»Jag har utrymme att tänka«

I en av Sveriges mest glesbefolkade kommuner fann Maria Broberg gemenskap. Det förlöste hennes författarskap.

En väg av hjulspår leder ut över den frusna Vindel­älven. Maria Broberg kör ut sin silverfärgade Ford Focus på isen, följer till en början spåren men viker snart av. Stannar och slår av tändningen, kliver ur. Isen är 35 centimeter tjock och stum under våra fötter. På andra sidan Vindelälven tar en utlöpare från älven sin början.

I Marias debutroman Bakvatten, som kommer ut i mars, är en av de mest betydelsefulla platserna den fiktiva Måckavan. Inspirationen kommer från just denna grunda älvfåra med bakström: »Däri bakvattnet som fortfarande var högt av vårfloden stod ur­­stenarna med fötterna i blöt. Runt om dem rann vattnet, rostbrunt och stilla och hemlighetsfullt, och där myllrade det av nykläckta mygglarver och ljusfläckar och liv.« Det är Måckavan som får det att ila av glädje i huvud­personen Håkan. Och det är i avan som hans bror Nilas mister sitt liv.

Nu pekar Maria ut den, så gott det nu går att peka i tumvantar. Vi kisar över älven, ingen människa syns till vare sig där eller på den andra stranden. Här, i Sorsele kommun, bor 0,3 invånare per kvadratkilometer. Ändå är det den plats på jorden där Maria känt sig minst ensam.

Men det fanns en tid då hon kände sig ensam nästan jämt.

Det fanns en tid då hon tvivlade på om hon någonsin skulle hitta sitt rätta sammanhang.

Det fanns en tid då hon trodde att hennes värde var avhängigt hennes prestationer. Och den som känner så, och som vill bli författare men inte blir det, kan – rätt självklart – må dåligt på riktigt.

Annons

 

Utanför fönstret i den restaurerade Västerbottensgård som sedan ett drygt decennium är Maria Brobergs hem når solen knappt över grantopparna, trots att det är mitt på dagen. Inne i köket skimrar de timrade köksväggarna, friskt torra och spruckna, av gammal falu rödfärg. Marias mans farfars farfar köpte den då nybyggda gården i Nedre Saxnäs strax utanför Sorsele i mitten av 1800-talet. En liten bit bort bor nu Marias svärmor. Tillsammans med Maria, hennes man och deras två barn utgör de hälften av byns hela befolkning.

När man tänker på det – hur ofta väljer vi människor egentligen våra platser, våra sammanhang? För Maria handlade det länge om ren slump.

– Jag har bara hamnat i de situationer jag hamnat i och fått förhålla mig till dem, oavsett om det gällt familj eller kärlek eller studier eller var jag bott. De medvetna valen kom senare för mig.

Maria Broberg

FÖDD: 1977 i Piteå.

Bor: Nedre Saxnäs i Sorsele kommun.

Familj: Maken Olov och barnen Hugo och Selma.

Annons

Bakgrund: Utbildad kulturjournalist som arbetar som kommunikatör på Sorsele kommun. Är också sedan ett drygt år Sorsele kommunfullmäktiges ordförande. Har läst Skapande svenska A och B vid Umeå universitet och Kreativt skrivande 3 vid Luleå tekniska universitet. Debuterar i mars på Norstedts med romanen Bakvatten.

I Piteå, där hon föddes och växte upp, kände hon sig annorlunda. I princip alla hennes klasskompisar levde i kärnfamiljer medan hennes föräldrar skilde sig när hon var fyra år. Båda föräldrarna kom i sin tur från »knöliga« familjer. Maria hade två hem, styvsyskon och en oro som satt innanför bröstkorgen.

Hon kände sig, som hon säger i dag, »jagsvag«. Som om hennes kärna var flytande. Känslorna svallade men hon klarade inte av att bena ut vad som var hennes egen vilja, snarare än andras. Hon läste tidigt och mycket, hade lätt för sig i skolan, drömde om något annat, drömde om att skriva. Dolde en svag självkänsla med ett stort själv­förtroende. En giftig kombination, som skulle prägla henne under lång tid, få henne att känna att hon aldrig var bättre än det hon presterade.

