Ett sista glas

Ljudet av glas som krossades skar genom luften. Skärvor blandades med sörjig is över golvet och mitt i röran stod den stackars unga servitrisen.

Albert Jacobsson, mer känd som Abbe, såg sorgset på henne. Han hade inte sett det med egna ögon, men bartendern Tess rödflammiga och skuldmedvetna ansikte avslöjade hennes handling.

»Vad gör du?« utbrast servitrisen Emelie förtvivlat och slog ut med armarna i en ilsken gest. Hennes vita skjorta hade blivit blöt och näst intill genomskinlig. Ett tag såg det ut som om hon övervägde att städa upp röran men istället småsprang hon bort mot källartrappan.

Det dröjde inte många sekunder innan Anna-Lena, en bastant kvinna i medelåldern, kom och städade. Hon sa några ohörbara ord till Tess, som bara ryckte på axlarna till svar. Abbe önskade att han kunde höra vad de sa.

Något hade förändrats med The Spot under hösten. Antalet gäster hade tunnats ur, artisterna blivit färre och den goda stämningen bland personalen hade försvunnit. Abbe saknade att sitta och småprata med de anställda, de hade alltid fått honom att känna sig välkommen och omtyckt. Ibland kändes det till och med som om han var en i gänget. Som om de visste.

»Vill du ha något mer?«

Abbe avbröts i sina funderingar och såg upp från det runda barbordet. Emelie hade tagit på sig torra kläder men de rödkantade ögonen avslöjade vad som alldeles nyss hänt. Han borde inte dricka mer, ändå hörde han sig själv beställa en gin och tonic. Emelie försvann iväg mot baren med beställningen. Hennes bruna hår påminde så mycket om Ylvas att det gjorde ont. Han kunde inte låta bli att fundera över om det luktade äpple, precis som hans hustrus hår brukade göra.

Drinken smakade precis som han ville ha den, syrlig och frisk. Han tog några alldeles för stora klunkar medan han försökte mota bort alla minnen av sin döda fru. Varför slutade det aldrig att göra ont? Berodde det på att han rentav förtjänade det? För det gjorde han.

Inte ikväll, tänkte Abbe och tog ytterligare en klunk. Jag måste fokusera nu.

Han sköt drinken åt sidan, gick ett varv kring bordet för att få bort stelheten och återvände till sin ursprungsposition. Han lutade armarna mot bordsskivan och la kroppsvikten på det vänstra knät som ännu inte gjorde ont. Om han ville kunde han nog få en sittplats vid de vackra fönstren, men han vägrade erkänna både för sig själv och någon ur personalen att hans pensionerade kropp började ge efter för åldern.

För att avleda uppmärksamheten från det halvdruckna glaset såg han bort mot den lilla scenen mitt emot baren. En tjej med en tjock fläta som sträckte sig till midjan plockade upp en gitarr ur fodralet. Dörrvakten, Yanella Kinsey White, som kallades Ella K, stod bredvid och såg ut att småprata med den unga sångaren.

Med ens visste Abbe vad han behövde göra. Han skulle prata med Ella K. Det var fortfarande ganska tidigt och det verkade inte bli någon rusning ikväll heller, inte som det varit på Robins tid. Ville man ha en sittplats då, gällde det att boka långt innan helgen stod runt hörnet.

»Hej Abbe«, utbrast Ella K med kraftig brytning.

Abbe frågade, på sin knackiga engelska om hon hade tid några minuter. Först sken hon upp, men slängde sedan en snabb blick på sitt skimrande armbandsur och såg besviket på honom.

»Sorry«, svarade hon och drog en hand genom det spretiga korpsvarta håret. »Måste hjälpa Miranda med det sista inför ikväll och sen har jag lovat att fixa en grej åt Dorotea innan jag måste hålla vakt i dörren.«

Hon pratade snabbt och Abbe fick anstränga sig för att förstå alla ord. Det kanske var bra att hon inte hade tid, skulle han prata med henne var det tvunget att ske i lugn och ro. Han hoppades att någon av servitriserna skulle få en lucka i schemat. Alla borde kunna svara på hans funderingar.

Eller skulle han prata direkt med henne? 

