Hur lång är en bok?

Finns det ett perfekt ­sidantal för en bok? Ja, samtidslitteraturen kommer ­iallafall allt oftare i XXL-format. Skriva ­undersöker om längden ­verkligen har någon betydelse.

Det är hösten 2012 och Jonas och Jonas – Hassen Khemiri och Gardell – gästar SVT:s litteraturmagasin Babel. Gardell är aktuell med den spädgristjocka romantrilogin Torka aldrig tårar utan handskar, och Hassen Khemiri med den magra Jag ringer mina bröder. När Jessika Gedin är färdig med att intervjua Gardell och vänder sig till hans namne med en fråga avbryter Gardell, abrupt. Han pekar på Hassen Khemiris bok och fnissar.  

– Vilken liten bok du har skrivit!  

Ett ögonblicks förvirring. Jonas Hassen ­Khemiri ler snett.  

– Visst är den liten, jag vet.  

Jonas Gardell tar upp Jag ringer mina bröder, väger den i handen, som om boken vore en spröd lasagneplatta. Han för boken närmare ansiktet och säger att han inte har glasögon på sig, så han kan nästan inte se den.  

– Men vad söt den är, hemskt gullig.  

Annons

 

Har tjocka böcker högre status bland författare än tunna? Författaren Andrea Lundgren ler när jag visar Babel-klippet för henne. Men nej, säger hon, omfånget är inget hon tänker på när hon skriver. 

– Jag struntar i om det blir långt eller kort. Jag är mest glad om jag lyckas skriva någonting som duger.  

Vi ses en försommarklar förmiddag i ­Aspuddens bokhandel. Utbudet i den ombonade boklådan är personligt och kunnigt kurerat. Vid sidan av Andrea Lundgrens författarskap – hon har gett ut två romaner och den uppmärksammade novellsamlingen Nordisk fauna – sköter hon butiken i Stockholmsförorten på deltid.

För kunderna, konstaterar hon, kan storleken däremot ha betydelse.   

– Ur ett bokhandlarperspektiv märker jag att det finns en poäng med att inte skriva för kort. Våra kunder tycker ofta att en tjock bok ger mer valuta för pengarna. Och det finns ett slags nedre gräns. Ta en författare som Linda Boström Knausgård, som har skrivit flera romaner under 200-sidorsstrecket. Där kan vissa kunder studsa: »285 kronor för den här lilla!?« »Hon är en fantastisk författare«, brukar jag kontra. »Även en kort roman kan förändra ditt liv.« 

Kan det inte gå åt andra hållet – att kunderna ryggar tillbaka om du sätter Lydia Sandgrens 690-siding i nävarna på dem? 

Annons

– Absolut, det är nog ännu vanligare. Att de börjar oja sig, liksom: »Hur ska jag orka med detta …« 

Som om det vore regisserat kommer det mitt i vårt samtal in en kund – en så kallad kulturtant: zebrarandiga glasögon, linnebyxor och tunika – och vill lämna tillbaka just Lydia Sandgrens voluminösa debutroman. Kunden säger att texten är ovanligt liten, vilket faktiskt stämmer men möjligen också kan läsas som en omskrivning för att boken är för mastig. Det blir till slut ett byte mot Douglas Stuarts betydligt tunnare Shuggie Bain.  

Andrea Lundgren säger att de allra flesta kunderna i första hand vill ha en bra bok. Samtidigt inskärper hon trendkurvan.  

– De senaste två åren känns det verkligen som om det kommit ut ovanligt många tjocka böcker.  

Det framstår som en paradox. Konkurrensen om vår medietid är tuffare än någonsin. Ändå är en stor del av de senaste årens största framgångar böcker som tar veckor, kanske månader, i anspråk. Det är nästan underligt att det antika slag­bordet i Aspuddens bokhandel inte knäcks under buffén av bautaverk. Här tronar just Lydia Sandgrens Samlade verk och Marit Kaplas Osebol, den fjärde och femte delen i Ulf Lundells mammutserie Vardagar, Karl Ove Knausgårds senaste roman Morgonstjärnan och Klas Östergrens Renegater. Det samlade sidantalet för dessa sex populära böcker? 4 307. 

