Plats på scen!

Hur fängslar man en publik? Hur mycket ska man uppdatera sina sociala medier? Och får man kindpussa Jens Lapidus? Debutanten Ulrika Rolfsdotter rapporterar från sin första deckarfestival.

Jag vaknar tidigt. Inte med ett ryck, utan med ett leende, ett slags skräckblandad förtjusning. 

Utanför fönstret i den timrade smedslängan i Gävle där jag bor är det novembermörkt och disigt. Framför mig ligger just den sorts resa jag drömt om sedan jag var liten: till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Och jag ska stå på scen! För mig, som debuterade mitt i pandemin, blir det här mitt allra första evenemang inför publik.

Min väska står färdigpackad i hallen, innehållet noga genomtänkt. Askungen ska på bal på slottet. Träskorna är utbytta – inte mot glasskor, men åtminstone mot klackar. Två extra par strumpbyxor, jag som alltid brukar få revor. Nu väntar två timmar i bil, i ensamhet. Mot något som kan bli tråkigt, och alldeles dötrist … ja, jättetråkigt och … alldeles underbart. 

Festivalbiljetterna är slutsålda. Till Sundsvall kommer några av de största i deckarbranschen – Jens Lapidus, Arne Dahl, Åsa Larsson. Författare som stått på scener och pratat om sina böcker i flera år, blivit intervjuade otaliga gånger och tagit emot de största av priser. 

Men kommer det någon publik till de samtal jag ska delta i? Oklart. Jag är inte särskilt nervös, inte ännu. Kanske är jag naiv.

Jag borde kanske vara skräckslagen?

Annons

Ulrika Rolfsdotter

Född: 1977 i Bjärtrå, Ångermanland.

Bor: I Gävle.

Bakgrund: Socionom och KBT-terapeut som i många år jobbat inom socialtjänsten. Arbetade med sitt deckarmanus i tio år innan det för första gången skickades till förlag 2017, refuserades, lektörslästes och därefter antogs 2019. 

Utgivning: Rovhjärta (2021). Uppföljaren ges ut i augusti nästa år, och under 2022 kommer Rovhjärta också ut i Danmark, Norge, Finland, Estland, Nederländerna och Tyskland.

Har man gett sig in i leken får man leken tåla, tänker jag när jag svänger ut på E4. Det är bara att spänna fast sig och åka med. 

Bebyggelse byts mot granskog, ovanför Söderhamn ligger ett snötäcke på marken. Precis som Annie Ljung, huvudpersonen i min debutroman Rovhjärta, kör jag norrut. Men inte för att möta mitt förflutna, utan för att leva en hett eftertraktad dröm. 

Författare. Kanske har jag fortfarande inte riktigt tagit in det. Efter tio års skrivande, lektörsläsning, tre titeländringar, en brännskadad dator och tio refuseringar fick jag en vacker höstdag 2019 mejlet. En förläggare jag länge beundrat hade läst manuset och älskade det. Jag, som inte gått en endaste skrivarskola, annat än en internetkurs, kunde tydligen skriva deckare.

Annons

Men författarskapet är ingen bal på slottet om man inte får möta sina läsare. Min första bokmässa i Göteborg var en hybridmässa. En lugn och trevlig tillställning i studiomiljö, men långt från de myllrande mässhallarnas trängsel och signeringsköer. 

Som pandemidebutant har jag fått finna andra vägar till mina läsare. Medan jag fortsätter norrut kopplar jag in hörlurarna och riggar upp telefonen med en hårklämma för att spela in ett treminuters videoklipp till Instagram stories. Jag berättar vart jag är på väg och om kopplingen till min romans huvudperson. Sådana sociala medier-grejer – att låta läsarna hänga med under en dag – har jag märkt är uppskattade. För mig är det också ett sätt att bli varm i kläderna inför dagens framträdande – att se mig själv på bild, höra min röst, öva på att tala fritt. Men det är lite klurigt att spela in samtidigt som jag måste hålla ögonen på vägen, och efter några minuter stänger jag av för att kunna koncentrera mig helt på bilkörningen.

Efter knappt två timmars bilfärd har det ljusnat. Jag närmar mig mina hemtrakter, passerar länsgränsen och rullar in i Västernorrland.

 

Allt började där, i sagornas värld, i det lilla jordbrukssamhället Bjärtrå i hjärtat av Ådalen.  Bland kohagar och ödehus drömde jag mig bort till en annan tid och ett annat liv. Min mamma var hemmafru och läste högt för mig och min lillasyster. När jag själv lärde mig att läsa, läste jag allt. Astrid Lindgren och Maria Gripe. Sedan Kitty-deckarna, Fem-böckerna och Sherlock Holmes. I skolan skrev jag mina första berättelser men jag hade inga förebilder. Runt mig fanns inga kvinnliga författare, bara hårt arbetande kvinnor. Deras drömmar hade fått ge plats för andra saker. Familjer som skulle försörjas, föräldrar som skulle tas omhand, gårdar som skulle skötas. 

