Mörts

Första gången han sa att ån hade ändrat ton trodde jag att han menade ljudet från kraftverket.

Vi stod nedanför bron, och isen låg kvar bara i smutsiga remsor längs kanterna. Vattnet gick mörkt mellan dem, tungt och blankt i det bleka ljuset. Han hade händerna i jackfickorna och blicken fäst längre uppströms, mot luckorna.

– Det hörs innan det syns, sa han.

Sedan sa han inget mer på en stund.

Jag hade varit tillbaka i byn i två dagar men ännu inte gått ner till ån ensam. Det räckte för att förstå att alla talade om samma sak, också när de talade om annat. På kaféet nämndes återställningen mellan två meningar om elpriser. Vid macken sa en man att de snart skyddade ihjäl hela samhället.

Mörts låg utsträckt längs ån och vägen mot kusten. Husen stod glest: äldre gårdar, egnahem, några senare villor. Bakom dem började skogen nästan genast. Borta vid skolan låg den gamla isbanan igenvuxen under smutsig snö och fjolårsgräs, med sargen kvar och dörren till omklädningsrummet hängande på sned.

Mannen bredvid mig hette Lennart. Han hade arbetat på sågverket innan det lades ner och bodde kvar i huset där han vuxit upp. Ett gulmålat hus nära ån, med ny ytterdörr som han fortfarande verkade irriterad över att behöva förklara.

– De ville att jag skulle ha kvar den gamla, sa han när vi började gå längs strandkanten. Som om röta vore kultur.

– Jag frågade om de tänkte komma hit och frysa om vintrarna med den också.

Det sög i den blöta snön och gruset under skorna. Längre bort syntes kraftstationen mellan träden, låg och mörk mot himlen. Den såg mindre ut än jag mindes den.

På andra sidan vägen fanns ännu spår av brukstiden: en magasinslänga med igenspikade fönster, ett plåtskjul där färgen släppt och den röda macken under ett blekt tak. Allt såg ut att ha blivit stående längre än någon tänkt sig.

– Tror du de river? frågade jag.

– Kanske. Folk vill väl ha tillbaka nåt.

– Naturen?

– Ja. Eller föreställningen om den.

Han böjde sig ner, drog loss en gren ur strandisen och kastade tillbaka den i vattnet.

– Frågan är bara vilket tillbaka de menar.

Vi fortsatte gå utan att prata. Jag försökte minnas platsen som barn, men fastnade i sådant som inte längre fanns: lukten från fabriken, timret längre upp i ån, visslan som nådde fotbollsplanen. Som om också mitt minne helst ville ha tillbaka något enklare.

Vid bron stannade Lennart igen. Han nickade mot strömmen.

– De säger att det ska bli som förr.

– Vad tror du själv?

Han såg på mig en stund, som om frågan inte riktigt gick att besvara så.

– Förr, ja när då?

Jag svarade inte. Jag tänkte på oljefläcken som brukade ligga stilla intill strandkanten om vårarna, skimrande vacker tills någon sa vad det var.

– Innan bruket, säger de väl, fortsatte han. Innan regleringen. Innan allt det här.

Han gjorde en rörelse med handen mot byggnaderna, vägen, ledningarna.

– Men ingen av dem vet hur det såg ut då heller.

Det blåste kallare ute på bron. Vattnet slog dovt mot betongen under oss.

Från bron såg man nästan hela Mörts: arbetarbostäderna närmast vattnet, Folkets hus, parkeringen utanför Coop, skolan som bara användes till hälften. Bakom allt detta låg skogen och kraftledningarna vidare mot andra orter med större ljus.

– Min farfar kallade fortfarande platsen »Mörts« ibland, sa han. Ström baklänges. Bara på skämt, mot slutet. Men det var som om han pratade om ett annat land.

– Folk går omkring och tror att marken väntar på att få bli sig själv igen. Som om det finns ett riktigt ansikte där under allt annat.

– Och du tror inte det?

– Jag tror marken vänjer sig vid oss också.

En lastbil passerade över bron så att räcket vibrerade till.

När ljudet lagt sig stod vi kvar tysta. Lennart tog fram en dosa ur fickan och stängde den igen utan att ta något.

– Klart ån har förändrats, sa han till slut. Allt förändras. Men folk här har ju lärt sig den så här. Det måste väl också räknas.

På vägen tillbaka berättade han om vintern då isen lagt sig fel och pressat vatten upp mot husgrunderna. Ingen expert hade förutsett det. Det var de gamla längs ån som först förstod att något höll på att hända.

– Man såg det på färgen, sa han. Och på ljudet.

– Du tycker väl att jag låter tokig.

– Nej.

– Jo, lite.

Han sparkade undan en sträng av smutsig snö från vägkanten.

– Det är så här man lär känna en plats. Man går här tillräckligt länge, och till slut hör man när nåt inte stämmer.

Det började skymma över byn. Lampor tändes bakom blekta gardiner, och vägen låg nästan tom med sand, slask och gamla dubbdäcksränder i gruset.

När vi kom fram till hans hus satt broschyren från länsstyrelsen fortfarande bakom glasrutan i ytterdörren, blekt av solen.

– Jag sparade den mest för att reta mig på den ordentligt.

– Varje gång jag gick in.

Han öppnade dörren men blev stående i öppningen.

– Det märkliga är väl att de nog menar väl allihop, sa han. Det är kanske det som stör mig mest.

Sedan gick han in och lämnade dörren halvöppen bakom sig.

Jag fortsatte ner mot ån ensam.

Mörkret hade börjat falla över bruket, och lamporna från kraftstationen darrade i vattnet. Ån såg varken fri eller fångad ut under bron. Bara kall. Levande. På väg någonstans som ingen här riktigt kunde bestämma över.

Jag stannade en stund och lyssnade.

Efter en stund tyckte jag nästan att jag hörde vad han menade.