 

Så kan förlagen lura läsaren 

En roman på 350 000–400 000 tecken upplevs som »normallång«. Men det finns metoder för att få läsaren att uppleva en bok som kortare eller längre än den faktiskt är. 

Pappret. Olika pappers­sorter kommer i olika ytvikt. Ju högre gramsiffra, desto tyngre och tjockare bok. Inlagan (allt som inte är omslag) i en inbunden bok trycks ofta på 80-grams­papper medan inlagan i en pocketbok trycks på 55 gram. Olika papperssorter bulkar också olika mycket – ett 80-grams­papper kan alltså ge en betydligt tjockare bok än ett annat, mer »kompakt« 80-gramspapper. 

Satsyta. Bokens höjd, bredd och marginaler skapar förutsättningar för satsytan, storleken på den yta på boksidan där texten trycks. 

Radavstånd, typsnitt och grad. Med satsytan bestämd kan formgivaren laborera med radavstånd, typsnitt och grad (bokstävernas storlek). Antalet tecken (inklusive mellanslag) per sida i en roman kan på detta vis ganska enkelt placeras var som helst mellan ungefär 1 300 och 2 000 utan att läsaren tycker att det ser konstigt ut (se diagram). Samma roman kan bli 250 sidor eller 500 sidor tjock, beroende på formgivarens val.

 

Det finns ännu stadigare statistiska ­belägg för att romanerna lagt på sig. För ett par år sedan tröskade ett analysföretag igenom 2 500 romaner från New York Times bästsäljarlista 1999–2014. Trenden var ­otvetydig. Böckerna hade blivit längre – under de 15 åren ökade snittantalet sidor med över 25 procent: från 320 till 407. En titt på de 20 mest utlånade romanerna på Göteborgs bibliotek under fjolåret ger också en fingervisning. Snittlängden? Maffiga 375 sidor. Den knubbigaste boken – Samlade verk (som den här texten ofrånkomligen graviterar mot) – toppade listan. 

Andrea Lundgren är inte särskilt förtjust i den svällande litteraturtrenden. Hon tycker tvärtom att många nya romaner är alldeles för »pladdriga«.  

– Det finns undantag, men de allra flesta av mina favoritböcker är korta. Som Agota Kristofs I går, eller Fleur Jaeggys Tuktans ljuva år. De är som små diamanter. Hårda, kompakta. Inte ett ord som är över­flödigt.   

Andrea Lundgren skriver som hon lär – hon slösar inte med orden. Ingen av hennes böcker är över 300 sidor. Om Nordisk fauna skrev DN: »Sex storslagna texter på blygsamma 182 sidor.«  

– Jag fick även invändningen från någon kritiker efter min andra roman Glupahungern, som är en släktkrönika med tre generationer kvinnor, att den kunde ha varit längre. Och det kan jag i viss mån hålla med om. Men jag är inte intresserad av handling i första hand, utan av språket.  

 

Om Andrea Lundgrens bibliografi är en skärgårdsjolle så är Klas Östergrens en oljetanker. Flera av hans prosaverk, som Den sista cigaretten, Gentlemen och Gangsters, har kastat ankar först efter 500 sidor. I den senaste romanen, Renegater, sätts sista punkt efter 749 sidor. När jag väger romanen i handen medan jag slår numret till den före detta akademiledamoten tänker jag på vad Financial Times skrev om den franske nationalekonomen Thomas Pikettys succébok Kapitalet i tjugoförsta århundradet häromåret: »Tillräckligt tung för att förvandla barnens hamster till en dockskåpsmatta.« 

– Renegater var inte alls avsedd att bli så omfångsrik. Men så hittade jag en form som var öppen och generös. Mot mig själv i första hand, men förhoppningsvis också mot läsarna, säger Klas Östergren.  

Han sitter i arbetshuset på sin gård på Österlen när jag når honom. Rummet är sprängfyllt av böcker och vid hans fötter såsar en »pensionerad« Norwichterrier i värmen. Renegater är den avslutande delen i trilogin som inleddes med Gentle­men 1980 och följdes upp med Gangsters 2005. Romanen kretsar kring Sveriges försäljning av vapen till Sydafrika vid millennie­skiftet, men här finns också en dokumentär rapport om författarens erfarenhet som ledamot av Svenska Akademien under kultur­institutionens största kris, hösten 2017. Jag pressar honom, en aning, i storleksfrågan. Varför detta personliga rekord? 

