Foto: Mickey Thörnblad

Yrkesproblem 2: Pengabrist

I en artikelserie i Skriva skildrar Johan Theorin olika problem som författare kan ställas inför. I detta nummer: Pengar.

Varför skriva en serie om författarnas yrkesproblem? Kanske för att misslyckanden ofta är mer intressanta än framgångar. Det är mer fängslande att studera folk som ställde till det för sig än folk som gjorde allt rätt, och i den här serien får ni därför ta del av en hel del varnande exempel.

I förra numret av Skriva valde jag att skriva om författares grundläggande ensamhet, vilket folk i min omgivning protesterade mot.

– Författare är väl inte så ensamma? sa en vän. Förr satt de kanske instängda på sin kammare och skrev, men numera syns de ju ofta ute, på fester och galapremiärer.

– Och även när de jobbar är det inte säkert att de sitter helt ensamma, sa en annan. Fler och fler verkar ju skriva ihop med någon kollega, eller sitta med sin dator på kaféer.

– Hur har de råd med det? sa jag. Vet du vad en kopp bra kaffe kostar numera?

– Och? sa min vän. Vad kostar ett eget arbetsrum?

Annons

Då var vi inne på ämnet pengar, och det är förstås ett annat problem för författare. Det vill säga, om de inte finns.

Det första och viktigaste att säga är att ingen författare skriver för pengarna. Vissa författare får betalt, några få får bra betalt, men inte ens de mest kommersiella författarna har från början satt sig ner vid skrivbordet för att tjäna pengar. Ingen normalt funtad person räknar med att bli rik på sitt skrivande. Chansen är så liten att det är bättre att spela på lotto.

Själv skrev jag noveller i tjugo år, och på hela den tiden tjänade jag kanske tvåtusen kronor som författare, vilket var prispengar i några novelltävlingar. Det var först när jag började publicera romaner som jag blev yrkesförfattare, men även en roman måste bli populär och hamna på topplistorna i bokhandeln och biblioteken för att inbringa några pengar att tala om, och det är tyvärr få som gör det.

”Nästan vem som helst kan bli författare, det svåra är att bli rik och berömd på den sysslan”, skrev den engelske författaren AA Milne, som skrev böckerna om Nalle Puh. En liknande tanke har amerikanen Mark Twain, när han ger ett råd till unga författare: ”Skriv utan att få betalt tills någon erbjuder dig betalning för det du skriver. Om ingen har erbjudit något betalt på tre år, var det vedhuggare du skulle bli.”

På det sättet går det förstås att mäta framgång för en författare: enbart genom den möjliga ekonomiska belöningen. Men helt ärligt, glädjen när jag fick min första novell publicerad utan ersättning var mycket starkare än när jag fick mitt första romanförskott.

 

Det bästa kan vara att se författandet som en hobby, som fjärilssamlande fast man sitter ner, och bara skriva på för de inre belöningarna, alltså lyckan som kommer av att vara kreativ och kanske beröra en läsare.

Men att bara sitta och skriva på fritiden kräver förstås också pengar. Inte så mycket, inte som segling eller golf, men man måste ha ett skrivbord. Och en dator, och A4-papper och bläckpatroner och … och mat och kanske en kopp kaffe för att fira en fyndig formulering. Och allt det här kostar ju pengar. Var ska de komma från?

Ofta kommer de som sagt inte alls. Och om de kommer, så kommer de för sent. Det som kallas ”romanförskott” är pengar man får när romanen är klar och antagen, innan den har kommit ut. Om boken säljer kan man få mer, men det dröjer i så fall minst ett år. Om boken inte säljer kan förskottet bli allt man får, och det är oftast inga stora summor.

Annons

Alltså måste man få in pengar på något annat sätt, under tiden som man skriver. Från föräldrar, en arbetande partner eller rika vänner? Tja, sponsorer och mecenater har alltid funnits. För 250 år sedan, innan det fanns självständiga bokförlag och bokköpare, var det allra lönsammast att skriva poetiska hyllningar till kung Gustaf III och adeln, eftersom de betalade bäst.

Genom att hitta ett helt annat jobb? Javisst, då kommer man utanför dörren ibland och det är alltid bra för en författare (se förra avsnittet, om ensamhet).

Från priser och stipendier? De finns, stora som små, men delas bara ut till lyckligt utvalda som redan har publicerats och hyllats av litteraturkritikerna.

Eller från det som brukar kallas brödskrivande? Att bli frilansande författare och skriva krönikor, artiklar eller recensioner är en lösning som många väljer, eller tvingas välja. Till exempel Kurt Vonnegut innan han slog igenom med Slakthus 5: ”Jag skrev allt som folk ville ha skrivet. Jag sa ja till allt. Det var 85 dollar där, 110 dollar där … Man kan överleva som författare på det sättet.”

Lawrence Durrell, författare till den fantastiska Alexandriakvartetten, har en ännu mer bister slutsats: ”När man är riktigt desperat och oroad över pengar, när man inser att det handlar om att skriva för att överleva – då får man bara sätta sig ner och göra det.”

 

Frilansskrivande är en utmanande syssla, men det är lätt att brytas ner av osäkerheten. Den klassiska romanen om brödskrivandets baksidor heter New Grub Street och skrevs redan för 125 år sedan av den fattige frilansaren George Gissing. Den utspelar sig i London och handlar om att vara hungrig och skriva utan pengar, i hopp om att kanske få några till slut. Det är en mörk roman som tyvärr fortfarande är aktuell.

Inte ens populära författare blir alltid rika. Sigge Stark (som var en kvinna, Signe Björnberg) skrev varje år kärleksromaner som sålde i flera miljoner exemplar fram till sin död 1964, men bokförlagen gav henne en usel royalty (det vill säga författarens andel av varje såld bok) och hon förblev fattig. I en dikt jämförde hon sig själv med en mjölkko: ”Hon skall mjölka åt andra, den nyttiga kon. Jag förstår henne jag! Jag har mjölkats som hon, medan egna förhoppningar dö.”

Ingen vill vara en ko, och på femtio år har nog författarnas villkor rent allmänt blivit bättre genom att förlagen och juristerna på Sveriges Författarförbund gemensamt förhandlat fram olika ramavtal. Att diskutera de avtalen i detalj kräver mer plats än jag har här, men helt klart är de viktiga.

Om mitt första råd var att skriva enbart för passionen, så är mitt andra råd att ta betalt om det man skriver råkar bli läst och uppskattat. Det är ingen skam. Att skriva är att kämpa för att förbli vaken i en värld som ofta vill att vi beter oss sömnigt och mekaniskt. I den kampen behövs många vapen, och pengar kan vara ett av dem. I bästa fall köper de författaren mer tid till att skriva och läsa och skriva ännu mer, och hela tiden bli bättre.