Hålla balansen

Med spretiga fingrar greppar jag runt kanterna på cd-skivan, lyfter upp den skimrande sidan mot solljuset och granskar den efter repor. Man får aldrig nudda baksidan, fettfläckar kan förstöra uppspelningen.

Men det finns inga tecken på skador, kanske damm. Med läpparna mjukt formade för att undvika spott blåser jag lätt över ytan, trycker tillbaka skivan i spelaren och hör det trygga ljudet av hur den spinner igång under plastlocket.

Blurs gitarrer pulserar genom sovrummet. Jag faller ner i kudden, stirrar upp i taket. Damon Albarns röst drar i mig, magnetisk och mjuk. För ett ögonblick lämnar jag de andra i rummet. Det är som om han sjunger rakt in i mig, som om varje ord är skrivet för mig.

Sedan bryts allt. Ett klick skär av musiken mitt i ett ackord.

Michelle är framme med sina lortiga händer med spruckna naglar. Hon spretar inte med fingrarna när hon kastar Blur på golvet och byter till Aquas ettriga toner.

Hi Barbie. Hi Ken …

Med hårborsten balanserande mellan fingertopparna gestikulerar hon med hela kroppen och sjunger med i texten. Huvudet rör sig i otakt, som alltid. Smilgropen i hennes ena kind är djupare än på länge. Den syns till och med genom spegelglaset idag.

Jag kastar en kudde mot henne och tar en klunk ur den neonröda alkoläsken. Innan jag släpper blicken från spegeln kontrollerar jag att den bruna läppennan ligger perfekt kring mina ljusa läppar. Precis som Pamela.

Elina, som avskyr Pamela, sitter på mattan mellan oss och målar sina naglar med svart lack. Hon ler mot mig och härmar Michelle bakom hennes rygg. Vi flinar kort, och jag ångrar det direkt.

 

Innan vi lämnar rummet drar vi på oss våra vita klänningar. Michelle hittar sin blekrosa kofta på golvet och sveper den över axlarna. Elina knäpper sin rutiga JC-skjorta och trampar ner i de slitna Conversen. Jag lyfter upp platåskorna från mattan. Livsfarliga, men värda det. Benen blir milslånga.

Vi tar cyklarna. Sommarkvällen är ljum och våra skratt absorberas av den rosa himlen. Elina cyklar längst fram med sin cykel utan växlar. Michelles och min har båda tre växlar som man byter mellan genom att föra en liten svart stav fram och tillbaka mellan siffrorna. Med treans växel i en nedförsbacke kan jag ställa mig på pedalerna och se hur de små vita hårstråna på låren reser sig. De ser starka ut tillsammans. Sköra var för sig.

Redan på avstånd hörs dunken från högtalarna. Musiken kommer från tältet som spänts upp på det stora gräsfältet intill bassängerna.

Alla, verkligen alla är här ikväll.

Med ryggen svankad letar jag efter någon att vinka åt, men i samma ögonblick som jag lyfter armen drar Elina i den.

Hon har fått syn på dem.

Skejtarna.

Vid en bergsknalle borta vid skogsdungen sitter de. Någon har tagit med sig en bandspelare och Green Days punktoner tävlar mot det stora tältets popmusik.

Jag snubblar till när jag går mot dem. Platåskor och gräs. Kanske inte det bästa valet. Men Michelle fångar upp mig nästan som om hon redan sett mig falla. Jag lägger armen över hennes axlar och lämnar den där. Doften från hennes Tommy Girl får mig att finna balansen snabbt.

 

En guldfärgad 3,5% hamnar i min hand ögonblicket då vi når fram. Jag öppnar den med händerna långt utsträckta från klänningen, sätter mig sedan försiktigt på den fuktiga hällen.

Elina är genast framme vid bandspelaren och vrider på den svarta plastknappen för att höja volymen. Med ögonen stängda nickar hon huvudet lätt fram och tillbaka i takt till trummornas slag.

Jag skruvar lite på mig och rättar till klänningen, sneglar mot Michelle som sitter stelt med händerna i knät.

»Höj mer!« ropar en av skejtarna. »Så vi inte hör den andra skiten.« Han flinar när Elina gör som han säger och höjer musiken så pass mycket att bastonerna skramlar när de letar sig ut ur plasten.

I tältet spelas Spice Girls och jag ser hur Michelles mun tyst formar orden som sjungs trots att de knappt hörs. Hon möter min blick, fingrarna trummar på låren.

»Snart«, mimar jag till henne. Hon gör en liten dans med huvudet, ler mot mig och återgår till sin stumsång.

