mest gripande skildringarna av kärlek med förhinder som jag har läst. Och samtidigt är det djupt rotad arbetarlitteratur och en infallsrik kollektivroman. Det är fnissfest och klump i magen (fast nu av rätt anledning), varm solidaritet och vidrig vuxenmobbning, 1980-tal och 2000-tal, barnperspektiv och vuxenperspektiv.

Hela tiden styr författaren den vindlande berättelsen med säker hand, samtidigt som jag glömmer att det överhuvudtaget finns en författare, eftersom jag är där, i huvudpersonen Harriets liv och tankar.

Rekommenderas.

… läsning på tåg

Lisa Bodas Dom kallar oss Kulturtanter. Hoppas bättre förstå varför »besöka fornminnen« är den enda kulturaktiviteten som intresserar män mer än kvinnor. (Kan det verkligen stämma?)

Trevlig helg!
Tobias Regnell

Publicerad 2026-09-18
Tobias
Annons