Det var en 30-årskris som fick mig att börja skriva Korparna. Jag kände att jag hade gjort fel saker i livet, bara prestationsinriktade saker, jag ville göra något som kom inifrån. Byta liv. Det var när jag satt på ett café i Mexico och hade med mig en liten anteckningsbok som jag började skriva ned händelser från min uppväxt, saker som hade gjort ont i mig.
När jag kom hem sade jag upp mig från ett jobb som chefredaktör och sökte Biskop-Arnös författarskola. Det började med korta textfragment, först tänkte jag att det var noveller men sedan förstod jag att det var delar ur en större berättelse. Och den höll jag sedan på med. Alla andra på kursen provade olika saker, olika berättelser och former men jag ägnade mig bara åt detta. Varenda inlämningsuppgift var fragment ur samma story. Det var en sådan tjurighet, en sådan småländsk envishet. Men jag tror att det var avgörande för min egen självbild och min egen identitet, den här historian skulle bara formuleras. Skrivandet blev till ett sätt att söka berättelsen om mig själv, att förstå. Vem var den där killen? Varför längtade jag bort? Jag började ganska terapeutiskt, dokumentärt. Det fanns vissa saker i mitt liv som hade att göra med skuld och skam och som låg och gnagde. Jag är samhällsvetare och journalist och hade först någon sorts sanningsanspråk men märkte allt eftersom att det blev liksom ingen fart i texten. Det blev bara en hämsko när jag hade förelagt mig själv att vara sanningsenlig. I stället övergick det gradvis till en fiktiv gestaltning av känslominnena som jag hade gått och burit på, skuld och skam. Jag har fiktionaliserat ganska mycket för att få liv i prosan.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.