När han återvände till sitt bord kunde han inte låta bli att grubbla över vad Ella K skulle hjälpa Dorotea med. Obehaget kom krypande, letade sig in under skinnet och bosatte sig i magtrakten. Det hade skvalpat runt i honom de senaste veckorna, ända sedan han råkade höra samtalet som inte var menat för hans öron.

 

Det var en lugn onsdagskväll och det närmade sig stängning. Abbe var inne i en jobbig period och hade besökt baren nästan varje dag i en vecka. Han försökte begränsa alkoholintaget, men vissa kvällar blev det för mycket. Det var det enda som hjälpte mot känslostormarna. Ibland undrade han om det var saknaden, det dåliga samvetet eller flykten till Stockholm som var värst.

Mitt under dessa funderingar hade svängdörren in till det lilla köket glidit upp. Någon var på väg att gå därifrån men fastnade i ett samtal som redan pågått en stund. Abbe hade hört dova röster men inte haft ork till att försöka tjuvlyssna. Nu var han ensam kvar och när dörren stod på glänt krävdes ingen ansträngning för att höra de upprörda rösterna.

»Vi går under, förstår ni inte det?«

Det var Doroteas röst. Hård och kall. Abbe hade aldrig hört den så innan.

»Ska vi börja söka nya jobb eller inte? Vi behöver veta det nu«, svarade en lugnare röst, på en dialekt som Abbe kopplade till norra Sverige. Han hade aldrig träffat kocken men hört talas om att han hade flyttat till Stockholm från en by nära riksgränsen.

»Jag kan såklart inte hindra er från det, men jag lovar att det här kommer gå vägen.«

»Det känns inte så bra, jag skulle vilja veta vad du har tänkt att göra.« Nu var det Anna-Lena, servitrisen som for runt på baren och såg till att allting fungerade felfritt och att alla gäster var mer än nöjda, som pratade.

»Lita på mig bara«, svarade Dorotea. »Vi måste göra det här för Robin. Min lillebror brann för den här baren och det är en stor sorg att han bara hann driva den i två år. Inom honom levde drömmen om den redan från ung ålder. Jag har gett upp nästan allt för att hålla baren vid liv, det får inte skita sig.«

»Vi vet redan allt det där«, svarade kocken.

»Jag har en lösning«, lovade Dorotea.

Det blev tyst en lång stund.

»Ni behöver väl inte säga något till de andra?« bad Dorotea och lät vänlig på ett tillgjort sätt.

De mumlade något till svar.

»Alla gäster har gått så det gör inget om vi stänger tio minuter tidigare«, konstaterade Anna-Lena och sköt upp dörren helt.

Abbe försökte smälta in i väggen, det kändes som om han hade gjort intrång i deras privata sfär. För att undvika att bli upptäckt lutade han huvudet mot tegelstenarna och slöt ögonen. Det kliade i hans yviga skägg men han vågade inte röra sig.

»Men Abbe, inte sitter du väl här och sover?«

Anna-Lena ruskade om hans axel. Han slog upp ögonen, såg sig hastigt om och hajade till när han fick syn på kocken bakom bardisken. Han var lång och gänglig, med pipskägg och en liten mustasch. Dreadlocksen var uppsnurrade på huvudet och hölls hjälpligt på plats av en bandana. Abbe förstod varför han kallades Captain Chaos och sades vara The Spots egna pirat. Men det som var mest anmärkningsvärt var den mörka blicken. Det såg ut som om det brann av hat inom honom.

När Abbe lämnade baren såg han i ögonvrån hur Dorotea följde varje steg han tog med hökblick. Visste hon?

 

Baren höll på att gå under. Hans favoritställe och räddning. Många nätter hade han legat sömnlös och flera gånger hade baren glidit förbi i tankarna. Visst fanns det andra ställen om det här gick i konkurs, men inget annat hak han besökt hade skänkt honom samma tillfredsställelse.

Men det var inte barens dåliga sits som oroade honom, det var förändringen inom personalstyrkan som gjorde honom illa till mods. Det var något som var annorlunda, något som inte gick att sätta fingret på men var omöjligt att missa. Han hade inte känt sig lika välkommen de senaste veckorna, trots att de borde behöva varenda krona han med glädje la på deras utsökta cocktails.