Elina kastar sig ner bredvid mig och stöter lätt till mina axlar med sina. Hon märker inte att ölburken i min hand nästan skvalpar över och riskerar att förstöra klänningen. Under luggen sänder hon sneda blickar mot Michelle, men jag lutar bara huvudet mot hennes axel. Snart kommer de att klicka.

När någon äntligen drar ned volymen börjar de tala om bröderna Gallagher och om ollies. Jag hör orden men lyssnar inte utan sitter fortfarande med huvudet mot Elinas axel.

»Och du då?«

Det tar ett tag innan jag uppfattar att det är mig han frågar.

»Vad lyssnar du på?«

Jag lyfter huvudet från Elina.

Stirrar lite för länge på killen.

Av någon anledning finns inget annat än E-type i mitt huvud.

E-type?

Det vore socialt självmord.

Jewel?

Coolio?

Jag önskar att Elina kunde höja volymen igen.

Killen håller kvar mina ögon. Med burken framför ansiktet bestämmer jag mig.

»Blur?« Orden kommer som en fråga.

Kinderna glödheta.

Han tycks tänka, men snart tar han en klunk ur sin burk och släpper mina ögon så att jag kan andas ut.

»Ok, det funkar.« Han rycker på axlarna och vänder bort huvudet.

»Lite borgligt bara«, hör jag honom mumla. Ordet är nytt för mig men jag hör på tonen att det inte är något man ska vara.

Elina lägger sin arm om mig och kramar åt. Hon ger mig en puss på kinden.

»Fast de klår ju inte Oasis«, lägger hon till och drar den långa luggen bakåt med hjälp av fingrarna.

Michelle, som fortfarande har öronen spetsade mot tältet, vaknar till när killen vänder sig mot henne med samma fråga.

Jag sluter ögonen.

Inte Spice Girls. Inte Spice Girls …

Men, orden når såklart inte fram. Lika snabbt som självklart svarar hon:

»Jag älskar Spice Girls … och Aqua.«

Elina himlar med ögonen. Hon plockar upp ett grässtrå, river det i två delar, sen i fyra.

Någon fnyser till men ingen säger något. Michelle skrattar lågt innan hon dricker lite öl, långsamt.

Jag dricker också. Mest för att slippa möta hennes blick. Fingrarna om burken håller hårt och jag känner metallen ge efter en aning.

Långt borta hörs någon skratta, ett skratt som inte har med oss att göra.

Ett plask från poolen. Mjukt och avlägset.

Till slut söker jag Michelles blick men hon tittar inte på mig utan på en spricka i berget. Som om den vore det viktigaste i världen.

Elina böjer sig fram och viskar i mitt öra.

»Hon är ju så lost.«

Jag tar en klunk och svarar inte, håller fortfarande ögonen fästa på Michelle. Hon tycks frysa.

Min tröja ligger alldeles bredvid.

I tystnaden framträder musiken från tältet allt tydligare. Ett bekant intro får Michelle att slita sig från sprickan i berget och skimret återvänder till hennes ögon.

Hi Barbie. Hi Ken …

Nu söker hon min blick.

Elina kramar hårdare om mina axlar.

… life in plastic, it’s fantastic …

Mina trumhinnor börjar dunka.

Ölburken knäpper till av mitt grepp.

Jag vet att låten inte är särskilt lång.

Med ostadiga fingrar ställer jag ned burken på det skrovliga berget. Flyttar den några millimeter från det ena stället till det andra och känner hur vi alla stirrar på den.

Ingen säger något när burken nästan faller.

Men tillslut väntar jag inte på att burken ska sluta vackla. Jag reser mig upp i de höga skorna, och för första gången bryr jag mig inte om att fötterna svajar under mig. Låt mig tappa balansen då.

När jag sträcker ut handen mot Michelle inser jag hur högt hennes axlar suttit. Hennes hand är varm och fläckad av rosa nagellack. Jag ser på Elina, möter hennes stelnade blick och de långsamma huvudrörelserna, men den här gången viker jag inte undan med ögonen. Jag låter min arm hänga kvar i luften, en sista bro som får brinna, innan jag vänder mig om.

Vi går mot tältet.

E-type dånar genom tältduken.

När Michelle möter min blick ser jag smilgropen i hennes ena kind.

Jag kastar en blick bakåt mot berget. Där uppe har ölburken vält och rullar mot sprickan, men jag tittar inte länge. Tar istället sikte mot tältet och springer i de höga skorna.

Sommaren har precis börjat, och jag tänker inte hålla balansen längre.