Hönor flyter

»Jag tror inte på Gud.«

Han sa det sådär bestämt, som bara personer som inte tror på någonting kan säga.

»Vad tror du på, då?«

»Jag tror inte på någonting«, svarade han.

Han tittade upp mot himlen med sina mörkblå solglasögon han hittat under en parkbänk. Fula som satan var de, men gratis. Om han inte trodde på någonting så gjorde nog inte jag det heller. Jag fortsatte sparka min sten framför mig. Har man sparkat en sten längre än tio meter kommer man sparka på den för resten av livet. Det var jag och stenen nu. Jag slog med småstenar vid varje spark, men jag tappade inte bort min sten. Den var lite större än gruset på vägen. Intill var och varannat hus viftade övervuxna rabarber med sina enorma elefantöronblad. Om rabarber får bli för stora börjar de smaka trä, men jag ville ha dem ändå. Det irriterade mig att de lät sina rabarber växa ihjäl sig, medan jag inte hade en enda planta. Jag kände varenda en i de här husen. Det var gympaläraren som alltid hade byxor som tog slut precis under knät, som om han skämdes över sina knän men ville stoltsera med sina vader. Han kallade oss alltid vid våra efternamn, vilket var förvirrande för oss med samma efternamn. Men med tiden lärde man sig höra skillnaden. När han ropade “Olsson!” med sin mörkare röst visste jag att det gällde mig. Men »Olsson!« med en varmare ton var reserverad för min storebror. Min storebror var alltid enkel att ha att göra med och alla lärare tyckte om honom. Han sa inte så mycket, men han ställde inte till med något heller. Det fanns förstås fler Olsson på skolan, men vi vistades sällan på samma plats av uppenbara skäl. Alla tyckte om gympaläraren eftersom han ordnade ett hopptorn nere vid sjön förra sommaren.

»Kommer du ihåg när vi hoppade från femman?« frågade jag.

»Jag kommer ihåg att jag gjorde det.«

Jag hade fegat ur, men hoppades att han hade glömt det. Det hände för mindre än ett år sedan, så det var egentligen inte så konstigt att han kom ihåg det. I det stora blå huset med vita fönster bodde farmors bror med sin fru. Det fanns inte särskilt mycket att säga om dem mer än att de luktade handsprit och alltid kom för tidigt till kalas. »Det gör inget att maten inte är färdig. Vi sitter här och tittar på.« Jag visste att det var ofint att komma sent, men om de hade lärt mig något var det att det är minst lika ofint att komma för tidigt. Deras sju hönor, däremot, var skogstokiga. Det var nog därför de två gamlingarna alltid kom för tidigt – de ville därifrån. De små fluffiga fanskapen kunde dyka upp var som helst i samhället. En dag grävde en vit höna i spånet inne i träslöjdssalen. Hon såg ut att leta efter mask, så flera av oss skyndade ut för att hitta några till henne. När vi kom tillbaka in med jord och någon enstaka maskhalva i händerna hade läraren redan fångat in rymlingen och höll henne i famnen. Farmors bror kom snart, alldeles röd i ansiktet med en svettdroppe i ögonbrynet. Andra ställen där hönorna hade dykt upp var taket på glasskiosken, längst upp på flaggstången utanför ICA-butiken som precis fått in en sorts vaniljglass med små svarta prickar i och enligt min storebror ska en höna till och med ha hittats i ett låst bankvalv av en rånare. Rånaren bröt sig in i valvet en söndag, så hönan måste ha varit där sedan åtminstone fredagen. Jag visste inte riktigt hur det där fungerade, men så som jag kände min farmors brors hönor så lät det fullt troligt. Och min bror ljög aldrig. Lite längre ner på grusvägen ledde en liten bro oss över en stilla bäck. När jag var yngre var bäcken en vidunderlig fors, och om man trillade i kom man aldrig hem till sina föräldrar igen. Forsen fortsatte ända bort till den stora svarta sjön där vi inte fick bada utan en vuxen. Sjön blev svart av alla liv den skördat, sa min storebror. Alla vårdslösa barn som sprungit över bron när den varit hal, och sedan kastats ner i det bottenlösa vattenhålet. Tittade man riktigt noga från ett ansvarsfullt avstånd kunde man se cyklar blänka på botten. Jag gick alltid försiktigt över bron. Min bror ljög aldrig. Men nu var det bara en liten bäck. Jag såg framför mig en av hönorna guppa lugnt längs bäckens ström. Hönor flyter, det var jag säker på.

»Ska vi gå till Tobbe och hoppa studsmatta?« frågade han.

Egentligen ville jag inget hellre än att hoppa studsmatta, men jag hade svårt för Tobbe. Han tuggade alltid tuggummi, men när man frågade om man fick ett så var de alltid slut. Tobbes pappa rökte inomhus och kallade jordgubbssaft för »ett glas rött«. De hade aldrig varit dumma mot oss, men det kändes som en tidsfråga. Eller jo, en gång hade hans pappa frågat om det inte var lite för kallt för att ha klänning. Det var i början av maj, och jag hade precis fått en ny röd klänning med vita blommor som min farmor hade sytt alldeles själv. Så säger man väl inte? Men å andra sidan hade de en stor studsmatta.

»Ja, gärna«, svarade jag.

Vi vände och gick över bron igen, mot Tobbes lilla bruna hus lite efter korsningen. Jag hade tappat bort min sten för ett tag sedan, och fick ett sting av dåligt samvete över att jag hade glömt bort den. Jag skulle säkert se den igen på vägen tillbaka. Medan jag sökte tog jag mod till mig och frågade något jag undrat länge.

»Tror du att det kommer finnas studsmattor i stan också?«

Hemma var det fullt av flyttkartonger. Några var så fyllda att jag fick sitta på dem när vi åt middag. Jag hade varit i stan några gånger för att köpa finkläder eller möbler. Det fanns inga hus där, så jag visste inte riktigt hur det såg ut där folk bodde. Jag tänkte att det såg ut ungefär som det gjorde här, fast att hönorna satt på lite snabbare bilar.

»Ja, det är klart att det gör.«

Och min bror ljög aldrig.