Under ytan

Leffe sa att han tänkte ha party på onsdag eller torsdag. Vi gick båda ner till Larssons, en av två affärer i vår lilla skånska sov-ort, för att skaffa mellisar. Leffe var kortare än jag men hade något vuxet över sig och hade tidigare handlat utan att gubben bakom disken sagt något. Han gick in i affären och provade igen. Efter några minuter kom han ut, nu med armarna löst hängande utefter kroppen. Jag sa inget och Leffe var inte sur, det var han nästan aldrig, det gick bara inte att köpa öl den här gången. Vi kom överens om att vi skulle tulla från våra föräldrars spritförråd istället. Det hade vi gjort förut, man tog lite här och lite där och fyllde på med vatten om det syntes för mycket.

Leffe var min bästa vän och vi hängde jämt. Hans pappa var död så han hade bara en mamma och en lillebror. En gång frågade jag hur pappan dött, då sa Leffe att han ramlade ner från en stege när han plockade äpplen och dog. Leffe skrattade lite inåtvänt när han berättade det. Jag tyckte det lät konstigt men frågade inte mer.

»Vem ska vi bjuda på festen?«, sa jag när vi satt i Leffes rum och spelade kort. Leffe var snäppet bättre än jag på alla spel; kort, schack, bordtennis och fotboll. Han kunde flina lite ibland men var aldrig skrytig. Sen var det det där med tjejer. De var alltid mer intresserade av Leffe än av mig. Att han hade mer lycka än jag även på det området var svårare att ta.

Vi fick ihop en bra lista till festen. En hel del tjejer kom, det var viktigt. Jag hade fått ihop en blandning av likör och gin som jag drack. Jag var intresserad av Katti men hon kom inte, hon var tillsammans med någon, sa Kalle som kände alla. Istället dansade jag mycket med Ylva. Tror vi avverkade hela Exile on Main Street på det trånga improviserade dansgolvet. Ylva hade halvlångt cendréfärgat hår, pigg nyfiken blick och stora fylliga läppar. På de långsammare låtarna dansade vi nära och jag tryckte mig mot hennes allt varmare kropp. Hon hade pojkvän som också var på festen, men han var så full att han somnade och märkte inte att Ylva och jag började kyssas, intensivt och länge. Känslan av Ylvas tunga kändes både läskig och spännande, det var första gången jag kysste någon. När det blev sent vaknade pojkvännen, Ylva tog honom i handen, sen gick dom. Vid dörren fick jag en gillande blick av henne.

Leffe blev full och då pratade han gärna politik. Han spenderade större delen av festen med att förklara för en tjej hur allt nu skulle ordna upp sig i Vietnam:

»USA har kastats ut, FNL har vunnit freden!«, sa han samtidigt som tjejen låg vid hans fötter och insöp varje ord med stora beundrande ögon.

En vecka efter festen kom jag körande på min ombyggda Puch Texas när jag plötsligt mötte Ylvas pojkvän. Han hade ställt sin blå Zündapp i vägen så jag inte kom förbi.

»Du ska ge fan i Ylva«, väste han sammanbitet. Han var äldre och lite kraftigare än jag, så jag höll bara tyst. Sen sparkade han mot min moppe men missade. Jag tänkte inte ge honom en ny chans utan vände snabbt och körde därifrån.

»Jag vet nock var du bor!«, skrek han efter mig.

På somrarna brukade vi vara ett litet gäng som lånade Leffes mammas sommarstuga på Österlen. Vi festade, badade, spelade spel och lyssnade på musik och njöt av den slöa tillvaron på landet. Här slapp man vuxenvärldens kritiska blickar och förmanande ord, här kändes vi oss fria. Vi var fem kompisar denna sommar som trängdes i den lilla stugan och vi pusslade på golvet med våra sovsäckar och madrasser.

Kalle hade föräldrar med en stuga ganska nära så han hängde också med oss. Hans kusin Lisa från Stockholm var på besök. Hon var ett år äldre än Leffe och jag, blond, snygg och storstads-cool. Naturligtvis blev både Leffe och jag förälskade i henne. Ylva-kyssen hade boostat mitt självförtroende och jag kände att jag äntligen hade en chans att vinna kampen mot honom om en tjej. Jag gjorde en del mer eller mindre tafatta framstötar och tyckte att jag fick lite respons från Lisa.