Han ville hjälpa till att få ordning på stället.

»Kan jag ta glasen?«

Abbe mötte Anna-Lenas mörkblå ögon och nickade. Hon log tillbaka, plockade snabbt åt sig de tomma glasen som var kladdiga av fingeravtryck.

Kanske kunde han prata med henne. Hon brukade ha väldigt bra tips och synpunkter när Abbes liv var trassligt.

»Har du fullt upp?« frågade han och såg sig om. Det verkade inte vara någon stress. Tre mindre sällskap satt och åt intill fönsterbågarna. Levande ljus brann på borden och han kunde känna doften från den kryddiga maten.

»Ja«, sa Anna-Lena dröjande. »Vad tänkte du på?« Hon var på väg att gå, hade nästan vänt ryggen till så att det enda han såg var det burriga håret och ryggtavlan.

»Det var inget speciellt«, svarade Abbe lågt och la över vikten på det andra benet. Det vore faktiskt skönt att sätta sig ner. Eller gå till baren.

Väl i baren beställde han öl, tappad från fat. För Abbes del spelade det ingen som helst roll om det var exklusivt eller inte. Det var Tess, blondinen med de onaturligt långa ögonfransarna, som hade försett honom med biran. Nu var hon redan i färd med att blanda drinkar åt en grupp unga killar som gapade om någon fotbollsmatch medan kollegan, Franco,   med att hälla upp shots.

Abbe tog sin öl, gick längs den långa baren och slog sig ner på en av barstolarna i änden. Han lutade armbågarna mot bardisken och vilade huvudet mot sina händer.

Ylva skulle varit besviken. Hon hade inte gillat att han spenderade så mycket tid och pengar på att bli dimmig i huvudet. Men kunde hon klandra honom? Hon visste trots allt inte hur det var att leva med en sorg som den här. Inte ens vetskapen om att hon inte kunde få barn hade gjort henne ledsen, hon påstod att det räckte gott och väl med syskonbarn. Abbe hade accepterat det hela. Precis som han gjorde med mycket i deras äktenskap.

Det var Ylva som hade dragit in pengarna, hon var delägare i en framgångsrik konsultfirma. Hur många fina middagar hade han inte behövt genomlida för hennes skull? Varje gång hade han blivit obekväm när någon frågade vad han jobbade med. Han hatade att han skämdes över att svara fiskare. Han borde varit stolt, han hade gillat sitt jobb. Men han hade också gillat den vackra våningen mitt i Göteborg, konserterna de gått på, resorna de upplevt. Ingenting hade varit möjligt utan Ylva.

Det gjorde ont att lämna Göteborg, men det skulle ha gjort ännu ondare att stanna kvar med alla minnen.

Nu kändes det som om han hade ärvt pengar som han inte förtjänade. Kanske skulle det kännas bättre om han hjälpte någon annan.

»Hej Abbe.«

En glad och hurtig röst väckte Abbe ur de dystra tankarna. Han såg suddigt och blinkade några gånger för att få skärpa igen. Bakom honom stod Dorotea med ett leende på läpparna.

»Har du lust att hjälpa mig med en sak?« frågade hon utan att vänta på svar.

Abbe nickade bara. Kunde han säga nej när ägaren kom och bad om hjälp? Kanske ville hon prata om sin döde bror, det hade de gjort tidigare. De förstod varandra, vilket inte var så konstigt.

»Vi går ner i källaren, till Alice.«

Abbe reste sig upp. Knut och Alice var två chambre séparées, inredda med möbler som man knappt vågade sitta i. Han hade bara varit där nere en gång tidigare, då hade Robin visat honom runt. Han hade varit så stolt över vad han åstadkommit.

På vägen mot källartrappan mötte de Emelie. Hon bar på ett fat fullt med disk. När Abbe passerade rörde hon lätt vid hans arm och såg på honom med uppspärrade ögon. Han gav henne en oförstående blick tillbaka och fortsatte i Doroteas fotspår.

»Robin älskade det här«, sa Dorotea när de gick ner för den svängda trappan.