Jag ville inte bli som de, inte domna och tappa bort mig själv. 

Så jag flyttade. Till USA. Sundsvall. Umeå. Jag ville bort från Ådalen, för att bli något. Jag anade inte då att det var sant, det folk säger: att man kan ta flickan ur byn, men aldrig byn ur flickan.

Jag började läsa på socionomprogrammet, och i flera år låg historierna på vänt. Men författardrömmen fanns alltid där. 2007, samma år som jag blev gravid med mitt första barn, började jag skriva på allvar. De första utkasten av Rovhjärta växte fram under småbarnsåren, och redan tidigt fanns huvudkaraktären Annie Ljung, med sitt ärr på halsen, med i bilden. Precis som jag har hon flyttat från sin hembygd i Ådalen. Som socialarbetare i Stockholm har hon ägnat sitt liv åt att hjälpa andra, men hon har inte glömt sitt gamla liv hemma på torpet i Lockne i Ångermanland. Nu tvingar ödet henne tillbaka till hembygden.

Det kändes naturligt att Annie Ljung skulle vara socionom, och att de socialt utsatta skulle vara i fokus i min bok. I mitt yrkesliv har jag mött våldsutsatta kvinnor och otrygga barn, bostadslösa, missbrukare och psykiskt sjuka. Jag har velat hjälpa människor att våga tro på en framtid, tro på att de kan styra sitt öde och skapa sig det liv de vill leva. Ingen är dömd av sin historia.

När Annie Ljung var skapad behövde jag en intrig. Ådalen förknippas med Ådalshändelserna 1931 – skotten mot strejkbrytare, demonstrationer och arbetarkamp – men för mig är Ådalen också ett mytiskt landskap, med mörka vatten, djupa skogar och en stark folktro. Ådalen har en blodig historia och många gruvliga händelser på sitt samvete. När jag fann ett gammalt mordfall från 1800-talet om en piga som blev bragd om livet av sin husbonde, började en idé att ta form. Kunde jag väva ihop Annies förflutna med modern häxjakt?

PAUSVILA. Ulrika Rolfsdotter blir inte särskilt nervös, men förstås en smula trött av de ständigt nya ansiktena och samtalen. Ibland behöver hon en stund för sig själv.

Klockan är tio på förmiddagen när jag rullar in i Sundsvall. Mitt första scensamtal är inte förrän klockan två. Gott om tid att förbereda mig. Gott om tid att bli -nervös. Entrén till festivalen är redan full av -besökare. Jag checkar in och ser mig omkring i hotellobbyn. Kanske kan jag få en skymt av deckardrottningarna från Danmark som hade sitt program under gårdagen. Och med lite tur springer jag på Jens Lapidus, Sveriges enligt mig vackraste författare, och kan hälsa från min mamma. Hur hälsar man förresten nu för tiden? Vågar man ta i hand, eller ska man gnugga armbåge med Jens? Kindpussarna får nog vänta. En djup nigning kanske är mer värdigt en deckarkung? Är han ens kvar i Sundsvall, eller har han redan rest söderut för att slippa trängas med stjärnögda läsare?

Omkring 600 personer ska besöka festivalen under de tre huvuddagarna. Stämningen är familjär och i entrén myllrar det av folk. På signeringsborden tornar travar med kriminalromaner upp sig. Jag sneglar på bokstaplarna med kända namn, och slås återigen av hur otroligt det känns att Rovhjärta ligger där – som vilken bok som helst bland de stora deckarförfattarnas.

Festivalen tioårsjubilerar och programmet är späckat med namnkunniga kriminalförfattare och erfarna moderatorer. Allt från dystopier till mysdeckare ska avhandlas. Själv ska jag prata med Tove Alsterdal och Lina Areklew om Ångermanland – det landskap vi alla tre skriver om – och med deckardebutanten Sara Strömberg om glesbygd och naturen som ett verktyg i litteraturen. 

I en viplounge bakom scensalongen sitter författarna och förbereder sig inför sina samtal. I så många år har jag stått med näsan mot fönstret och tittat in dit. Längtat in i värmen, till idolerna. Åsa Larsson, Håkan Nesser, Christoffer Carlsson och de andra språkgenierna. De som skrivit så många böcker men också – märker jag nu – minns hur det är att vara debutant, och är uppmuntrande mot oss nykomlingar.

– Tack för senast, säger Christoffer Carlsson glatt, och syftar på att vi satt i samma intervjusoffa på Crimetime på Bokmässan för några månader sedan.