Vi var några i gänget som rökte brass, inte alla men Leffe, jag och Johan gjorde det. En sen kväll när vi tagit en holk medan de andra drack öl, gick hela gänget ut i den lilla stugbyn. Det doftade tall och sommar, mörkret och en lätt kvällsbris svepte mjukt in över oss.

Vi gick i riktning mot havet. Kanske kunde det bli ett nattdopp, vattnet var som lugnast och varmast då. Jag var en badkruka men med den lätta berusningen i kroppen var allt möjligt. När vi närmade oss stranden trampade man i sand som liksom skrek till under fötterna.

»Det är för att den är så ren«, förklarade Leffe. Han kände lite ansvar för området, det var ju hans mammas ställe vi var på. Vi kom till sanddynorna, pulsade långsamt upp och ner över krönen. Plötsligt var Leffe och Lisa försvunna i mörkret. Natthimlen lyste svagt upp våra ansikten, månen var bara halv. Vi ropade efter dom men fick inget svar.

»Skit i dom«, sa Kalle som gärna tog kommandot.

»Vi går till stranden«, ropade han högt och vi andra föll in i kören:

»Yes, vi går ner och badar! Wooho!«, skrek vi och snabbade på stegen. Nu hade vi ett mål.

Alla kastade av sig kläderna och störtade ut i vattnet som var skönt ljummet och vågorna var bara små krusningar. Det var långgrunt men på sina ställen lite djupare. Långt borta åt ena hållet lyste Sandhammarens fyr.

Efter en stund dök Leffe och Lisa upp på stranden från ett annat håll. De var halvklädda, fnittriga och uppspelta. De slet av det sista dom hade på sig och sprang ut i vattnet mot oss. Jag vadade fram mot Leffe. När jag kom nära såg jag att han var röd i ansiktet. Han var ganska blek i hyn och tålde inte solen så bra. Men denna rodnad kom från något annat.

»Var har ni varit?«, frågade jag. Leffe skrattade till och stänkte vatten på mig.

»Det skulle du visst«, sa han lite mystiskt och log. Lisa stod en bit bort, hennes nu blöta bröst glittrade i nattljuset och bröstvårtorna var som mogna hallon. Jag kände hur min kropp värkte efter henne men hade jag längre någon chans?

»Vad har ni gjort? Har ni knullat?«, frågade jag Leffe. Han svarade inte, bara flinade lätt.

Jag blev helt ställd. Att jag alltid ska förlora! Att min bästa vän aldrig kan låta mig få en chans. Jag kände en blandning av stark ilska och förtvivlan välla upp och miste besinningen. Jag tryckte ner Leffe under vattnet. Han trodde nog först att jag skojade. De andra stod en bit ut i vattnet och såg inte, de var fullt upptagna med att simma och stoja. Lisa hade vadat ut mot dom och hennes nakna kropp fångade totalt deras uppmärksamhet.

Leffe kämpade för att komma upp till vattenytan men jag höll honom bestämt nere. Jag vet inte hur länge detta höll på, tiden upphörde att finnas till. Plötsligt slutade han kämpa och bara stannade under vattnet. Nu var det min tur att undra om han skojade. Jag tog tag i hans armar drog upp honom ovanför ytan. Han verkade livlös. Jag förstod att jag gått för långt och började dra in honom mot stranden.

De andra tittade åt vårt håll.

»Vad har hänt?«, ropade dom.

»Håller han på att drunkna?«

Jag drog in Leffe på stranden och de andra kom plumsande genom vattnet mot oss.

»Är det nån som kan konstgjord andning?«, hojtade Kalle.

»Gör nåt! Gör nåt!«, skrek Lisa hysteriskt.

Jag la Leffe på rygg och började ge honom konstgjord andning, som jag sett nån göra på tv. Efter ett tag hostade han till och drog efter andan. Han vred sig mödosamt till sidan och jämrade sig. Sanden och natten började kännas kall.

Lisa kastade sig i mina armar.

»Du har räddat hans liv!«, sa hon och kysste mig på munnen. Jag blev helt villrådig. Efter en stund mumlade jag:

»Inte riktigt så det gick till …«, men jag tror inte någon hörde mig.

När Leffe hämtat sig gick vi tillbaks till stugan. Han ställde mig aldrig till svars och jag tog aldrig upp incidenten efteråt. Vad som egentligen hade hänt mellan dom där bland klitterna fick jag aldrig veta. Lisa försvann hem till Stockholm efter några dar och ingen av oss har någonsin träffat henne igen. Leffe och jag fortsatte hänga några år, sen ebbade kontakten ut. Mitt ego dödade nåt den natten vid stranden.