»När jag hade skrivit dagbok i ungefär fem år tog det en drastisk vändning. Det var i samband med att jag läste ikapp några kurser på Lunds universitet under en termin som jag fullständigt tappade bort meningen med livet.
Jag var 22 år, bodde själv och hade inga fasta rutiner.
Plötsligt blev dagboksskrivandet ett sätt att skapa struktur. Genom skrivandet insåg jag också: här finns en möjlighet att fånga allt. Minnas repliker, miljöer, människor, lukter. Även de allra minsta detaljerna blev viktiga.
Till slut blev det maniskt. Jag skrev ett par timmar varje dag. Ibland kunde jag sitta en halv dag. Jag var besatt av att beskriva det som hände, allt för att den här perioden av mitt liv inte skulle kännas bortkastad.
Publicerades 31 mars 2021. Artikeln är skriven av Johan Kellman Larsson.