Det sägs att just deckarförfattare är särskilt trevliga mot varandra. Att det inte spelar någon roll om man är debutant eller erfaren. Alla är en i gänget. Kanske tycker vi, som läst varandras böcker och blickat in i varandras innersta rum, på något sätt redan att vi känner varandra?

Att ens böcker blir lästa och omtyckta är förstås den allra bästa känslan, men att få möta och prata med begåvade författarkollegor är också svårslaget. Som att vara på ett gigantiskt boknördarnas after work. Alla vet vad man går och har gått igenom, vad man avstått och försakat för skrivandet. Som att jag skrev en del av Rovhjärta på en brännskadad dator med trasig skärm för att jag råkat ställa den för nära en ljuslykta. Att jag fått ändra titel på mitt manus tre gånger för att någon annan hunnit före. Eller att jag bytte namn från Nordin till Rolfsdotter för många år sedan, när Rovhjärta ännu bara var ett fylligt synopsis, för att jag tyckte att Rolfsdotter lät som ett passande författarnamn ifall jag någon gång skulle lyckas bli antagen. 

Då himlade folk med ögonen. Nu är det en härlig detalj i en historia som överträffat alla mina förväntningar. För efter att den där förläggaren alltså till slut hörde av sig visade fler förlag intresse. Det blev budgivning, en agentur erbjöd sig att representera mig både i Sverige och utomlands. Redan samma vecka Rovhjärta släpptes hade Ahlander Agency sålt rättigheterna till sex länder. Överväldigande recensioner. Helsidesartiklar. Lovord.

Med pannben och jävlaranamma kan man få drömmar att slå in.

DEDIKERAD. Det tog ett decennium av skrivande och vånda innan manuset till Rovhjärta blev färdigt, så Ulrika blir glad att se kön till signeringsbordet ringla lång.

När Rovhjärta var klar, insåg jag att jag skrivit ett slags nutida Kulla-Gulla. Om flickan från landet som kämpar för de utsatta samtidigt som hon försöker passa in, utan att själv riktigt finna sig tillrätta.

Sådan är min huvudperson Annie Ljung – och sådan är jag. Och jag har i mitt skrivande drömt mig tillbaka till Ådalen, till min barndoms stigar. Dofterna av kogödsel på åkrarna, ljudet av traktorerna på grusvägarna och hötorkarna som gick, dag som natt. Bruset från långtradarna på riksvägen som skär genom Bjärtrå. Allt finns i mitt minne och pockar på att bli skildrat. Även om jag inte bott i Ådalen på över 20 år är min hembygd den vackraste plats jag vet. Jag har studerat på universitet och tagit examen men innerst inne är jag fortfarande jäntan med flätat hår och träskor på fötterna. Hon som lärt sig att en liten unge från Bjärtrå kan bli författare, att en gymägare kan bli prins och en svetsare statsminister. Man ska inte skratta bort barndomsdrömmar, eller barns ambitioner, hur lustiga eller otänkbara de än kan låta. 

I samband med mitt boksläpp fick jag förklarat att det är brukligt att skicka sin bok till några utvalda personer: människor man beundrar, människor som inspirerat en i skrivandet, eller som man har en personlig koppling till. 

En av dem jag skickade Rovhjärta till var Stefan Löfven. Vi har faktiskt flera saker gemensamt. Stefan Löfven är uppvuxen en liten bit norr om min hemby. Han tänkte precis som jag bli socionom, men hoppade av utbildningen. Dessutom är han en litteraturälskande och läsande person. Därför skrev jag en hälsning och förlaget postade boken till honom. Sedan tänkte jag inte mer på det.

Ett par dagar före påskhelgen ringde telefonen. Rösten i andra änden lät omisskännligt likt statsministern himself. Fick jag panik och lade på luren? Nej, jag gapskrattade Stefan Löfven rakt i örat. Sedan stängde jag in mig, damp ner på en stol och höjde volymen för att statsministerns ord skulle överrösta suset i mitt huvud. Jag tänkte på om man fick dua statsministern eller om man skulle säga hans titel, som med kungligheter. Men också på hur fantastiskt fint det är att vi lever i ett land där en debutant kan få ett samtal från självaste regeringschefen.

FÖRLAGSFÖRTROGNA. Lina Areklew och Ulrika Rolfsdotter ges båda ut av Bazar Förlag, och de två har blivit både vänner och författarkollegor.

Showtime. Ljudteknikerna har försett oss med mikrofonmyggor, vattenglasen är påfyllda. Det pirrar i magen, jag ler med hela ansiktet. Vi tar plats på scenen och jag blickar ut över publiken – män och kvinnor i alla åldrar. Gissningsvis är det i huvudsak människor från trakten, välbekanta med glesbygdens villkor, med vädret och naturen som på olika sätt har betydelse i våra liv. Kanske sitter där en hel del med egna skrivardrömmar? 