– När jag skriver vill jag gärna hamna i något jag föreställt mig, och vägen dit kräver sina resonemang. Det får inte gå för fort. Och det där kan du inte alltid förutse i de tidiga beräkningarna. Partiet om Svenska Akademien var tänkt som en rapport på 25 sidor, torrt och sakligt skriven, men istället blev det 165 sidor.  

Östergren skrev och skrev, och funderade kring varför han egentligen skulle hålla tillbaka, när han tyckte att det var så intressant och underhållande att berätta. Han hittade inget bra argument.  

– Så sträng ville jag inte vara mot mig själv. Men jag är faktiskt en fanatisk strykare. Även om man kanske inte kan tro det, efter en sån bok.  

3 tips för dig som vill skriva långt 

Låt dig svepas med 

Var generös mot dig själv i arbetet, lita på skrivprocessen. Så länge du tycker att det du har att berätta är intressant och relevant, låt dig svepas med. Romaner har landat på 700 sidor förr.  

Ägna mycket tid åt persongalleriet 

Ska du skriva långt måste huvudpersonerna ha ett liv, inre och yttre, som engagerar och utvecklas. En vass handling, eller en berättelse som främst lever på sitt språk, räcker sällan för att hålla läsaren på tårna hela vägen.  

Välj tredje person-perspektiv 

Berättelser skrivna ur ett multipelt tredje person-perspektiv – vanligt i bland annat deckare – tenderar att bli längre. Du går in i flera karaktärer och kan närma dig händelser ur olika synvinklar. Det är också lättare att bygga en matig intrig när läsaren får följa flera olika perspektiv och tankevärldar. 

Östergren har, ska sägas, inte enbart skrivit långt. Han har ägnat sig en hel del åt kortromaner och noveller också. I höst kommer en ny roman (Två pistoler, som blir normallång, försäkrar han) och en novellsamling.  

Jag frågar vad som avgör formen och omfånget på hans berättelser.  

– Det bestämmer jag i förväg. Det har aldrig hänt att jag satt mig för att skriva en novell, och så har det slutat med en roman. Och det har heller aldrig inträffat att jag börjat skriva en roman och känt efter 15 sidor att jag har tömt ut allt. Mängder av andra olycksfall har inträffat – men inte det.  

Det finns något värdefullt i växelbruket, att varva långt och kort, menar Klas Östergren. 

– Har du låtit en text ta ett år i mentalt anspråk kan det vara en lisa att sedan skriva en berättelse som kanske bara tar ett par dagar.  

Klas Östergren anser, precis som Andrea Lundgren, att stora delar av samtidens skönlitteratur borde bantas.  

– Jag läser mycket nyskrivet och tycker, ganska ofta, att författaren borde ha kunnat ta bort ett par hundra sidor. 

Den ordrika litteraturtrenden har delvis med teknik att göra, menar Östergren, som väldigt sent övergav sin gamla trotjänare: skrivmaskinen. Redan på 90-talet skrevs det på kultursidorna att litteraturen skulle komma att bli längre, eftersom datorerna gjorde det enklare att få överblick och skriva »på prov«. Skrivmaskinen däremot kräver en plan, för boken i stort och för varje mening. 

– Merparten av det jag har skrivit har jag producerat på en skrivmaskin. Men det är rent fysiskt oerhört krävande, ska du veta. Till slut kan man nästan inte fortsätta, eftersom axlar, rygg och nacke går sönder. Det bidrar förstås till att man vill bli färdig så fort som möjligt, hålla sig kort, för att slippa det rent fysiska slitet. Med en dator är det oändligt mycket enklare. Men med det minskade motståndet ökar också risken för att man släpper iväg för mycket text.  

 

Olle Grundin, förläggare på bokförlaget Mondial, har en annan förklaring till de allt fetare bokryggarna: ljudboks­explosionen.  

