Ulrika Rolfsdotter: »Jag borde kanske vara skräckslagen?«

Hur fängslar man en publik? Hur mycket ska man uppdatera sina sociala medier? Och får man kindpussa Jens Lapidus? Debutanten Ulrika Rolfsdotter rapporterar från sin första deckarfestival.

Jag vaknar tidigt. Inte med ett ryck, utan med ett leende, ett slags skräckblandad förtjusning. 

Utanför fönstret i den timrade smedslängan i Gävle där jag bor är det novembermörkt och disigt. Framför mig ligger just den sorts resa jag drömt om sedan jag var liten: till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Och jag ska stå på scen! För mig, som debuterade mitt i pandemin, blir det här mitt allra första evenemang inför publik.

Min väska står färdigpackad i hallen, innehållet noga genomtänkt. Askungen ska på bal på slottet. Träskorna är utbytta – inte mot glasskor, men åtminstone mot klackar. Två extra par strumpbyxor, jag som alltid brukar få revor. Nu väntar två timmar i bil, i ensamhet. Mot något som kan bli tråkigt, och alldeles dötrist … ja, jättetråkigt och … alldeles underbart. 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2021 (06 december 2021) och är skriven av .