Försoning

Jag vände och vred på det styva inbjudningskortet. Peter 60 år. Inte kunde det väl vara han? Det ilade till i magen. Senast vi sågs var vi tolv år. En vecka varje sommar besökte vi min faster Almas torp. Peter, min kusin, var rätt söt på den tiden, men lömsk. Mitt pekfinger följde textens snirkliga bokstäver. Samma adress. Den brändes.

»Aldrig i livet«, ropade Bosse bakom tidningen. »Men åk du, Karin.« Min man satt med bar överkropp och svettades, trots att balkongdörr och fönster stod på vid gavel. Inte en vindfläkt. Det var alldeles för varmt för att sitta i vår gamla bil i flera timmar för att träffa någon man inte sett på 45 år.

Inbjudningskortet dög som solfjäder medan rotade jag fram gamla instamaticfoton och hittade en solbränd Peter. Han kisade med huvudet på sned. Jag brukade visa fotot för klasskompisar och skryta.

Pappa tryckte in oss i vår Ford Taunus. Han täckte packningen på taket med plast och kämpade med att fästa krokarna på den elastiska bläckfisken på takräcket. Mamma hjälpte till och jag och min lillasyster hoppade på sätena medan pappa hojtade »sitt still i båten.«

På 60-talet fanns varken motorvägar och säkerhetsbälten och vi kom fram sent på kvällen, omgivna av skog och mörker. I skenet från billyktorna kom farbror Gustav rakt emot oss och låtsades gå i sömnen. När dörren öppnades fylldes luften av syrsornas raspande, doften av fuktigt gräs och faster Almas plättar. I det ljumma mörkret kom en kall il nerifrån sjön.

Peter kastade pinnar och skrattade förtjust när jag simmade in under bryggan och skrek åt honom att sluta. Där petade han mellan springorna för att nå mig. Han badade aldrig själv. Det var alltid den där jävla kanoten som han jämt skulle ut i.

Resorna tog abrupt slut när faster Alma blev sjuk och dog, jag fyllde tolv den sommaren, Peter var knappt ett år äldre och min syster nio. Pappa åkte ensam iväg på begravningen. Julkort blev vår enda kontakt.

Jag tackade nej till kalaset via SMS.

Bosse högläste ur korsordsrutorna. »Svin och sedan står det del på nästa rad. Kan det vara arsel?« Jag hörde honom skratta, medan jag snappade luft under en brygga.

»Hjärnan, Karin, kan man inte lite på, det geggar snabbt ihop sig därinne. Men korsord är bra, de tvingar dig att byta riktning på tankarna.« Yrsel, tänkte jag.

På semestern skyllde jag på Bosse, när vi stannade hemma med korsord och täta cykelturer till badet. »Du är trygg men trög«, sa jag.

»Du skuggboxas«, sa Bosse. »Ta egna beslut. Skyll inte på mig om du har tråkigt.«

Efter en kvart ringde Peters fru (andra, tredje?) och höll en lång svada. Hon ville så gärna träffa Peters släkt. Han hade tre vuxna döttrar med sina exfruar och hans barnbarn hette något som liknade Flinga och Dingla, eller var det hundarnas namn. Det lät bara rörigt.

Jaså, hade jag inga barnbarn? Frun, Mi eller vad hon hette, beklagade sig över att hon hade träffat Peter sent i livet, förra året bara, men Peters barnbarn kändes som hennes egna, även om hon bara var plastmormor. Bonus, sa jag, man är på plus och finns på riktigt. Mi antydde att de behövde lite hjälp med förberedelser i köket, men till middagen skulle förstås alla sitta till bords och äta tillsammans. Mi hade antagligen för långa naglar för den typen av jobb. Jag lade på luren.

Min lillasyster fick inte följa med när vi gick till bryggan. Peter sket totalt i flytväst men jag vågade inte vara utan. Fegis, sa han, och vadade ut i vattnet och drog ut kanadensaren. Jag plaskade efter, inpackad i den tjocka orangea västen och tråcklade ner mig i båten. Vingligt och gungigt. Peter vickade kanoten och låtsades tappa paddeln medan jag blåhöll mig i kanterna.  Målet var att runda ön, tätt bevuxen av granar och omgiven av vass. Jag tyckte vi kunde lika gärna kunde simma. Hela tiden var jag nervös för att välta, där jag satt längst fram, och vågade knappt andas. Höger, vänster! Peter satt bakom mig och ropade anvisningar på vilken sida jag skulle sticka ner paddeln.

Jag gömde i fortsättningsvis flytvästen i vassen, men höll i den när vi kom upp till torpet igen, för att pappa skulle tro att den användes. Hade jag inte varit så bra på att simma skulle jag aldrig ha vågat det.

Hos frissan bläddrade jag i en tidning och stirrade på en bild med en sjö.  Britta sneglade på bilden. »Badsugen?«

»Min kusin bor nära en sjö.« Våra ögon möttes i spegeln.

»Åk dit«, tyckte Britta. »Åk hem om du inte tål sällskapet.« Klipp, klipp, håret blev snyggt. »Din grabb kan väl köra dig dit om inte Bosse vill? Han, Jonas?«

Om det vore så enkelt. Jonas livsväg har varit minst sagt krokig, sedan han flyttade hemifrån. Hans löften om att inte titta så djupt i glaset, har varit som kolapapper i havet, lösts upp och försvunnit.

Jonas ringde och skällde ut mig. Han hade fått en egen inbjudan och räknat med att Bosse skulle köra dit oss. »Det är för varmt«, sa jag. »Jag har AC i min bil«, kontrade Jonas. Jag lovade att tänka på saken, öppnade garderoben och bläddrade bland klänningarna. Det är märkligt att det inte finns något som passar när det gäller.