19 år gammal lämnade hon Piteå för Umeå, och sedan Stockholm. Maria, som älskade indiepop, sprang på konserter och skrev om musik för diverse fanzines. Plötsligt hade hon storstadens utbud, alltid något att göra, alltid möjlighet att välja, alltid möjlighet att umgås med de som var som hon.

Ändå stod hon inte ut.

2005 flyttade hon tillbaka till Umeå, började läsa till kulturjournalist. En vän till henne beskrev det som logiskt, som att »Norrland alltid funnits starkt i dig«. När Maria sedan förälskade sig i en programmerare från Sorsele, som under inga omständigheter kunde tänka sig att lämna byn där han var född, blev det slutgiltigt. Det var hans val, men också hennes. Hon flyttade till Nedre Saxnäs, och hittade hem.

 

När hon nu rannsakar sig själv säger hon att åren mellan 30 och 40 har betytt mycket. Det var då hon fann sin identitet. Vem hon vill vara, och till vad hon vill höra.

– Efter tiden i Stockholm visste jag vad jag inte ville ha, säger hon med eftertryck.

När hon kom till Nedre Saxnäs förflyttades också något inuti henne.

– Jag mår betydligt bättre här, för jag har utrymme att tänka. Jag har ett stort behov av tystnad och av att vara för mig själv, att återhämta mig. Den möjligheten fanns inte i Stockholm, för där är människor och ljud överallt och jämt.

Hon refererar till den franske författaren Patrick Modiano. Han brukar prata om att det är just i storstaden en människa kan försvinna, eftersom det är så socialt glest, om än geografiskt tätt.

– Här är det tvärtom geografiskt jätteglest men socialt väldigt, väldigt tätt. Vi vet att vi måste göra saker tillsammans, annars är det kört.

Maria beskriver en gemenskap befriad från prestige. I en glest befolkad kommun går det inte att umgås enbart med människor i samma ålder, med samma bakgrund, ekonomi, intressen och kulturella preferenser. Risken är rent krasst att antalet vänner då blir noll.

– Jag har vänner som har höga utbildningar och vänner som inte gått ut gymnasiet. Vänner som är 70 år, och vänner som är 20. Ingen här lägger någon vikt vid sådana saker. Vi är inte så många som bor här men vi är viktiga för varandra.

Ur detta, att finna trygghet, liksom ta form som människa, kom också möjligheten att äntligen göra det hon så länge velat.

– Min flytt hit var en förutsättning för att jag skulle kunna börja skriva, konstaterar Maria.

Och hon visste att hon ville skriva om sin plats: Saxnäs, Sorsele, inlandet.

– För mig kändes det viktigt att den här typen av röster får finnas i samtidslitteraturen, att romaner kommer också från lands­bygden.

På så vis har hon följt ett av de äldsta skrivråden: gräv där du står. Många svenska landsbygdsskildrare brukar annars gräva där de har stått. De har lämnat barndomens landsbygd eller småstad och skriver med den utflyttades perspektiv, skildrar hemmiljöerna från en annan utsiktsplats. Ofta från någon av storstadsregionerna, inte sällan Södermalm i Stockholm – där bor 13 procent av alla svenska debutanter, enligt forskaren Henrik Fürsts bok Debutant!. I en bokrecension i Dagens Nyheter förra vintern skrev kritikern Rebecka Kärde: »Exakt så här är 80 procent av alla svenska romaner: en huvudperson, ursprungligen från en mindre stad men nu bosatt i Stockholm, lever ett tryggt men mekaniskt kärnfamiljsliv i relativt materiellt välstånd där man då och då gråter över skaldjurspastan. Huvudpersonen återvänder till hemstaden och barndomen, i minnet eller rent fysiskt, där en sårig relation med minst en av föräldrarna och en vän som ›blivit kvar‹ väntar.«

Maria Brobergs roman är skriven från en annan position.

– Det kändes viktigt att det inte skulle bli en roman om någon som åker hem, eller flyttar upp. Jag ville berätta om den här platsen inifrån, här­ifrån.

Att en bok skrivs om Sorsele betyder något. Att en bok skrivs från Sorsele betyder något. Sorsele är en av Sveriges till ytan största kommuner, men till invånarantal näst minst: här bor drygt 2 500 personer, och som de flesta inlands­kommuner kämpar kommunen för sin överlevnad. Sedan Maria flyttade hit har hon blivit en glesbygds­kämpe. Det är kanske svårt att inte bli det.

