Tomas Bannerhed

Det var en 30-årskris som fick mig att börja skriva Korparna. Jag kände att jag hade gjort fel saker i livet, bara prestationsinriktade saker, jag ville göra något som kom inifrån. Byta liv. Det var när jag satt på ett café i Mexico och hade med mig en liten anteckningsbok som jag började skriva ned händelser från min uppväxt, saker som hade gjort ont i mig.

När jag kom hem sade jag upp mig från ett jobb som chefredaktör och sökte Biskop-Arnös författarskola. Det började med korta textfragment, först tänkte jag att det var noveller men sedan förstod jag att det var delar ur en större berättelse. Och den höll jag sedan på med. Alla andra på kursen provade olika saker, olika berättelser och former men jag ägnade mig bara åt detta. Varenda inlämningsuppgift var fragment ur samma story. Det var en sådan tjurighet, en sådan småländsk envishet. Men jag tror att det var avgörande för min egen självbild och min egen identitet, den här historian skulle bara formuleras. Skrivandet blev till ett sätt att söka berättelsen om mig själv, att förstå. Vem var den där killen? Varför längtade jag bort? Jag började ganska terapeutiskt, dokumentärt. Det fanns vissa saker i mitt liv som hade att göra med skuld och skam och som låg och gnagde. Jag är samhällsvetare och journalist och hade först någon sorts sanningsanspråk men märkte allt eftersom att det blev liksom ingen fart i texten. Det blev bara en hämsko när jag hade förelagt mig själv att vara sanningsenlig. I stället övergick det gradvis till en fiktiv gestaltning av känslominnena som jag hade gått och burit på, skuld och skam. Jag har fiktionaliserat ganska mycket för att få liv i prosan.

 

I Korparna är miljöerna och landskapet i stort sett mitt eget. Det är en oerhörd fördel att ha tillgång till det för att skapa trovärdighet i detaljer. Det var lättast att använda 1970-talet, den tidsanda jag var mest bekant med själv. För mig är det viktigt med precision i detaljer och då är det bra med en tid, miljö och kultur som man är bekant med. Annars tror jag att man lätt hamnar i schabloner.

Huvudpersonen Klas är ett hopkok av hela mitt livs längtan och drömmar och förluster och besvikelser, och av sådant jag har sett på andra i min närhet. Han är väl en gestaltning av mitt eget öde på något sätt. Tanken på att sitta fast i den här gamla jorden, myren, och längta bort.

Vad gäller själva berättelsen är det just att växa upp med psykisk sjukdom i familjen som är min egen erfarenhet. Däremot var det inte så i min barndom som det är i boken. Jag har anpassat berättelsen för att göra den mer användbar litterärt, ställt saker på sin spets. Och själva grundkonflikten, med landsbygden och arvet och traditionens makt, detta med att känna krav på att ta över en familjegård – det är mer min fars berättelse än min egen. Jag hade aldrig det kravet på mig.

Annons

Medan jag skrev tog jag ingen hänsyn till vad mina närstående skulle kunna tycka, jag såg bara till textens inre liv. Så måste man göra, sedan får det bli en moralisk publiceringsfråga när man är färdig: om man ska ge ut eller vänta. Jag ville inte såra eller skada personer i min närhet och hade inget behov av att göra upp med någon. Därför tvingade jag mig till att driva fiktionaliseringen och gestaltningen längre och det blev nog till textens fördel.

Sedan var jag ändå rädd för att såra någon men det var egentligen obefogat. I efterhand har jag märkt både på läsare och folk i min närhet att en skönlitterär text auktoriserar sig själv på ett väldigt starkt sätt. Även om människor känner igen sig ska det mycket till för att de ska läsa in sig själv i en roman som inte är uppenbart biografisk. När det gäller min egen familj och så har det egentligen aldrig varit ett problem. Även om det finns tematiska beröringspunkter så är det mycket i bokens faktiska detaljer som inte stämmer.

 

När man skriver tror jag inte att man ska söka efter vad som är allmängiltigt, man ska söka efter sina egna smärtpunkter. Där det gör som ondast, där ska man borra. Ett tips är att tänka på att man har många sidor i sin egen personlighet. Ta en eller ett par av dem och förstärk dem. Och om det ska bli riktig litteratur är det språket och stilen det kommer an på. Inte innehållet.

Jag har sagt någon gång om Korparna: det är inte så mycket i boken som har hänt mig men jag har upplevt alltihop. Det är en bra beskrivning. Som barn, speciellt om man är en känslig typ, kan det räcka med en förflugen kommentar vid köksbordet så ältar man det i tio år. Att ha upplevt något kan betyda att man burit det med sig i form av drömmar, rädslor, fantasier eller misstankar. Barns fantasi är oändlig. Det behöver inte vara så att någon stått och hotat, det kan räcka med en tystnad, en oro. Sådant kan föda fantasier och rädslor som kan vara helt förödande för känsliga barn. Just barnets självpåtagna skuld, det är något jag verkligen har plöjt ned i romanen. ν