»Jag vill leda människor till deras explosiva källa«

Tove Folkesson har alltid vetat vad andra ­behöver för att utvecklas och lära sig. Men hon glömde bort vad hon själv ­behövde – och skrev sig till en punkt i livet där ­skapandet blev destruktivt.

Vid en första anblick kan det framstå som en rak väg till framgång.

När Tove Folkesson roman­debuterade 2012 sjöng kritikerna i kör: En sådan bok! En sådan egen röst! Ett sådant självklart och lovande författarskap!

Kalmars jägarinnor nominerades till Borås Tidnings Debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios Romanpris. De två uppföljarna Sund och Ölandssången hyllades också, och efter att hela trilogin hade utgivits belönades hon med Svenska Dagbladets litteraturpris. Även fjärde romanen Hennes ord, en berättelse om »den naturliga döden och födandets mysterium«, fick fina recensioner när den kom ut i höstas. Tove Folkesson hade kunnat vara en av de författare som tillåter sig att fokusera helt och hållet på sitt eget skrivande. 

Men det vill hon inte. 

Absolut inte.

Tvärtom har hon upplevt baksidan av att helt låta sig förloras i sitt skapande. Vägen till ett liv där skrivandet gick först i alla lägen – den ledde henne till ett bråddjup. 

Annons

 

Det finns en fråga som de författare ­Skriva intervjuar faktiskt alltid svarar likadant på: Hur länge har du skrivit?

Svaret formuleras förstås på olika vis, men andemeningen är densamma: De har alltid skrivit. Sedan de var barn. Så länge de kan minnas. Författardrömmen har varit ständigt närvarande. De har alltid vetat.

Men inte Tove Folkesson.

  Jag var absolut inte kreativ när jag växte upp, säger hon.

– Som ung hade jag inget eget konstnärligt uttryck och ingen egen röst. Jag var nog väldigt blockerad och långt ifrån mig själv. Väldigt avstängd, av olika anledningar. 

Hon växte upp i Kalmar och kommer från ett, som hon säger, »folkrörelsehem«, där både mamman och pappan hade arbetarklassbakgrund och ingen högre utbildning. Varje person med den bakgrunden vet att det där kan vara svårt att formulera. Det kan låta … fattigt? Men de allra flesta föräldrar, konstaterar Tove Folkesson, hade ju inte någon akademisk examen på den tiden. För övrigt säger det ingenting om en människas drivkraft, eller ambitioner – själ, för den delen – att hon inte läst på universitetet. I Toves hem var folkbildningsandan stark (hennes pappa läste så småningom till jurist, och mamman som hade jobbat på dagis började forska i pedagogik). Men ändå: det var inte ett hem där man ägnade sig åt kultur och litteratur.

Tove Folkesson

Annons

Född: 1981 i Stockholm. Uppvuxen i Kalmar.

Bor: I Gärdslösa på Öland.

Bakgrund: Har en magisterexamen i svenska och har därtill studerat musik, arkitektur, pedagogik och teater, och på Författar­skolan vid Lunds universitet. Undervisar i skrivande, och är utöver författarskapet också aktiv som sångerska och låtskrivare.

Utgivning: Tegelkartor (2011), Det enda som är gratis i Malmö är utsikten ut ur Malmö (med Tomas Klas Ekström och Freke Räihä, 2012), Kalmars jägarinnor (2012), Sund (2015), Ölandssången (2017), Hennes ord (2019).

Tove säger att hennes väg till författarskapet varit snårig och sned, men att det funnits en annan linje i hennes liv från det att hon var liten: att lära andra.

– Jag sysslade med en rad andra saker innan jag började skriva. Jag har säsongat i fjällen och jobbat som skidlärare, varit ungdomsledare på ridskolan, undervisat yogaklasser … Det är så för mig, att när jag har kommit på hur någonting funkar vill jag dela med mig av det. Allt jag har gjort har jag också varit lärare i. Det verkar vara det som är allra mest konstant i mig. 

Det märktes redan då hon var barn. Hon hade två yngre tvillingsystrar som hon enträget undervisade. När Tove började första klass gick hon efter de avslutade skoldagarna hem och undervisade småsyskonen.

– Jag kunde ägna flera timmar åt att få dem att begripa svåra mattetal när de var typ fyra år. Jag fann en stor glädje i det där och det gör jag fort­farande. 

 

Det är tidig vår på Öland, och blåsigt. Så kallt att de som samlats för en virussäker skrivarträff under den gamla kastanjen i Gärdslösa prästgårds trädgård har enats om att trots allt vara inne, åtminstone en stund. Nu sitter Tove, och de fem som hon ska handleda, i ett av rummen på prästgårdens övervåning. På bordet assietter med halvätna hembakta surdegsfrallor. Äkta mattor på golven och blompiedestaler. En doft av gamla tapeter och damm.

