Jag vaknar tidigt. Inte med ett ryck, utan med ett leende, ett slags skräckblandad förtjusning.
Utanför fönstret i den timrade smedslängan i Gävle där jag bor är det novembermörkt och disigt. Framför mig ligger just den sorts resa jag drömt om sedan jag var liten: till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Och jag ska stå på scen! För mig, som debuterade mitt i pandemin, blir det här mitt allra första evenemang inför publik.
Min väska står färdigpackad i hallen, innehållet noga genomtänkt. Askungen ska på bal på slottet. Träskorna är utbytta – inte mot glasskor, men åtminstone mot klackar. Två extra par strumpbyxor, jag som alltid brukar få revor. Nu väntar två timmar i bil, i ensamhet. Mot något som kan bli tråkigt, och alldeles dötrist … ja, jättetråkigt och … alldeles underbart.
Festivalbiljetterna är slutsålda. Till Sundsvall kommer några av de största i deckarbranschen – Jens Lapidus, Arne Dahl, Åsa Larsson. Författare som stått på scener och pratat om sina böcker i flera år, blivit intervjuade otaliga gånger och tagit emot de största av priser.
