Yrke: Författare m.m

Endast ett hundratal svenska författare kan leva uteslutande på sina böcker. De allra flesta har ett jobb vid sidan om. Vi träffade tre av dem för att höra hur de får ihop yrkesliv och författarskap.

Yrke: Författare och gynekolog

Jag tror aldrig att jag varit en så bra läkare som jag är nu, nu när jag också är författare. Att kunna växla mellan två yrken gör att jag hinner och orkar vara riktigt bra på båda grejerna. Att vara läkare är oerhört krävande. Man måste vara helt närvarande och delaktig i andra människors historia. Man kan bli nedtyngd av det, alla liv man engagerar sig i, alla öden man bär med sig i kropp och själ. Då blir skrivandet en lättnad. Jag får lov att berätta själv och behöver inte lyssna.

Karin Wahlberg

Ålder: 61 år

Antal utgivna böcker: 11

Förlag: Wahlström & Widstrand, Historiska Media, B Wahlström

Lästips! Mytomspunnet, romantiserat, åtråvärt – men allt svårare att leva på. Att vara författare i dag är också att vara överlevnadskonstnär.

Problemet är tid. Det saknar jag. Jag hinner inte läsa så mycket som jag skulle önska. Få tid till inspiration. Två deltidsjobb blir alltid mer än en heltidstjänst brukar man ju säga. Så är det verkligen. Jag skulle säga att jag jobbar heltid som författare och deltid som läkare.

Annons

Men jag tycker att det är en drömtillvaro. Just att växla tycker jag är berikande. Jag är väldigt glad att jag har ett yrke som skiljer sig så mycket från att skriva. Det är en välsignelse. Jag skulle inte orka vara journalist eller någon typ av skribent. Det skulle ligga alldeles för nära. Jag tycker det sköna är att det är sådana kontraster.

På samma sätt som att läkarjobbet kan bli för krävande ibland, kan jag längta ifrån skrivandet. I perioder blir jag så ordtrött. Det känns som om orden bara mal i huvudet. Då är det skönt att få gå iväg och jobba. De veckor jag jobbar skriver jag inte alls, det orkar jag inte.

Jag gillar den här rytmen som jag har hittat. Veckor av skrivande och sedan veckor på mottagningen. Men även om jag inte skriver de veckor jag är på kliniken så händer det saker i processen. När jag lämnar skrivandet kommer jag på massa saker. Det är som det undermedvetna har lättare att jobba då, när jag gör något annat.

Dessutom får jag mycket inspiration från mitt jobb som läkare. Självklart tar jag inget från mina patienter, inte rätt av. Men känslor, stämningar och dofter, det kan jag använda mig av i mina romaner. Jag inspireras av mycket som är ordlöst. Och miljön såklart. Arbetsklimatet på ett sjukhus. Mina deckare är knutna till sjukhusmiljön på något sätt. Det gäller att göra det realistiskt men kanske lite mer färgstarkt. Men man får akta sig för schabloner.

Jag skulle kunna leva på mina böcker idag. Men jag vill inte sluta som läkare. Jag är lika mycket författare för det. Visst, när min första bok kommit ut och jag fortfarande jobbade heltid på kliniken, då såg jag mig väl främst som läkare, men sedan, efter två tre böcker, när jag gick ner i tjänst för att hinna skriva mer, då var jag ju författare. Jag tyckte aldrig det var svårt att våga kalla sig för det.

Idag skulle det ju verka löjligt om jag inte vågade kalla mig författare, nu har jag gett ut elva böcker. Men jag tror jag har en ganska prestigelös syn på det där med titlar. Jag tycker alla som vill ska få kalla sig författare. Man kan inte kräva att man ska kunna leva på det. Det är så få som idag kan det. Jag tror snarare man får dra gränsen vid utgivning, om man når en läsekrets så är man författare. Oavsett om man har ett förlag i ryggen eller om man trycker boken själv och delar ut till vänner och bekanta.

Yrke: Författare och lastbilschaufför

På krogen är det skönare att bara säga att jag kör lastbil. Annars blir det så mycket frågor, en uppmärksamhet jag inte är ute efter. Vissa vill säkert skriva bok för att få titeln författare och uppmärksamheten det ger. Men det roar inte mig.

David Ericsson

Ålder:53 år

Annons

Antal utgivna böcker: 4

Lästips! En av de frågor som oftast återkommer från våra läsare är »Hur mycket tjänar en författare?«. Här får du svaret!

Förlag: Ordfront

När jag fick beskedet att de skulle ge ut min novellsamling klack det till i skallen. Jag tänkte att nu kommer det att ske en stor förändring i mitt liv. Och det blev det verkligen. Jag tycker det är ett lyxliv jag lever. För mig är det positivt att ha två jobb, till hundra procent. Jag älskar att köra. Att ha det jobbet ger mig också en välbehövlig balans. Jag behöver inte leva myten om mig själv för att få mitt författarskap att fungera.

Körningarna gör att jag slipper den ekonomiska pressen. För jag skulle inte kunna leva på mina böcker. Det går inte. Finns inga planer. Du måste prestera något sjujävligt för att kunna få ut en rimlig lön som författare. Du måste ju dra runt ett helt förlag. Även om jag trivs med min tillvaro kan man ju konstatera att det är alldeles för dåligt betalt att skriva.