De fem som ingår i den skrivargrupp Tove Folkesson samlat ska släppa in varandra i sina skrivprocesser. Flera av dem tycker att det är skört och lite ängsligt att läsa upp sin text för de andra.

– Jag vill, säger Tove, att ni nu väljer ut en gestalt ur det skrivprojekt ni har tagit med er hit. Det kan vara en romanperson, förstås, men också någonting annat. Ett väsen. Ett djur. Ett träd.

De fem runt bordet har alla ett bokprojekt som de vill komma vidare med. Allihop brottas de med något, eller har fastnat någonstans, eller söker någon annans blick på texten.

Det är i sin roll som regionförfattare som Tove har samlat dem. Sedan slutet av förra året är hon anställd av Vimmerby kommun för att på 40 procent av sin arbetstid verka som »konstnärlig ledare för författande och skrivande«, och därtill driva olika former av litteraturprojekt i Kalmar län. Det hela finansieras med medel från Kulturrådet. 

I just den här gruppen finns människor vars skrivande Tove finner intressant. Hon hoppas att de ska kunna lära av varandra, ta del av varandras skrivprocesser. Nu drar hon efter andan, frågar:

– Vad är den här gestaltens högsta önskan?

– Vart är gestalten på väg?

Alla böjer ner sina huvuden, börjar skriva.

Efter att ha besvarat flera frågor från Tove har deltagarna skrivit någonting som liknar … en personteckning? Nja. En lista? Ja, snarare. De har funderat över vilka ting som finns vid gestaltens sovplats, återskapat gestaltens barndomsminnen och försökt ringa in vilken sorts plagg gestalten bär.

– Helt otroligt egentligen hur lätt det gick att besvara de här frågorna. Som om jag bara visste, även om jag inte hade en aning, säger författaren Anna Winberg Sääf förvånat. 

Utanför fönstren syns vårtecken: humlor som dråsar mot fönsterrutorna, traktorer som arbetar sig fram över öländsk åkermark. Himlen är grå, ett lätt regn faller.

Anna Ekholm skriver på en ungdomsroman som är till 90 procent färdig – det tror åtminstone de andra i gruppen. Här hennes anteckningar om en av bokens karaktärer.

– Jag har en tanke, säger Tove, om att i alla konstverk … eller åtminstone i alla konstverk jag tycker om, finns en hemlighet, eller en gåta, någonting jag inte får veta. Så nu vill jag be er att fundera: Finns det en sådan gåta i ert skriv­projekt?

– Ska vi skriva ner den? undrar någon.

– Nej, tänk lite på det bara, svarar Tove och fortsätter efter att de fått en stunds betänketid:

– Om den här hemligheten hade en färg … vilken färg skulle den ha?

 

Tove Folkesson hittade sitt sätt att uttrycka sig först i vuxen ålder. Hon är inte autodidakt, utan hämtade sina kunskaper och metoder från andra författare och på utbildningar, säger hon. 

För vad gäller kreativt skapande, växte hon alltså upp utan den kunskap som annars ofta ärvs från föräldrar.

– Det är ingen slump att många debuterande författare har kulturellt arbetande föräldrar. Barn som växer upp så har med sig en massa kunskap som bara överförts, utan att de ens märkt det. Det är ett oerhört privilegium att få träning i hur man skapar en kreativ praktik ändå från det att man föds. På det sättet är det också en klassfråga, detta att lära ut.

– När jag romandebuterade fick jag tidigt höra från flera olika håll just att jag hade en egen litterär röst. Som om det var något som bara spontant hade hänt, en härlig överraskning. Men jag har arbetat hårt för det. Och det är nog ofta så när man har gjort en resa, att när man ser de som står på samma plats där man själv förut befann sig, vill man hjälpa dem framåt.

Hon säger att det kan låta kontroversiellt, eller motsägelsefullt, men att det faktiskt handlar om att »lära ut originalitet«.

– När jag blev tonåring och vuxen kunde jag av någon anledning förstå att det jag gjorde, att min konstnärliga röst, liksom var … helt oorginell. Den var inte min egen, den var inte personlig, den var bara väldigt ytlig. Det var smärtsamt att inse men det gjorde också att jag började en sorts sökande.

 

Tove Folkesson hade läst naturvetenskaplig linje på gymnasiet och börjat på teknisk högskola. Men hon hoppade av, och skulle komma att ägna fem år åt ett arbete som hon beskriver som »superfokuserat«, även om mycket av det hon gjorde kunde framstå som »otroligt flummigt«. Bland annat gick hon ett helt år på en teaterutbildning som hette »Att avtäcka instrumentet«, som gick ut på att lära sig att använda kroppen och rösten.

