Dit elden når

Allt brann den sommaren. Skogen och älven och hjärtana.

En mil bort brann Storskogen. På blåsiga dagar slog värmen emot, brände till på huden. Luften tog en gråbrun ton och himlen var aldrig riktigt blå.

Gräset knastrade självantändande under mina skor när jag låste upp cykeln. Vinddraget smakade bränt.

Allt brann den sommaren. Och ingen var här för att se det.

Förutom jag och Loke.

Och Loke stod alltid där när jag kom fram på cykeln. Tredje trappsteget, nyckeln halvvägs in i låset. Det lockiga håret som en krusig gloria runt det solkyssta ansiktet. Ett flin som sa: ja du är sen igen som vanligt. Jag hoppade av cykeln, ställde den bredvid Lokes vid husknuten. Tog första, andra, tredje trappsteget.

»Du har inte låst upp än, då är jag tekniskt sett i tid.«

Inne i kafét såg det ut som vi lämnat det dagen innan, och dagen innan dess, för inget förändrades här. Vi drog på oss förklädena. Loke bryggde en kanna kaffe som vi skulle få dricka upp själva. Jag tog fram och mikrade bullar som vi skulle få äta upp själva. Så öppnade vi kafét, satte fast flaggan som det stod öppet på i sitt fäste intill dörren, ställde oss mot dörrkarmen med armarna i kors och såg ut på vägen.

Kafét skulle sätta Bärga på kartan, ett stopp på vägen. Men Bärga var inget ställe man åkte till. Man åkte därifrån. Så vi hällde upp varsin kopp kaffe, tog en bulle var och satte oss ute på ståltrappan, så som varje dag den sommaren.

»Jag slår vad om att det inte kommer någon idag heller«, sa Loke.

Han hade inte fel, ingen bil, cyklist eller fotgängare kom förbi den dagen heller. Så ställde han den där oundvikliga frågan, den jag inte hade velat tänka på:

»Så vad blir det för dig efter sommaren då?«

»Jag ska flytta ner till det där gymnasiet, det söderut«, svarade jag.

Söderut. Dit alla for. Där livet frodade. Loke skulle börja jobba uppe i gruvan, eller köra lastbil. Han var beredd att flytta varstans det fanns jobb.

»De behöver folk«, sa Loke och ställde ner koppen mot metalltrappan, »och som folk duger jag nog.«

Vi andades in den sista sommarens luft, men det stack i näsan.

»Känner du?« sa Loke och såg upp mot himlen.

Jag kände.

»Den kommer närmre«, sa jag.

Vi gav varandra en blick, en sådan som glimmar så där oskyldigt.

»Ska vi inte bara skita i det här då?«

 

Alla var borta den sommaren.

Väskorna i hallen, Sonja otåligt sittande på golvet. Jag i köket över en skål yoghurt, mammas svettiga handflator om mina kinder.

»Vi åker nu gumman, ta hand om dig.«

Pappa som gick med strumpor i kardborresandaler.

»Glöm inte att vattna rosorna, de torkar ut lätt.«

Så gick de.

Alla var borta den sommaren. Förutom jag och Loke.

Så vi stängde kafét i repris och cyklade in till stan. Genom brännande luft, andades aska, spottade småkryp. Skrapade skosulorna mot asfalten, la cyklarna på torget, ingen skulle ta dem. Vi gick ner för en av gränderna, förbi blomsterbutiken, slaktaren, biografen. Husen låg inkilade mellan varandra, som att det var ont om plats och allt behövde komma med. Ändå var allt för litet.

Det satt ingen i kassan på matbutiken. Dörrklockan plingade när vi gick in. En kyldisk surrade någonstans där inne. Jag plockade upp en isglass och la den mot pannan. Såg på Loke som gick fram till kassan och såg upp på cigarettförpackningarna. Han plockade ner ett rött paket, lät det vandra mellan fingrarna.

»Dom här ska vara bäst, det är dom farsan röker«, sa Loke.

Jag nickade, öppnade pappret på isglassen och stoppade den i munnen. Lirkade ner en påse tuggummi på vägen mot dörren.

Vi cyklade hem till mig. Gick in med skorna, la jackorna på golvet. Jag satte mig på huk vid barskåpet i köket. Loke åt gamla chips ur en öppnad påse på matbordet. Jag klirrade bland några flaskor. Tog fram en grön med gulblek etikett. Whiskey, fyrtio procent. Jag höll upp flaskan framför Loke.

»Vi tar den här, det är den morsan dricker«, sa jag.

Vägarna fick oss att skumpa när vi cyklade genom skogen. Loke hade speglar på styret och i dem såg vi röken över trädtopparna, luften gråbrun igen. Vi lämnade cyklarna där vandringsleden började och promenerade resterande biten.

Älven hörs alltid som ett brus bakom träden innan man ser den. Och den känns som ett sprattel i kroppen.

Loke knäppte med tändaren och satte den mot cigaretten, en låga tog plats på änden som slocknade ut i glöd. Han drog ett djupt bloss som fastnade halvvägs ner i lungorna. Han hostade rök.

»Det är inte lika nice som farsan får det att verka«, sa han mellan hostningarna, släkte cigaretten mot stenarna och la den i en vattenfylld spricka.

Jag öppnade whiskyflaskan, hällde upp en skvätt i korken och gav till Loke. Själv tog jag en klunk direkt från mynningen. Det brände ner i strupen. Vi grimaserade, ruskade på huvudena.

»Usch, det är inte lika gott som morsan får det att verka«, sa jag och skruvade tillbaka korken.

Vinden blåste åt vårt håll, la askflingor i mitt hår.

»Den kommer närmre«, sa Loke och plockade bort en askflinga. I hans hand såg det ut som ett silverblad.

»Att det som skapats av något så skadligt kan se så vacker ut«, sa jag och plockade en ur hans hår.

»Om branden kommer gömmer vi oss i älven«, sa Loke. »Den skyddar oss.«

Och när vi anade branden mellan träden bytte vi om till badkläder. Granarna stod i orädda siluetter mot det orangea skenet bakom de. Och när de första stammarna fattade eld klev vi ner i den forsande älven. Vattnet slog mot benen, omslöt livet.

»På tre«, sa Loke.

Ett.

Trädkronorna sprakade.

Två.

Våra kläder tog lågor.

Tre.

Vi försvann under ytan.

Och älven brann.