Särskilt när man inte bara är romandebutant, utan också kommunfullmäktiges ordförande.

I kommunhusets fikarum är belysningen dämpad. En kaffeautomat, en burk peppar­kakor, fyra mikrovågsugnar på rad. På papp­kartongen med tepåsar har någon klistrat dit en skylt med en bild på Lionel Richie och texten »Hello, is it tea you’re looking for?«. I en lånebokhylla står pocketromaner uppradade: Kjell Westö, Åsa Larsson, Klas Östergren.

Maria har tagit en kopp kaffe och slagit sig ned i soffan bland sina kollegor. De pratar om kommunens nya webbplats som ska lanseras, och om ett medborgarförslag om att fullmäktigemötena borde livesändas. Just det lär bli svårt, eftersom ordförande Maria också arbetar som kommunens enda kommunikatör. Hon delar sin tid mellan uppdragen men de dubbla rollerna innebär inga konflikter, säger hon. Däremot är det viktigt att i alla sammanhang vara tydlig med i vilken roll hon uttalar sig.

Maria beskriver ett pragmatiskt fullmäktige­arbete. Vänsterpartiet, som hon representerar, fick 36 procent av rösterna i senaste kommunvalet och Socialdemokraterna fick 38 procent. Men inte heller i Sorseles lokalpolitik fungerar det att samarbeta enbart med dem som tycker likadant.

– Jag måste väldigt sällan ställa något i proposition i fullmäktige, alltså låta ledamöterna rösta. Vi är generellt väldigt överens. Det är förstås både på gott och ont men det handlar mycket om att vi jobbar för kommunens överlevnad.

Till exempel: i fjällbyn Ammarnäs finns Sveriges minsta skola. Där går totalt åtta elever mellan sex och tolv år. Hade det varit rimligt att köra lagad skollunch nio mil enkel väg dit från Sorsele? Nej, menar Maria.

– Hotellet i Ammarnäs fixar maten till barnen. Det får flera positiva bieffekter: hotellet tjänar på det och dess restaurang får ökade möjligheter att hålla öppet året runt och kan därmed erbjuda lunch till dem som bor i Ammarnäs. Att lägga ut skollunch på entreprenad följer såklart inte Vänsterpartiet centrala linje. Men vi måste vara pragmatiska, saker ska fungera både praktiskt och ekonomiskt.

Maria säger att politiken och skrivandet får näring av samma drivkrafter i henne. Det handlar om att bry sig om och intressera sig för andra: att försöka sätta sig in i någon annans situation, förstå andras vilja och bevekelsegrunder.

– Mitt partipolitiska engagemang är nytt, jag blev medlem i Vänsterpartiet först 2016. Samma sak med skrivandet: jag har inte skrivit så här fokuserat och på allvar förrän under de senaste åren. Men båda sakerna utgår ifrån en kärna som alltid funnits inuti mig. En vilja att göra världen till en bättre plats, om man ska vara lite hög­travande. I politiken blir det så påtagligt för där kan jag åstadkomma en faktisk förändring som påverkar människor väldigt direkt. Mitt skrivande är inte politiskt i det avseendet, det är inte agitatoriskt och inte tendenslitteratur, men där finns en bottenplatta av medmänsklighet.

 

Till en början hade Maria bara en vag idé för sin debutroman: hon ville skriva om ett försvinnande, om skuld och skam. En spänningsroman som skulle utspela sig i Saxnäs.

– Sedan visste jag ingenting mer. Men läraren som jag hade på B-kursen i Skapande svenska i Umeå gick igång på det där. Eftersom två bröder var centrala i min idé såg hon en biblisk tematik, en sorts Kain och Abel-berättelse. Konflikten mellan jordbrukaren Kain och herden Abel sägs ibland representera konflikten mellan dåtidens bofasta och nomadiserande folk i Israel. Hon kunde se samma sorts symbolik i min bok, där Nilas har en samisk pappa medan Håkans pappa inte är same. Det var som om hon slog på en strömbrytare i huvudet på mig, plötsligt såg jag en massa idéer och möjligheter för mitt manus.