 – Det fanns en linje i alltihop, och den linjen var att jag ville hitta min egen röst. Och det är det jag vill lära ut, för det finns så många människor som längtar efter sitt uttryck. Jag vet ju hur mycket jag längtade efter mitt.

Hon säger att det känns särskilt viktigt att få hjälpa dem som, liksom hon, vuxit upp utan tillgång till sin kreativitet.

– Jag har blivit sedd lite som en feministisk författare men egentligen är klass är en fråga jag ägnar mig mer åt. Vem känner att den har en röst som borde få höras? Som handledare och lärare vill jag ge röst åt grupper och personer som tystats, som inte hörs i offentligheten. Men det som är svårt är… ja, det skulle helt enkelt bli märkligt att leta upp personer och säga: »Hej, du borde tala«. För det måste komma inifrån. 

Ett tag jobbade hon som skrivlärare på folkhögskolan på Fryshuset i Stockholm.

– Där fanns många killar som hade hamnat i missbruk och kriminalitet och sedan förmåtts att »ta tag i sina liv«, som det heter. Deras känsla för att deras röster var viktiga var inte ens noll. Den var minus. De hade lärt sig att för att komma in i samhället skulle de skärpa sig, och vara tysta, och göra som alla andra, och stänga av sina egna impulser, för deras impulser hade lett dem så fel. Det var smärtsamt att se. Men det var också otroligt roligt att jobba med deras språk och berättelser, för där fanns väldigt mycket energi. Kreativitet är en urkraft som man måste lära sig att kanalisera. För den kommer från en källa som är explosiv och som kan leda en helt fel. 

 

För det var inte bara lustfyllt att söka sin egen röst. Till en början tyckte Tove Folkesson att det var fantastiskt att leta efter sitt uttryck, att hitta det där som så många skrivande människor famlar efter. Metoderna. Nycklarna. Att göra utrymme åt skrivandet i sitt liv. 

Samtidigt förstod människorna omkring henne inte alls varför skrivandet var så viktigt för henne. För dem framstod hennes längtan som en underlig livskris.

Tove Folkesson utanför Gärdslösa Prästgårds huvudbyggnad.

– Jag kände mig ifrågasatt och började gömma mig och mitt skapande. Det är sårbart att visa upp sin längtan att skapa innan man har blivit tillräckligt bra. Men om man inte får skriva pinsamma tonårsdikter när man är tonåring, när ska man då skriva pinsamma tonårsdikter? Jag gjorde det som 25-åring när mina kompisar hade börjat köpa hus och få riktiga jobb. Det var nog därför jag kände att jag behövde isolera mig.

Tove blev långsamt mer och mer radikal. Hon började avstå från precis allt som kändes det minsta hämmande. Alla relationer som hon kände att hon inte kunde vara sig själv fullt ut i, alla jobb, alla aktiviteter … Till en början bodde hon inneboende i en lägenhet i Stockholm och hade väldigt få sociala kontakter. Snart kändes även det kvävande. Det enda viktiga var att hennes skrivande fick utvecklas, fullt ut. Så hon åkte till Öland, bodde helt ensam i en liten stuga, isolerad från omvärlden, helt frikopplad från alla tänkbara sammanhang. Ingen kunde kräva någonting av henne. Hon krävde ingenting av någon annan.

– Jag gjorde helt avgörande upptäckter i det tillståndet. Säkert var den tiden viktig för att jag skulle kunna skriva på det sättet som jag skriver. Det var en väldig resa ut i en stor rymd där livet var stort och märkvärdigt. Men också … ohanterligt. För man är inte speciellt stark när man är ensam. Det var väldigt härligt, tills jag tappade greppet. Då blev det väldigt obehagligt.

Hon insåg till slut att hon var oerhört isolerad. Och att hon faktiskt också hade slutat skriva, just eftersom hon var så isolerad. Hon fick inga intryck, visste ingen som hon kunde luta sig emot, hade ingen känsla av att någon behövde henne eller hennes ord.

Det slutade med att hon hamnade i en gränspsykos, ett slags tillstånd mellan mani och psykos. Hon blev sjukskriven och fick flytta från Öland, till sin mammas källare. Där låg hon sedan och skrev – om sin uppväxt. Försökte tillfriskna, förstå vad det var som hade hänt. Som gått så fel.

– Det där hade kunnat gå … på många olika sätt. Jag lyckades landa med fötterna på jorden men det tog ganska många år att hitta tillbaka in i samhället.