De kom ut i en korridor med fyra dörrar, två på varje sida. På den vänstra sidan låg Knut och Alice och till höger fanns personalrum. Dorotea styrde stegen mot Alice. Ljudet av klackarna bröt tystnaden.

Rummet lystes upp av väggfasta lampor föreställande facklor. I mitten av taket hängde en gnistrande kristallkrona med släckta stearinljus. Abbe slog sig ner i en av de åtta chesterfieldfåtöljerna med snirkliga gulddetaljer. Hjärtat hamrade hårt.

»Du har sett nedstämd ut«, sa Dorotea med ryggen vänd mot honom. Hon stod vid det lilla barskåpet och hällde upp vin åt dem. Abbe var inte speciellt förtjust i vin men sa inget.

»Du vet hur det är att förlora någon närstående«, sa han lågt och la upp det ena benet över det andra.

»Det är tufft.«

Dorotea ställde ner två glas med rödvin på det lilla bordet mellan fåtöljerna. Abbe tog pliktskyldigt tag i sitt och smuttade på drycken.

»Jag vet också att det är jobbigt att leva med dåligt samvete.« Dorotea såg på honom med ögon som fick honom att tänka på Robins hund Spottie, som varit valp när baren öppnade.

»Vad menar du?«

Oroskänslan i magen var tillbaka. Han önskade att han inte druckit alla drinkar tidigare under kvällen. Han kunde inte tänka klart. Dorotea gjorde honom nervös, handen skakade en aning när han förde vinglaset till läpparna. Den vana rörelsen gjorde honom lite lugnare.

»Du vet något som du borde berätta för mig«, sa Dorotea och skvalpade runt vätskan i sitt glas innan hon drack en rejäl klunk.

Det gick upp för Abbe vad hon ville prata om. Med ens kände han sig bättre till mods. För inte kunde hon väl veta?

»Det var inte meningen att höra, jag blev faktiskt väldigt ledsen när jag förstod hur det ligger till.«

Ett stråk av oförstående gled över Doroteas allvarsamma ansikte, men försvann lika fort som det kom.

»Ja, baren går inte så bra. Vi skulle behöva pengar för att kunna satsa och hänga med i samma utveckling som krogarna runt omkring.«

»Det är inte lätt alla gånger, men man får aldrig sluta kämpa.«

»På samma sätt som det inte är lätt att dölja ett barn för sin fru. Men fortsätter man ljuga ett helt liv hinner hon dö innan hon får veta något.«

Tystnaden som la sig i rummet var tryckande. Det blev tyngre att andas och plötsligt var Abbe drygt trettio år tillbaka i tiden, på ett hotell där besättningen tvingades övernatta på grund av storm. Han mindes när brevet kommit, hur han smusslat undan pengar varje månad tills mamman plötsligt inte ville ha något längre.

»Fast vet du vad«, sa Dorotea och lutade sig tillbaka i fåtöljen. »Jag pratade med henne. Det var bara ett år innan hon dog. Egentligen ville jag prata med dig, men det var hon som svarade och då rann det bara ur mig.«

Abbe försökte få fram några ord utan att lyckas. Det tog flera försök innan fullständiga meningar lämnade strupen.

»Jag är ledsen Dorotea, jag visste inte … Jag hade tänkt berätta när jag förstod vem du var. Men jag har tänkt på en sak, redan innan jag fick veta det här, så se det inte som något plåster på såren.« Han måste byta samtalsämne, klarade inte av att ta in det hon nyss sagt.

»Vadå?« Dorotea la huvudet på sned och log hånfullt.

Abbe kämpade mot gråten. Ylva visste om hans svek. Hon hade dött utan att säga något. Hur snabbt hade Dorotea listat ut vem han var?

»Jag skulle vilja stötta baren, gå in med pengar.« Rösten höll knappt ihop.

Dorotea drog efter andan och hennes kropp började att darra. Blicken flackade och hon slog händerna för munnen innan hon slet tag i sitt mörka hår. Hon reste sig upp och gick runt i rummet, såg på Abbe med panik i blicken.

»Drick inte vinet«, skrek hon med gäll röst. Ögonen var tårdränkta.

Abbe höll upp det nästan tomma glaset.