Bakvatten handlar om en familj där medlemmarna har komplicerade relationer till varandra. Stora delar av berättelsen utspelar sig under 1940- och 1950-talet och bokens familjekonstellation avviker märkbart från den tidens svenska kärn­familjsideal. Men också Maria, som växte upp med skilda föräldrar på 1980-talet, kan relatera till känslan av att vara annorlunda. De erfarenheterna har hon kunnat använda i arbetet med romanen.

– Jag har absolut hämtat en del stoff från min egen uppväxt, till exempel vad det kan innebära att växa upp med personer som egentligen inte vill vara delaktiga i ens liv. Sedan har jag förstås förstärkt och dramatiserat. Ofta har det räckt med en känsla i botten som jag överdrivit eller spetsat till, säger hon.

I Bakvatten står alltså två halvsyskon i centrum. Det är den yngste av dem – Nilas – som mister sitt liv i avan. Hur och varför är höljt i dunkel, och utgör det mysterium som skapar framåt­rörelse i boken.

Under skrivprocessen, och kanske framförallt efteråt, har Maria reflekterat mycket över familjer, över föräldraskap. Romanens Margareta, mamma till de två halvbröderna, har barn med två olika män och älskar samtidigt i hemlighet en tredje. Håkan och Nilas växer upp med varsin frånvarande far och en mamma som vantrivs i den förväntade modersrollen. Familjen är Margaretas enda gemenskap, men hon orkar inte med sina barn utan önskar sig bort.

– Margareta ligger ganska nära mig, eller mina egna farhågor kring just moderskapet. Inte för att jag känner igen mig i allt i henne men att skriva om henne väckte frågor, särskilt om oron över att inte duga som förälder. Hur är man när man är en bra mamma? Hur närvarande måste man vara som förälder? Är det skillnad mellan att vara fysiskt och mentalt närvarande?

Kom du fram till några svar?

– Att vara en riktigt bra förälder är ingenting som kommer av sig själv. Antingen lär man sig det genom att växa upp i en välfungerande familj eller så jobbar man med sig själv för att klara av att bryta mönstren.

Bakvatten är ett komplicerat bygge. Ett antal tidsplan varvas och familjemedlemmarnas berättelser är tätt invävda i varandra. Att skriva var svårt, och att redigera visade sig ännu svårare.

– Plockade jag en byggsten från ett ställe rasade det på ett annat. Så har det varit hela tiden. Men det var ju den här historien jag ville berätta.

Hon säger att hon ville utforska gemenskapens motsats: ensamheten. Att vara ensam, eller att känna sig ensam, trots att man lever bland andra. Hur ensamheten kan ta sig uttryck, vad den kan få för konsekvenser. Hon har kommit fram till att man många gånger känner sig ensam i onödan.

– Jag tror att många skrivande personer känner sig som betraktare och inte som deltagare. Jag har alltid känt någon typ av utanförskap, trots att jag är social som person. Nu är jag 42 år och har förlikat mig med att det är så jag fungerar. Jag vet att jag inte är ensam bara för att jag kan känna mig ensam, och jag mår inte dåligt av det. Det handlar mer om hur jag förhåller mig till min omvärld.

Så hur ser du på världen?

– För länge sen satt jag och pratade med en musiker om just det här, för han kände likadant. Han berättade att han brukade umgås med Sara Lidman, och hon hade sagt till honom: »Att du känner så beror på att du är konstnär. Det är vår uppgift att betrakta omvärlden och rapportera tillbaka den till våra läsare eller lyssnare.« Det där tog jag till mig, som en tröst. Och för att jag tror att det är väldigt sant.

Efter två års fokuserad skrivprocess var manuset klart i slutet av sommaren 2018. Maria tänkte att det nog var en tidpunkt då många skickade sina manus till förlag, så hon avvaktade. Efter några månader läste hon igenom manuset igen och skrev till två kapitel som hon tyckte saknades.

Därefter skickade hon in det till tre stora förlag.

En av dem som läste var Gunilla Sondell, förläggare på Norstedts.

– Det var en ren lyckträff. Bland alla dessa tusentals manus som årligen skickas in, kom plötsligt ett som framstod som färdigt. En tydlig berättarröst, ett fantastiskt språk, en spännande intrig, ett ämne som berörde. Manuset lästes av tre personer på förlaget och alla jublade. Det är sådana manus som gör förläggarlivet värt att leva, säger Gunilla.