Numera känner hon en ödmjukhet inför hur mycket hon faktiskt behöver andra. I dag bor Tove ihop med sin fru och deras bebis i ett hus på Öland, och hon har byggt upp rutiner för att inte fastna i sitt skapande.

– Jag skriver till exempel aldrig på kvällar och helger. Det kan låta banalt, men även om man vill utforska skrivandet måste man också äta, sova och träffa andra människor. Vara en del av samhället. Min roll som regionförfattare, till exempel, är en sådan sak som gör att jag känner mig viktig för andra.

 

På Gärdslösa prästgårds övervåning hörs bara kulspetspennornas raspande och det mättade tapptappandet från en laptops tangentbord. 

De som sitter här har alla olika bakgrund. Tove Folkessons förhoppning är att få följa deras skrivprojekt under lång tid. Nu ägnar de återstoden av dagens tre avsatta timmar åt att prata om varje persons skrivande. Niels Vonberg är hitflyttad från Nederländerna. Han har just lagt ner försöket att skriva en roman på sitt nya modersmål; språkbarriären blev för hög. Istället vill han försöka skriva poesi på svenska. 

För de andra läser han upp en kort dikt. Tove blundar när hon lyssnar. Lägger då och då handen mot bröstkorgen och trummar med fingertopparna.

Efteråt är de allihop imponerade över Niels sätt att hantera ett språk som inte är hans modersmål. 

– Genialt, säger Tove. Jag får lyckokänslor.

Efter att alla fått berätta, läsa upp text och visa bilder, summerar hon dagen. Tove ser många kopplingar mellan de olika deltagarnas skrivprojekt. Här finns natur, klimat, födande, reinkarnation. Beskrivet genom allt från finstämda skildringar av fröers knäppanden och fågelägg som krackelerar, till ett »elementarväsen« som lever i en gammal ek och suggestiva fotografier av blad och bortvända blickar.

Mathias Nilo, Niels Vonberg och Anna Winberg Sääf arbetar med sina texter i Gärdslösa Prästgårds trädgård.

Några av de fem snuddar vid samma teman. Några vill bygga sina berättelser på liknande sätt. En av utmaningarna blir kanske just att, som Tove funderat kring, »lära ut originalitet«. Att hjälpa var och en hitta sitt sätt att berätta. Med sin röst.

Snart har det blivit dags för dem att åka hem till sina skrivbubblor igen.

– Vi ses ju om tre veckor, lovar Tove. Då blommar säkert syrenen. Bara en sån sak!

 

Det är det här allting handlar om för Tove Folkesson. Inte perspektivval, dramaturgiska kurvor och berättarteknik. Utan det mystiska och fantastiska med att leta sig fram till det man vill berätta, och hur. För henne handlar det ofta om diffusa saker. Som att »låta livet hända en«. 

– Att hitta sitt uttryck är en kombination av att träna på att skriva och att våga släppa kontrollen. Att känna livet i sig, och få kontakt med det. Det var Bodil Malmsten som sa: »Man får se till att vara hemma när dikterna kommer.« Skrivande är spontant och okontrollerat, men man behöver rutiner som gör det möjligt. Som en skrivargrupp, eller en utbildning, eller bara att lära sig metoder som gör att man faktiskt blir klar. Där kan en handledare vara värdefull.

Hon säger, återigen, att här finns ett klass­perspektiv. Den som aldrig sett någon i sin närhet ta ett konstnärligt projekt i mål, med all den lycka och vånda det innebär, kan bäva för satsningen. Kan jag? Får jag? Klarar jag det? Och mer krasst: den som behöver arbeta hårt för att försörja sig har kanske inte möjlighet att skriva fem manus som blir refuserade innan bokdebuten till sist kommer.

Tove Folkesson vill stärka dem hon handleder. De ska våga ta sig tid till berättelserna, och skapa en vardag där skrivandet ryms.

– Om man lever ett liv i ständig stress, där man ständigt är uppkopplad i olika samtal, kommer man inte att kunna höra de där lågmälda signalerna som visar att en text är på väg. Jag tror att alla skrivande människor kan relatera till det där. Att man hör en ton. »Där, där har vi något som skulle kunna bli något!« Men då måste man vara där.

Hon beskriver det som att hon vill leda människor till den där explosiva källan i dem själva, där de kan hitta sådant som är meningsfullt både för dem och andra. 

– Det finns inget roligare än att hjälpa människor finna sitt eget guld! Det är stora ord men jag har ingen ambition att göra någonting mindre än det. Sedan lyckas jag väl inte alltid. Vissa vill bara ha lite snabba tips om dramaturgi … och då är jag egentligen inte rätt person. 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #3 2020 (08 juni 2020) och är skriven av .