»Spontant skulle jag säga att jag aldrig kör fast. Jag ser mig som en person som alltid kan skriva, som alltid får ur sig någonting. Dels har jag flera projekt igång samtidigt, så att jag kan sätta mig att skriva på något helt annat om jag låser mig i en romanprocess. Dels har jag lätt för att hoppa i ett romanmanus så att jag en seg dag kan börja skriva på en annan del av boken. Och är det helt kört finns ofta mer mekaniska sysslor, som att transkribera en intervju. Jag skulle aldrig låta en AI göra det. För mig är det en viktig del av arbetet, där det ofta föds nya idéer.
Men allt det här innebär väl att jag också har låsningar – eftersom jag har behövt uppfinna metoder för att komma förbi dem. Kanske är jag bara bra på att glömma alla gånger som jag har kört fast?
Senaste dikeskörning
»En essäsamling på temat moderskap. Jag höll på i ett halvår men det bar inte.«
Så löste jag problemet: »Allt hamnade i byrålådan. Kanske tar jag upp det i framtiden, med mer distans till att bli mamma. Materialet var för osmält för att jag skulle kunna skriva något bra.«