Jag tror att jag skulle satsa enbart på skrivandet om det fanns en trygghet i det. Men som det är nu så är det svårt att få respekt för något som man inte får betalt för. Eller väldigt lite betalt för.

När jag debuterade på ett riktigt förlag var det stort! Idag kan Blondinbella få 700 000 träffar på en dag. Orden har devalverats nu när de dånar ur varenda dator. Det har gjort det svårt att få en särställning. Men det är på gott och ont. Skrivandet har blivit avdramatiserat och fler får möjlighet. Men det har också gjort det svårt att få ordentligt betalt.

En förutsättning för att min tillvaro ska fungera är att jobben är så skilda. Båda funkar som en ventil från det andra. Jag har skrivit en del för tidningar också och det skulle jag inte kunna syssla med på heltid. Om jag var journalist tror jag att orden skulle förbrukas. Jag tror det är svårt att bryta den sortens användning och istället skriva skönlitterärt, där poesin är grunden.

Dessutom har jag en stor fördel i att jag har gott om tid att tänka på mitt skrivande när jag kör. Kanske inte inne i Stockholm, men om det är längre körningar, ner till Frankrike eller så. Då hinner man tänka mycket. Det är en hel del dötid också. Mycket väntan. Då kan man sitta med ett block och fundera lite.

För inte så länge sedan åkte jag färja i 40 timmar. På den tiden hann jag skriva en novell. Eller i alla fall stommen till en. Det var så mitt skrivande började. Jag skrev dikter i orderblocket som sitter på instrumentbrädan.

Jag har också fördelen att jag kan jobba lite som jag vill. Att köra lastbil är inget vidare betalt och verkligen inget statusjobb. Det är få som satsar på det och kan det ordentligt. Därför surar de inte om jag vill vara ledig en period. Det kan vara bra att ha ett skitjobb, då är man alltid efterfrågad.

Man offrar en hel del för den här livsstilen. Den som verkligen vill skriva måste verkligen älska det. Det krävs att man är lite ärelysten också. Och väldigt envis. Att skriva är att våga sätta sin psykiska hälsa i pant.

Yrke: Författare och gymnasielärare

Lärare är min identitet, det har jag varit i tolv år nu. Men det är också det jag ser mig själv som i första hand, kanske för att det är det jag försörjer mig på. Författandet gör jag på min lediga tid, på lov och helger. Jag har haft stor respekt för det där ordet. Ska man kalla sig författare, eller något annat yrke, så måste man verkligen vara det. Jag retar mig på människor som bara snackar. Som är författare redan innan de lämnat in ett manus.

Johanna Lindbäck

Ålder: 39 år

Lästips! Alltid uppdaterad på Instagram, Twitter och Facebook, och alltid tillgänglig för fansen. En ny sorts författare är här. Men måste alla bli PR-proffs nu?

Antal utgivna böcker: 5

Förlag: Raben&Sjögren

Övrigt: En av grundarna till bokbloggen bokhora.se

Kanske hade det varit annorlunda om jag börjat med att försöka hanka mig fram på något kreativt och sedan skaffat mig lärarjobbet, för att få pengar. Men nu var det här jag började. Därför tror jag att min identitet ligger fast i det.

Men skrivandet är verkligen ett jobb. Jag kan inte förstå att jag fått ihop fem böcker på lika många år. Men jag tror att skriva böcker är som att föda barn. Man kommer hem från en förlossning och pratar direkt om att skaffa ett barn till, man har redan förträngt hur jobbigt det var.

Jag är nog väldigt strukturerad, även om jag inte alltid ser det själv. Jag tror det är så jag klarar det. En kväll i veckan ägnar jag åt skolarbete, en kväll åt Bokhorabloggen och på helgen, då skriver jag. Jag är inte en sådan som kan skriva på småstunder jag får över, en halvtimme här och en kvart där. Jag behöver flera timmar i sträck. Minst tre, fyra, gärna fem eller sex. Det är en av de största nackdelarna med att ha ett annat jobb. Man får aldrig riktigt sjunka in i texten och fördjupa sig. Man måste hela tiden börja om. Det blir hackigt. Nu skriver jag ju två-tre dagar och är sedan borta ifrån det i fyra-fem dagar. Första dagen är det alltid motigt, innan man är på banan igen. Det påverkar flödet, flytet i jobbandet.

Men det är en otrolig glädje i att jobba i skolan. Det är den största fördelen med att vara lärare, att jag har så roligt. Sen är det ju så att jag skriver ungdomsböcker och då är det ganska bra att vara lärare på gymnasiet. Andra vet inte hur ungdomar i den här åldern tänker och fungerar. Det är inte så att jag medvetet går omkring och tänker på det på jobbet. Men jag behöver inte göra någon research direkt. Jag brukar ha med mig ett block så jag kan skriva ner en idé eller en mening som kommer till mig.

Jag skulle nog inte bara vilja skriva. Det är för introvert. Men om det hade gått hade jag gärna jobbat lite mindre, kanske två dagar i veckan. Just för att hålla det sociala vid liv.

Att leva bara på det jag får från böckerna i form av royalties går inte. Nej, nej. Gud, nej. Och det kan man ju bli både förundrad och bitter över. Men det är så samhället ser ut och då är det bara att försöka finna sig i det.