Maria, som hade glömt telefonen på jobbet när hon åkt till vårdcentralen för att ta en vaccinationsspruta, missade samtalet från Norstedts litterära chef Håkan Bravinger. Åter på kontoret ringde hon upp. Bravinger var kortfattat vänlig: undrade om något annat förlag hade hört av sig och erbjöd henne sedan ett bokkontrakt.

– Jag sa ja. Direkt. Min man sa senare att jag borde haft is i magen, haha.

Efter samtalet kände hon sig upprymd, euforisk. Att det hade gått! Och så lätt! Men när veckorna gick byttes känslan mot en vag oro, och så småningom fullt ångestpåslag.

– Jag drabbades av bluffsyndrom. Jag kände att manuset var bra men började ändå tvivla. Varför gick det så lätt, antar de vem som helst? Var de verkligen intresserade av mig som författare? Skulle de ångra sig när de träffade mig? De där tankarna snurrade runt ganska länge i huvudet.

Det la sig, med tiden. Att få komma till förlaget och träffa Håkan Bravinger och Gunilla Sondell – som sedermera blev Marias förläggare – dämpade oron. Efter det följde några månader då Maria inväntade Gunillas läsning och första kommentarer, en tid då hon försökte tänka på annat, läsa böcker, vila. Hon beskriver ändå tiden efter antagning som »väldigt mycket upp och ner«. Ett skäl är det samiska temat, som är centralt i boken. Sorsele är en samisk förvaltningskommun, vilket innebär att samisk kultur och samiska språk har ett stärkt skydd. Och en sameby har sin flyttled precis genom Saxnäs. För Maria kändes det självklart att det skulle avspeglas i berättelsen, men frågan är laddad.

– Det gör mig nervös. Min morfars pappa hade visserligen renmärke men jag är inte uppvuxen som same och har ingen samisk identitet. Samtidigt skulle det kännas märkligt att utelämna det temat när min berättelse utspelar sig i Saxnäs. Jag hade inte velat låta bli att skriva om det, men det är klart, det är inte skrivet med own voice utan ur ett svenskt perspektiv. Jag har försökt att göra det så respektfullt som möjligt, bland annat genom att göra ordentlig research och be en samisk bekant att läsa manuset.

Så känslomässigt har det varit svängigt, särskilt som Maria beskriver sin personlighet som »neurotisk«. Ändå ser hon fram emot att Bakvatten nu ska bli läst av andra.

– Att inte bli utgiven, eller att mitt boksläpp bara gick tyst förbi, vore förstås värre.

 

Några timmar senare följer vi en skottad väg mot ett av de timrade husen vid Hembygdsgården i Sorsele. Runt oss är det mörkt men i stugan lyser det ur fönstren, ut i vinterkvällen. Det är Marias vän Jessica som driver restaurangen, och hon har förberett kvällens middag. På ett av långborden dukar hon upp tre sorters pizza på lokala råvaror. På en av dem ligger sorseliansk pesto på västerbottensost, surkål och lättrökt nötkött från en gård som ägs av en av Marias närmsta kollegor: kommunstyrelsens ordförande Kjell Öjeryd. Återigen – gemenskapen. Överallt trådarna som löper mellan dem som bor här, binder dem samman.

Maria lyfter över en färdigskuren pizzaslice till sin tallrik. Berättar att hon, så snart hon hade fått beskedet att hon var antagen, drog tillbaka manuset från de två andra förlagen. Ändå landade ett vänligt nej tack-brev i inkorgen från ett av dem i somras. Det fick henne att fundera över refuseringar.

– Häromdagen läste jag en artikel av Augustin Erba, som handlade om hans refuseringar. Jag tyckte att den var väldigt bra men jag slogs också av att när Bakvatten blev antagen hade jag aldrig skickat in ett manus tidigare, och därmed aldrig blivit refuserad. Det gick på första försöket! När jag tänker på det känns det faktiskt tråkigt att jag inte började skriva på allvar tidigare. För jag ville ju hela tiden skriva en roman, men vågade inte.

Samtidigt, säger hon och tuggar på sin pizza, måste saker och ting ibland få falla på plats först. Hon behövde hitta hem, både bildligt och bokstavligt.

– Det var ju inte förrän jag flyttade till inlandet som jag fick ro. Och trygghet nog att våga låta skrivandet ta plats i mitt liv.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #1 2020 (03 februari 2020) och är skriven av .