Det var inte alls länge sedan jag själv var en av dem. Nu sitter jag i samma fåtölj som Åsa Larsson och Jens Lapidus satt i igår. De har tyvärr redan lämnat festivalen, och jag känner mig lite besviken över de uteblivna kindpussarna och samtalen, men också en aning lättad över att de inte hör eller ser mina framträdanden. Moderatorn Kerstin Bergman, erfaren läsare, docent i litteraturvetenskap och nu också själv deckarförfattare, ställer frågor om vårt skrivande, och om Ångermanland som litterärt landskap.

– Vad är det som gör att miljön i Ådalen lämpar sig så bra för spänning? undrar Kerstin, och jag svarar att det nog handlar om landskapets kontraster – älven, de djupa vattendragen, dalgångarna och den röda Nordingrågraniten, eller rapakivigraniten, som den egentligen heter. Och förstås – traktens blodiga historia: det som finns begravt i jorden.

Jag får frågor om min boktitel, Rovhjärta, som väckt en sådan nyfikenhet hos läsarna, om vägen till debuten och om att återvända till hembygden både fysiskt och via skrivandet. Publiken är med. De skrattar med oss, och ryser över Ångermanälvens djup och de livspinade karaktärer vi skriver om. Jag slås av hur mycket jag vill hinna få berätta – inte bara om min egen passion för skrivandet, utan hur jag också vill sprida inspiration och uppmuntran till de som lyssnar. 

Det blir kö till mitt signeringsbord. Innan jag vet ordet av har alla böckerna gått åt. Mitt lokala mordfall tycks locka läsare. Förlagskoordinatorm försöker få tag i fler exemplar men går bet.

Rovhjärta är slutsåld längs hela Norrlandskusten upp till Örnsköldsvik, meddelar hon.

Jag får veta att Vängåvans bokhandel, som står för försäljningen på festivalen, tagit in böcker av 32 författare. Tre böcker säljer helt slut. En av dem är Rovhjärta, och bokhandlaren är förvånad – ingen har räknat med att jag ska sälja nästan lika mycket som de allra största. Kanske, tänker jag, har de underskattat intresset för den här lilla envisa jäntan från Bjärtrå.

BOKSLUKARE. Redan som liten flicka slukade Ulrika Rolfsdotter deckare – Kitty-serien, ­Sherlock Holmes och Fem-böckerna.

När det sista författarsamtalet tystnar är middagen redan uppdukad: rimmad fjällröding med kantareller, rostad blomkål och forellrom. Vitt vin. Jag hinner inte byta om till klänning, men får i alla fall på mig tunna strumpor och ett par klackar. Författare och moderatorer blandas med förlagsfolk och vi utbyter dråpliga historier. Om författaren som en gång fick blackout på en scen och pratade om fel bok, om boksigneringar där besökare inte köpt några böcker utan istället velat ha hjälp med parkering eller toalettbesök, och om mitt manus som plötsligt saknade trettio sidor mitt i, efter att jag godkänt alla ändringar i en redigeringsfas.

Moderatorerna och de andra författarna berömmer mig för mitt skrivande men också för mina scenframträdanden. Hur kan jag låta så lugn och van? Var jag inte det minsta nervös? Jag hör mig själv svara att det är lätt att göra bra ifrån sig när man känner sig trygg och omtyckt. 

Den största anspänningen är inte nu. Den verkliga prövningen har varit att skriva, skriva om, skriva klart. Att orka ta till sig kritiken och råden, och att orka tro på att man har det som krävs för att nå hela vägen. 

Det som jag gjort i Sundsvall i dag är ingenting i jämförelse.

Efter middagen samlas de som ännu har ork att sitta upp i en hörna av hotellobbyn. Jag lutar mig bakåt i soffan och betraktar gänget som sitter runt mig. Vi är trötta, men glada. Nerverna har lugnat sig, vi skrattar och utbyter ännu fler antagningshistorier och dråpligheter. 

Jag gäspar och ser ner på mina strumpbyxor som har fått en reva, på nagellacket som har skavts av på pekfingret. Precis som vanligt. Sedan slänger jag en blick på klockan. Den är exakt 00.00. Är det nu glasvagnen blir en pumpa? De vita springarna blir till grodor? Har jag förvandlats till Askungen? Nej. Trots revan i strumpan är jag fortfarande flickan som nyss satt och skrev ensam på sin kammare, men som glasskon till sist passade på. Hon som har fått gå på bal på slottet.

Och festen har bara börjat.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2021 (06 december 2021) och är skriven av .