Jag sprang genom skogen. Flåsade, snubblade över stubbar. Fick inte nog med luft och stannade. Höll andan och lyssnade. Kom Peter efter mig? Stigen delade sig i en korsning, försvann åt olika håll bakom granar och sly. Vilken väg skulle jag ta?

Jag hamnade i ett provrum med något blommigt, fladdrigt och trångt, och fantiserade om hur jag och Jonas skulle kunna prata om livet under bilresan, det hände inte alltför ofta. Precis när dragkedjan hakade upp sig över höften och tyget klibbade fast i svetten, ringde Peter och hans röst var förförisk som mjukglass, len och svalkande.

Han påminde mig om våra fantastiska somrar, när hans mamma levde och vi åt hennes plättar och kramades bakom ladan. »Knuffade in varandra i brännässlorna«, sa jag. Han skrattade och jag slickade i mig pratet om att det vore kul för våra vuxna barn att träffas. Sysslingar. Tjocka släkten. Sådant.

Det var trädgårdsmingel i solskenet, i partytältet stod dukade bord. Huset var nybyggt och gräsmattan gick ända ner till sjön. Folk myllrade runt med glas i händerna. Pianospel i på terrassen, bekanta melodier som det gick att nynna med i.

Jonas försvann någonstans bland alla färgglada människor i trädgården. Han såg riktigt bra ut. Ansat skägg, snygg skjorta och förde sig väl. Jag befarade att det skulle vändas till fylla, skam och spyor, och fick påminna mig själv om att han var vuxen och fick lov att ta eget ansvar.

»Är det du som pappas kusin?« undrade en ung dam vars runda näsa påminde om Peters. Jag stod i köket beredd att ta i men hon sjasade iväg mig. »Gå och gör dig fin istället, du är ju på fest.« Jag gick ut i mina nyinköpta volanger.

Vi ska gå iland, sa Peter. »Kom igen nu, fegis!« Peter halade kanoten på ön och tog upp en brun ölflaska och drack. Jag stirrade. Han tryckte flaskan min mun, och böjde mitt huvud bakåt. Jag svalde, hostade och spottade, det var äckligt. Han skrattade och pussade mig på munnen och jag vågade inte röra mig. Peter drack mera ur flaskan, tände en cigarett, pratade om kanoten. Jag försökte att inte vara så feg och dricka lite till. Hans ögon blev simmiga. Plötsligt vräkte han omkull mig på stranden, låg tungt ovanpå och försökte dra upp min tröja.

»Du kom.« Peters skäggstubb nuddade mina båda kinder. Han doftade dyrt. Grå tinningar, välbevarad. »Våra barn har hittat varandra«, sa han, »de spelar boccia.« Jag frågade om det gamla torpet. Han gjorde en gest mot huset. »Rev och byggde nytt.« Vi utbytte artigheter om våra familjer. Tystnade.

På bordet stod glas fyllda med mousserande vin och andra drycker. Jag kunde inte välja.

Peter tog ett glas och tryckte in det handen på mig. »Man behöver inte tänka så mycket, vi lever bara en gång.« Vinet var kallt. Jag såg på hans näsa.

Hans hand gled ner på min arm.

Jag bytte till ett glas vatten. Ifall jag måste köra.

Hans fingrar halkade av.

Han drog upp min tröja och jag fick tag i en sten och siktade på näsan. Peter släppte taget om mig. Han höll händerna framför sitt ansikte, blod sipprade fram mellan fingrarna och han sjönk ihop. Jag rullade undan, vacklade upp och sprang in skogen.

Peter frågade om jag trodde på ödet. »Något styr oss till den punkt där vi möts.«

Jag drack mitt vatten och såg ner mot sjön. »Nej, vi råkar korsa varandras vägar en sekund, och fortsätter sedan på vår egen linje. Vi väljer själva.«

Jonas var osynlig, jag borde leta.

Peter fortsatte. »När man träffas igen, visar det på en djupare mening med mötet.«

Han svepte resten av vinet. Slipsen var snygg, kanske en farsdagspresent.

»Ska vi gå då?« Det var inte en fråga.

Hans hand på min rygg.

Det är mitt val, inte ditt.

Jag valde att vända om och sprang tillbaka till stranden. Fötterna snärjde in sig i tunna kvistar och jag föll. Peter stirrade på mig med blodet rinnande från näsan.

Från partytältet hörde jag Mi skratta, och skymtade Jonas utanför med en flaska i handen.

Jag överräckte mitt paket. »Jag ska köra hem direkt efter middagen.«

Jag pressade mig upp, rusade ner till vattnet och stötte ut kanoten från stranden, slängde paddeln i vattnet och simmade från ön med kraftfulla tag. Peter skrek kom tillbaka och jag skrek att fegis kunde han vara själv. Jag var dyngsur och smet in på rummet utan att någon vuxen såg mig. Min syster sov redan men jag låg vaken och lyssnade efter Peters steg. Han kom inte tillbaka under natten.

Hans pappa hämtade honom dagen efter. Peter höll masken. Som om han valt att sova över på ön, efter att kanoten slitit sig. Vi undvek varandra. Den sommaren dog hans mamma och jag tyckte att det var rätt åt honom.

Peter flinade åt paketet med flytvästen.

»Du hade kunnat simma bort från ön med en sådan på dig«, sa jag.

Försoning?

Bosse blev glad när vi kom hem tidigare än beräknat. Dessutom körde Jonas, han var spik nykter. »Jag har vuxit upp, mamma, sluta oroa dig över mig.«

Åren har kladdat ihop mina minnen i ett virrvarr av känslor.

Men jag har alltid varit en jäkel på att simma, till skillnad mot Peter.

Juryns motivering

»Hög litterär och episk ambitionsnivå som försiktigt ringar in en större historia utan att berätta allt.«