Jenny Tunedal: »Man måste brinna för det«

»Kan man lära sig att skriva? Det är lite som att fråga om man kan lära sig att leva, en väldigt stor fråga. Jag är själv, i mitt skrivande, hela tiden i färd med att fortsätta försöka lära mig skriva. Det är en lång process som handlar om en mängd frågor. Kan man lära sig att skriva det man vill skriva? Det man behöver skriva? Kan man lära sig att uttrycka det man tänker att man vill uttrycka, så att det når fram till andra människor? Det är ett livslångt arbete.

Talang är inte mitt favoritord, faktiskt. Jag förstår inte riktigt vad det är och jag tror inte att det krävs för att bli författare. Man lär sig att skriva genom att ge väldigt mycket tid och kraft åt att läsa och att skriva. Jag vet inte vad det är som gör att vissa människor känner att de är beredda att ge den tiden och den kraften till litteraturen, men jag uppfattar det som att det är de människorna som lär sig att skriva. Man måste brinna för det, på något sätt.

Mycket handlar om att läsa. Att träna på att läsa andra och sig själv. På litterär gestaltning ägnar vi oss en hel del åt långa textsamtal, då studenterna läser varandras ofärdiga texter. Jag tror på det som en metod för att lära sig att skriva. Att träna upp sitt läsande av andras texter och därigenom lära sig att läsa sig själv. Men jag tänker också på att det kan vara ansträngande. Jag skulle själv numera ha svårt att stå ut med att så ofta konfronteras med det ofrånkomliga glappet mellan det du tror att du skrivit och det andra ser i din text. Det är en hård plats, som kan leda till besvikelse och frustration, men det är samtidigt en fantastisk plats, där man kan få syn på saker i sin text som man inte hade upptäckt på egen hand, och på så vis komma vidare, nå längre.