– Att ljudböcker ersätts per strömmad timme är en superrelevant faktor. Det betyder nämligen att förlagen får dubbelt så mycket betalt om någon lyssnar på en dubbelt så tjock bok. Det förhållandet existerar inte i den fysiska handeln, och det är en dåligt fungerande ersättningsmodell, säger Olle Grundin.  

– Vi kan jobba intensivt med en tunn bok – som kanske har krävt enormt mycket på ett redaktionellt plan – och sedan blir ljudboksintäkten väldigt liten. Upplägget omöjliggör poesi i strömningstjänster, till exempel. För en diktsamling kanske bara blir en timme lång. Då får förlaget typ två spänn i intäkt. Och sedan ska författarens royalty räknas av från det. 

Ersättningsmodellen och den växande marknaden för ljud har lett till ett skifte i boklandskapet, menar Olle Grundin. Det kostar förvisso lite mer att producera en ljudbok som är längre – inläsare och studio hyrs per timme – men en populär bok hämtar snabbt hem den ökade kostnaden. 

– De stora förlagen har börjat pumpa ur sig så långa deckare som möjligt. Matematiken vid förlagens ritbord är enkel: tolv timmar ger ju dubbelt så mycket intäkt som sex timmar. En deckare som är sex timmar som ljudbok är i dag knappast intressant för de stora förlagen mot den här bakgrunden, skulle jag gissa.  

En snabb titt på ljudbokstjänsten Bookbeats mest populära titlar strax efter att jag pratat med Olle Grundin, styrker hans tes. Tjocka deckare väger tyngst på topplistan – och de är dessutom allt oftare bara en del i en lång serie, som lyssnaren gärna ­fortsätter med. Här finns Sofie Sarenbrants Skyddsängeln (9 timmar och 52 minuter), Dag Öhrlunds Dom meddelas redan i natt (10 timmar), Johanna Mos Skuggliljan (11 timmar och 31 minuter) och Anna Breitholtz Monséns Stranden (14 timmar och 2 minuter).  

Olle Grundin själv gillar »harmoniska« böcker, lagom stora böcker med lagom antal sidor – en bok som känns som själva sinnebilden av »bok«. Det finns också en konsumentpsykologisk förklaring till varför Mondial, som främst ger ut fack­litteratur, inte vill producera för tunna böcker. Precis som Andrea Lundgren i Aspuddens bokhandel var inne på konstaterar Grundin:  

– Betalningsviljan minskar så klart om boken är väldigt tunn men ändå kostar 325 kronor i butik.  

Att undersöka frågan om böckers tjocklek är en ­matrjosjka, märker jag efterhand, en sådan där delbar rysk trädocka med allt mindre delbara dockor inuti. När man tror att det är slut på lager så hittar man ett till. En viktig parameter, säger Olle Grundin således, är »bulken«. Det vill säga papprets tjocklek i förhållande till vikten. Förläggaren ­förklarar:  

– En bok kan ju vara jättejättetjock – och samtidigt väldigt lätt. Så är det ju ofta med »the great American novel«, som de tycker om att prata om i USA. Det grundar sig i att man har tryckt på ett papper med hög bulk. På samma sätt kan europeiska kvalitets­företag ge ut tunna böcker, som känns som små tegelstenar när man väger dem i handen.

Ordmängden är, kort sagt, inte allt – vilket författaren och journalisten Marit Kapla är ett exempel på. 2019 tilldelades hon Augustpriset för ­Osebol, ett diktverk på drygt 800 sidor. Boken är massiv – vi talar om 1,1 kilo läsning – men antalet tecken motsvarar inte ens en normal­tjock roman, försäkrar ­författaren.  

– När man pratar om böckernas storlek borde man också prata om lästid. För det tar mycket kortare tid att läsa Osebol än en lika tjock roman av ­Dostojevskij. 

I Osebol – där ett femtiotal människor i en värmländsk by får komma till tals – badar den svarta texten på vissa sidor i ett hav av vitt.  

– Någon sida innehåller bara en enda mening. Och sedan handlar det ju om vilka meningar vi pratar om, säger Marit Kapla.  

Just nu läser hon en bok om den litauisk-­franske filosofen Emmanuel Lévinas. Boken är extremt tunn – men varje sida tar lång tid att läsa.  

