I mitt förra Fredagsbrev skrev jag att natur och kultur borde mötas oftare, och mindes en intervju jag gjorde med författaren Sven-Eric Liedman. Idé- och lärdomshistorieprofessorn, som undervisat en hel del chalmerister, menade att naturvetare är mer nyfikna på humanister och deras verksamhet än vice versa.
Förra helgen publicerade så Dagens Nyheter en intervju med författaren och läkaren P C Jersild, där han nästan ordagrant säger samma sak: »Min uppfattning är den att humanisterna struntar i naturvetenskap. Men naturvetenskaparna struntar inte i humanism. En gång i världen, om man var bildad, så skulle man kunna bägge delarna. Det kunde de på 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Sen så kom den här skillnaden.«
P C Jersild – som debuterade 1960 och med sina 91 år har ett rejält tidsperspektiv – konstaterar att ingen människa numera kan »omfatta allt«. Och fortsätter i DN-intervjun: »Sen kan jag väl tycka att humanisterna har byggt en mur omkring sig. Genom att hålla på med sådana begrepp som postmodernism och alla de här modeinriktningarna inom litteraturen och inom humanistisk forskning och tänkande, mycket av det där upplever jag som ett slags försvar mot den övermäktiga naturvetenskapen. Att vi humanister måste också hitta på någonting som vi kan torgföra och inte bara sitta och titta på när de där naturvetarna brer ut sig.«
På detta funderade jag medan jag åt min frukostgröt i lördags. Och fick tre tankar, som jag ska försöka utveckla:
- Det är tråkigt, snudd på farligt, om skönlitteraturen och människorna i det litterära ekosystemet fjärmar sig från de krafter som driver samhällsutvecklingen, och från dem som inte är självklart litteraturintresserade.
I kommande Skrivas stora porträtt längtar Malin Haawind tillbaka till det tidiga 1900-talet, till den tid som hon helst skriver om (bland annat i sin hyllade bok om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg). Haawind säger: »Jag kan sakna den tidens förhållande till litteratur och kultur. Det sågs som viktigt, inte bara som förströelse, och en författare skrev inte för att mätta en marknad, utan för att hon verkligen hade något att säga, även om det var riskabelt.«
I dag är det alltså inte riktigt så. Romanen och författarna står inte mitt i byn på samma sätt som förr. På Skriva ser vi ibland tecken på ett litteraturliv som vänder sig inåt, till de redan frälsta. Ett av dem: den ständigt växande skaran författare som skriver om författare. - Jag blir alltid glad när författare lägger sig i samhällsdebatten.
När Vilhelm Moberg eller Astrid Lindgren talade så lyssnade både statsministrar och allmänhet. (Kolla till exempel detta tidstypiska Kvällsöppet med P. O. Enquist som programledare och Moberg och Olof Palme i hård debatt.) Sedan dess har engagemanget gått i vågor, i långa perioder har författaridealen inte premierat ställningstaganden och debattdeltagande.
Möjligen ser vi en förändring nu. I Aftonbladets artikelserie Bortom spelet har Christoffer Carlsson, Maria Maunsbach, Silas Aliki, Agri Ismaïl och Sanna Samuelsson nyligen skrivit om »politiken bortom valrörelsen«. Även en författare som Lydia Sandgren skriver om Gaza, psykiatri och stadsmiljöfrågor utanför boksidorna.
Det är knappast en tillfällighet att de flesta av ovannämnda skönlitterära författare har en förankring i andra yrken. Sandgren är psykolog, Aliki och Ismaïl jurister och Carlsson kriminolog. Och P C Jersild har under lång tid drivit opinion för frivillig dödshjälp för obotligt sjuka. Deras yrkesidentitet bortom författarrollen gör dem troligen tryggare i att formulera sig offentligt i olika ämnen, även utanför den egna specialkompetensen.
Vi har också skrivit om skönlitterära författare vars hela författarskap färgas av ett patos i särskilda frågor. Den vägen passar inte alla, men som författare finns alltid möjligheten att uttrycka sig offentligt i egenskap av ett slags välformulerad allmänhet. - Jag blir också alltid glad när skönlitterära författare öppnar dörren till ämnen och världar som påverkar våra liv just nu.
Det behöver inte handla om naturvetenskap. I min bokcirkel diskuterades Agri Ismaïls Hyper i måndags. Där lyckas han (som själv arbetat i finansvärlden) gestalta sitt ovanliga skönlitterära tema – pengar – så skickligt att man fångas av familjeberättelsen samtidigt som man får en lika detaljerad som skruvad inblick i hur en skenande hyperkapitalism förvrider vår tillvaro.
Cirkeldeltagarnas medelbetyg blev höga 4,25 på en femgradig skala.
Veckans …
… litteraturfestival med skrivinslag
Om två veckor kliver jag på ett tåg som efter fyra byten ska ha fört mig till blekingska Jämshög och Sveriges första internationella bokbyfestival. Lördag den 19 september läser pristagarna i Skrivas tävling på tema »Byn« sina noveller och berättar om skrivlivet. Dessutom föreläser jag under rubriken »Sätt fart på ditt skrivande«
Du kan också lyssna på bland andra Mattias Edvardsson, Tomas Bannerhed och Dick Harrison.
Hela programmet här.
… läsning
I måndags publicerade vi alla bidrag i skrivutmaningen »När jag var 15 år«. Läs gärna några texter från dina egna tonårsår! Och sedan i går kan du läsa Anna Bågstams guide om varför det kan vara bra för både effektivitet och kreativitet att skriva på flera manus samtidigt.
… ratade tävlingsbidrag
För några år sedan intervjuade vi P C Jersild. Vi publicerade också ett utdrag ur hans då aktuella handbok Skriv först. Fråga sen: Manual för nybörjare.
Eftersom vi ibland får uppgivna mejl från Skrivaläsare som säger att de skickat in bidrag till många av våra tävlingar men aldrig tillhör vinnarna, citerar jag gärna några rader från Jersilds bok, som visar att tävlingsjuryer (och förlag) inte alltid upptäcker talang och kvalitet även när den finns rakt framför näsan på dem. Jersild skriver:
»När jag var 17 utlyste min skolas litterära förening en novelltävling. Jag bestämde mig för att vinna den och skrev en 70 sidor lång historia. Veckorna gick utan att något hände. Långt om länge kom det upp en lapp på anslagstavlan att tävlingen var avlyst, eftersom inget av bidragen höll tillräcklig litterär kvalitet.
Många år senare satt jag och pratade med min gamla skolkamrat, Alma-pristagaren Barbro Lindgren. Vi kom in på novelltävlingen.
– Menar du att du också …?
– Jo.«