Jerker Virdborg: »Verklighetslitteraturen borde fördriva sig själv«

Hur har ditt skrivår 2025 varit? 

– Väldigt intensivt! Jag har gjort mycket research. Men även skrivit på helger och under semestern, vilket jag sällan gjort tidigare. Det har blivit flera nya noveller men också stommen till två nya romaner. Samtidigt omvandlar jag min tidigare roman Mamma i soffa till en teaterpjäs.

Var och när skriver du som bäst?

– Helst hemma i Stockholm, mellan frukost och lunch. Åka på skrivarresor till andra platser blir mest distraherande. Det ska vara ödsligt, tyst och mycket svart fruktte med mjölk. Telefonen lägger jag i ett annat rum. Oftast har jag också en fläkt intill datorn eftersom skrivandet driver upp kroppstemperaturen. Att skriva på natten är uteslutet och på kvällarna tittar jag hellre på filmer från Draken eller Cineasterna. Eftermiddagarna ägnar jag helst åt läsning.

Någon litteraturdebatt du följt med särskilt stort intresse under året?

– Jag är outsägligt trött på alla de bråk som uppstår till följd av den så kallade verklighetslitteraturen. Det är beklämmande att skönlitteratur av i dag så starkt har kommit att förknippas med hämndaktioner, privat utfläkning, hänt i veckan-rykten och rent underhållningsvåld. De långsökta argument som hittills framförts för att rädda den här djupt spekulativa genren övertygar inte alls.

– Förhoppningsvis kommer verklighetslitteraturen att tids nog fördriva sig själv, bort från kultursidorna. Det avskedet vore en dyrbar gåva till svensk samtidslitteratur.

Nämn tre författare – levande eller döda – som du gärna ätit middag med.

– Middag spelar ingen roll. Jag tar hellre en kanna te med en liten torr kaka till. Jag hade gärna samtalat med John Fowles, Maria Gripe och Ernesto Sábato. Alla tre har utforskat fiktiva gränsland – där det bekanta löses upp i kanterna och övergår i något annat, som både lockar och skrämmer. Den sortens magnetiska fara vill jag själv alltid uppleva i mitt eget skrivande.

I våras porträtterade vi Jerker Virdborg inför att hans nionde roman Bro, bro skulle släppas. Då berättade han bland annat att Kafka gjort ett outplånligt intryck på honom och att han är »starkt beroende av arbetsprocessen«.