Semesternoteringar

Hur det började, med en stilla våg. Jag noterade de lätta krusningarna, hur de smög sig fram över ytan. Ändå ville jag inte se det för vad det var; vårt avslut.

Solen var påträngande den dagen. Redan i gryningen trängde svetten fram ur porerna, luften kvav och hetsig i lungorna när vi följde den lilla stigen ned mot stranden. Jag fläktade mig med en tidskrift jag tagit med mig från Sverige, viftade den maniskt över ansiktet.

»Kan vi inte gå in igen«, ropade G bakom mig.

Han hade redan hamnat på efterkälken, tenderade ofta att gå ryckigt och trögt, något jag tyckte var charmigt när vi var nya för varandra och som jag nu fann närmast stötande. Jag måste ha honom, hade jag sagt till min väninna första gången jag såg honom, han är extraordinär. Nu förstår jag inte hur jag tänkte, hur jag också kunde få för mig att ta med honom till Mallis. Men jag sa inget förstås, vi var ju på semester.

»Solen skiner ju, då kan vi inte ligga inne hela dagen. Sluta söla nu«, svarade jag därför med glättig röst.

På stranden var det tomt, sånär som två rödbrända damer som låg under ett parasoll. Framför oss låg havet återhållsamt och reserverat. Jag såg hur G tittade på det, hur hans kroppsspråk ändrades när han drog in lukten av det.

»Längtar du hem?«, sa jag.

»Va?«, sa han.

»Ja. Hade du hellre varit kvar vid sjön istället för att följa med på en betald semester?«

Hans stora blanka ögon skelade mot mig. Jag försökte tolka hans ansiktsuttryck, men det var svårt att se om han var ledsen eller glad eller sur eller ingetdera. Kanske skulle jag aldrig lära mig utröna nyanserna i hans humör.

»Spelar det någon roll«, svarade han och satte sig på en av solstolarna.

Jag blev förolämpad av hans svar, och kanske förstod han det, för han lutade sig fram för att ge mig en pliktskyldig kyss innan han la sig under parasollet. Jag tog upp min tidning och bläddrade förstrött i den, tänkte att jag borde påminna honom om att använda lypsyl. Hans läppar hade lämnat ett torrt avtryck.

Jag måste ha somnat för när jag slog upp ögonen igen stod solen rakt över oss. Havet var inte längre lågmält och tillbakadraget, sköljde istället in mot stranden i vresiga dyningar. Jag tittade mot G. Hans underläpp såg ut att ha spruckit under tiden jag sov, en blodig fåra rakt igenom den. Kanske tålde han inte den starka solen. Första dagen på hotellet hade jag hittat stora flagor av narigt skinn utspridda i sängen, och vid frukosten noterade jag att en fjällig hudflärp släppte från hans kind och åkte ned i hans äggröra. Han själv tycktes inte märka något, han fortsatte bara att äta, men jag sa inget förstås, vi var ju på semester, och jag antar att det var då jag började ångra att jag tagit med honom.

»Sover du eller ligger du bara och stirrar? Jag kan inte läsa av dig«, sa jag och buffade på honom.

Han svarade inte, kanske sov han djupt. Jag synade honom uppifrån och ned. Huden på hans lår var svullen, illröd. Överkroppen skimrade inte längre som förr. Det slog mig att hans huvud var alldeles för stort för hans kropp, att det såg asymmetriskt ut, ja rentav groteskt. Varför hade jag inte tänkt på det förut.

»Om du sover får du faktiskt vakna nu.« Min ton var vänlig men bestämd, så som jag fått lära mig att man ska tala till sådana som honom.

En rännil av vätska ilade ned för hans ben och en frän lukt stack till i näsan. Även om jag försökte dölja min vämjelse kunde jag inte låta bli att hulka. Hans panna blänkte förorättat i solgasset.

»Du borde gå och skölja av dig«, sa jag och höll för näsan.

Havet hade bröstat upp sig ordentligt. Jag såg Gs oproportionerliga huvud dyka upp och ned i vågorna, försvinna långa stunder under ytan. De tunna benen sprattlade i svallet. Jag tog fram min telefon och skrev in i sökfältet, klickade mig vidare in på en av träffarna.

Avsöndringssystem. Korsbefruktade fiskar med människounderkropp avsöndrar överflödigt kväve i form av ammoniak. Sötvattenlevande arter får främst ut salterna genom en körtel vid analöppningen. En fungerande avsöndringsfunktion är essentiell då denna art kan bli hotfull när den inte kan göra sig av med restprodukter. I synnerhet i miljöer med hög temperatur.

Jag klickade fram anteckningsappen i telefonen. Noterade: Det kommer vätska ur Gs anal! Kontakta Segerstedt omgående! Reklamation??

Jag tittade ut mot havet igen. Det hade lugnat sig något, ändå kunde jag inte se G och hans vanställda kropp någonstans. Det slog mig att hans sort kanske inte ens tålde saltvatten. Att han kanske drunknat därute. Jag funderade på om jag borde känna något slags ansvar över det, och medan jag funderade läste jag ut tidningen jag haft med mig. Jag noterade med särskilt intresse mittenuppslaget, som visade vilda korsbefruktningar som fångats in och fotograferats. De var ståtliga och skinande, inte alls svullna och torra som G. Han var helt enkelt en besvikelse.

När jag slog igen tidningen hörde jag paret under parasollet jämra sig. Om G låg död nånstans därute vore det pinsamt om de såg att jag inte tog hand om det; han var ju ändå min.

Jag dök in i havet och simmade sakta i cirklar medan jag synade omgivningen. Horisonten, stranden, mina bara ben under ytan, allt jag kunde se. Antingen låg han livlös längre ut eller så hade han gått tillbaka till hotellet utan att jag hade märkt det. Nu kunde i alla fall ingen anklaga mig för att inte ha letat.

En stilla våg omslöt mig, och jag slappnade av, lät dyningarna dra mig in mot stranden igen, och det var då jag noterade dem, de lätta krusningarna, och efter det noterade jag inget mer, inget mer än hur det började, hur det också tog slut.