Pensionat Fjällgläntan

Nina sträckte ut handen genom det öppna bilfönstret och lät den ljumma vinden passera mellan fingrarna. Var det inbillning, eller kändes inte luften extra mjuk här uppe? Hon motstod impulsen att maximera njutningen genom att blunda, men tillät sig i alla fall att luta huvudet närmre öppningen. Den friska fjälluften letade sig in i näsborrarna och upp till hjärnan. Med ens var hon fylld med ny energi. Förväntningarna kittlade i magen.

»För Guds skull! Ta upp rutan, och håll båda händerna på ratten«, utbrast mamma Lisbeth förskräckt. »Man måste vara beredd på det värsta när man kör i fjällen.«

Nina sneglade på sin pappa. Han såg oberörd ut, där han satt med blicken fäst på den raka vägbanan, men Nina noterade den välbekanta minen. Den när han knappt märkbart drog in underläppen och svalde – ett typiskt tecken på att skrattet var nära. Nina själv hostade diskret. För bilfridens skull var det bäst att inte lätta på skrattmusklerna. Hon mötte Lisbeths blick genom backspegeln.

»Kan du utveckla det, mamma? Vad är värre än rusningstrafiken på Essingeleden? Mest så jag är beredd.«

»Tja, det kan springa ut en hel renhjord. Eller för den delen varg, älg, björn eller järv«, förklarade hennes mamma tålmodigt samtidigt som hon lutade sig fram mellan framsätena.

»Järv!« utbrast Nina och hennes pappa i kör. Nu kunde de inte längre hålla tillbaka skrattet.

»Ja, ser vi en järv kan vi skatta oss lyckliga, så sällsynta som de är«, frustade pappa Nils. »Men stackars järv, han lär bli platt som en pannkaka om han springer ut framför bilen.«

Lisbeth suckade och lutade sig tillbaka igen. Hon muttrade något otydbart, och Nina skruvade upp musiken samtidigt som hon växlade ner för att möta den branta backen. De närmade sig Skalspasset och Vemdalsskalet, sedan var det inte långt kvar. Nina visste inte vilket hon såg fram emot mest – att få sträcka på benen eller att släppa ut Lisbeth från bilen.

»Du kan väl passa på att plocka lite blåbär, mamma. Medan pappa och jag tittar runt.«

»Jaha, så jag får inte följa med in då?« sa Lisbeth förnärmat och snörpte på munnen.

Den här gången kunde inte Nina dölja sin irritation, utan suckade högt. Ibland var moderns offerkofta så lång att den släpade i marken.

»Såklart att du får, mamma. Jag trodde bara inte du var intresserad. Du har ju varit lite …« Nina letade efter rätt ord.

»Motsträvig«, fyllde Nils i.

»Tack pappa, helt rätt beskrivet. Du har varit motsträvig sedan jag presenterade min idé.«

»Ja, jag tycker det är en fullständigt vansinnig idé. Säga upp sig från en bra tjänst för att flytta till ödemarken«, mumlade Lisbeth. Nu visste inte Nina riktigt om Lisbeth pratade för sig själv eller med sina medpassagerare. Ibland framstod hennes mamma som äldre och mer trångsynt än mormor Klara. Klara, som med nyfikenhet och mod gled in på sitt åttionionde levnadsår. Nina kvävde en suck, hon hade redan förklarat såväl beviljad tjänstledighet som sitt tilltänkta uppdrag i »ödemarken«.

Första steget mot förändring var definitivt vägunderhåll, konstaterade Nina när de snirklade sig fram på den kraftigt eftersatta lilla grusvägen. Att behöva komplettera med en framvagnsinställning efter avslutad vistelse var knappast något som höjde rankingen på Tripadvisor. Efter drygt två kilometer svängde vägen skarpt, och direkt efter öppnade den täta skogen upp sig. Inte skarpt, och inte som ett kalhygge, utan på ett mjukt och trolskt sätt. Och där! Mitt i gläntan stoltserade det. Pensionat Fjällgläntan. Nina kände hur huden på armarna knottrade sig, Nils hummade gillande och från baksätet hördes ett lätt »wow«. Stället var enastående!

Nina parkerade vid husgaveln, lämnade bilen och sträckte på ryggen. Det knakade lite lätt från vänster knä när hon satte sig på huk för att knyta sina sneakers, och hon bannade sig själv för att knäskyddet lämnats hemma. För att resa sig igen tog hon ett lätt stöd mot det robusta stupröret, men det skulle visa sig vara en dålig manöver. Uppenbarligen stod röret bara lite nonchalant lutat där för syns skull, och när det föll passerade det både Lisbeth och bilen med en hårsmån. Nina himlade med ögonen mot sin pappa, som skakade bekymrat på huvudet.

Nina fnissade och tittade mot den stora överbyggda träverandan – rakt in i ett par kyliga ögon. Var på den stora träverandan låg skämskudden? Även i sittande position var han påtagligt lång och Nina darrade till. Han var grönklädd från topp till tå, så när som på den bak och framvända kepsen – den var orange. I handen vilade en robust termosmugg i rostfritt stål. Nina kom att tänka på alla kaffebarer i Stockholm. Ställen där man kunde samla stämplar för en gratis valfri kaffe var tionde gång, eller få rabatt om man hade sin egen coffee to go-mugg med sig. Här däremot, handlade det vare sig om to go-mugg eller finkaffe. Nina slog vad med sig själv om att den där muggen var tredje generationens arvegods och innehållet var knappast bryggkaffe. Det var ta mig fan säkert riktigt kokkaffe – med doft och smak av tjära.

Sekunden senare flög dörren upp och en kvinna virvlade ut, sprudlande av energi.

»Åh, välkommen Nina! Så roligt att du äntligen är här. Dina föräldrar förmodar jag? Varmt välkomna allihop! Jag ska strax visa er runt. Jag antar att ni redan hälsat på min son, Erik. Han kommer att bli din högra hand, Nina. Både Erik och jag ser verkligen fram emot ett gott samarbete.«

Nina vände sig om och mötte Eriks blick. Anade hon ett kort, stelt leende? Nej, det var inbillning. I helvete heller att du vill samarbeta med mig, tänkte Nina men sträckte fram handen mot Erik.

»Hej Erik. Vad kul att få träffa dig och att få se ert vackra pensionat på riktigt.«

Handslaget var fast och huden kändes mjuk och varm. Konstigt, Nina hade förväntat sig robusta, valkiga arbetarhänder. Hon ryckte snabbt till sig handen när hon såg det intorkade blodet på skjortärmen. Det var uppenbart att han nyligen varit ute på jakt, men kunde han inte bytt till en ren skjorta? Erik noterade hennes reaktion och nu var hans leende äkta, genomträngande och en smula hånfullt.

Texten är skriven av Anna Kristensson och kom på första plats i tävlingen »Skriv inledningen till en feelgoodroman!«

Juryns motivering

»En klassisk nystartsfeelgood där relationerna snabbt och elegant etableras, och där vi får ana att en enemies to lovers-historia ska veckla ut sig. Skickligt och subtilt visar författaren på kontrasterna mellan Ninas vanliga miljö och fjällets, som den robusta termosmuggen som förmodligen innehåller tjär-stinkande kokkaffe och inte take away-latte. Här finns goda förutsättningar för att skriva vidare på en serie i fjällmiljö, som gärna får kryddas med oväntade och överraskande inslag för att utnyttja genrens potential.«

Möt tidigare vinnare

Aktuella tävlingar & events