– Eftersom den är ganska komplicerad går det inte att forsa igenom den, som man forsar igenom en spänningsroman. Jag köpte faktiskt en deckare på ett releasekalas i går, och hann läsa 70–80 sidor bara på en kväll. Det kommer att ta mig tre veckor att läsa lika många sidor Lévinas.  

3 tips för dig som vill skriva kort 

Stryk, stryk, stryk 

Det kan vara en karaktär som inte är nödvändig (spara till nästa text!), en utflykt i handlingen som inte driver berättelsen framåt eller omständliga miljöbeskrivningar som egentligen bara kastar grus i textmaskineriet.  

Bestäm dig  

Bestäm dig i förväg för om du har tänkt att berättelsen ska bli en novell eller en kort roman. Annars är det lätt att texten plötsligt börjar svälla åt alla håll någonstans halvvägs, och det brukar sällan leda till ett bra resultat. 

Banta varje mening  

Om du inte är Karl Ove Knausgård (det är du inte) finns det alltid ord, meningar eller hela stycken som kan plockas bort utan att något går förlorat – tvärtom sparar du på läsarens tålamod. Korta romaner är ofta som små diamanter, utan ett överflödigt ord. 

 

Lydia Sandgrens nästan 700-sidiga Samlade verk var en av fjolårets mest lästa och hyllade romaner. I Skriva sade hon förra året att boken trots sidantalet var flera gånger så omfattande på manusstadiet, innan hon på först på egen hand och sedan i samråd med förlaget började skala bort innehåll.  

Det är ovanligt både att skriva och att ge ut böcker som är så tjocka som Samlade verk, konstaterar Lydia Sandgrens förläggare Lotta Aquilonius på Albert ­Bonniers förlag.  

– Merparten av de prosamanus som skickas in har ett omfång på mellan 200 och 400 boksidor. Ibland får vi in manus som är så korta att de inte är aktuella att ge ut i bokform, enstaka noveller till exempel. Annars är inte själva sidantalet något som vi fäster särskild vikt vid i bedömningen. Det handlar om vad som står på sidorna. 

Hur mycket text kapades i Samlade verk på din inrådan? 

– I den redaktionella processen – som är ett samarbete mellan författare, förläggare och redaktör, där författaren har sista ordet – såg Lydia bland annat över persongalleriet och några därtill hörande berättartrådar, vilket resulterade i att den färdiga boken blev kortare än när vi ­började arbeta med manuset. 

Har en skönlitterär text större potential ju längre den är, eftersom författaren då har större möjlighet att för­djupa karaktärerna?   

– Det viktiga är att berättelsen är skriven i rätt format, snarare än i ett visst format. Om du får fram det som ska sägas på 100 sidor är det antagligen rätt för den texten, medan en annan ­berättelse mycket väl kan kräva 690 sidor, säger Lotta ­Aquilonius. 

Tillbaka i Aspuddens bokhandel. Medan Andrea Lundgren tar hand om en kund – som söker en bok om fåglar – kommer jag att tänka på ett gammalt avsnitt av Seinfeld där Jerry följer med sin vän Elaine (som arbetar på ­bokförlag) för att träffa en prominent rysk författare. På författarens soffbord ­ligger ett monster till bok, som Jerry får syn på efter att de har hälsat. Han tar upp den, väger den i handen och säger ironiskt: »Oh! Rimsky, great, great book if I my say so, sir. I almost read the whole thing.« Burkskratt. 

Om det i delar av författarvärlden finns ett förakt mot den bokstavligt talat smala litteraturen – ­vilket Jonas ­Gardells pik mot Jonas Hassen ­Khemiri i Babel vittnar om –så har det historiskt varit ­vanligare med aversioner mot det alltför ordrika. Kritiker har till och med ett ord för ­fenomenet: »litterär elefantiasis«.  

Hösten 2022 kommer Andrea Lundgren med en ny roman, avslöjar hon för Skriva.  

Hur lång kommer den att bli?  

– Det kommer nog att bli min tjockaste bok. Gud – har jag också blivit babblig nu? Åh nej, jag hoppas inte det.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2021 (23 augusti 2021) och är skriven av .