Hur avgörande är karaktärerna?

Är alla romaner karaktärsdrivna? Och hur viktigt är det i så fall med unika romanfigurer som sticker ut från mängden? Vi frågade fyra förläggare vilka litterära figurer de går igång på.

Helena Ljungstörm

Förläggare, Albert Bonniers 

– En gestalt behöver inte vara unik eller färgstark för att fungera bra i en text, det handlar snarare om att lyckas gestalta sin person på ett trovärdigt sätt, oavsett om hen är slätstruken (Meursault i Främlingen) eller excentrisk (Pippi Långstrump). Som författare har man allt att vinna på att skapa sina gestalter från grunden: börja med att stolpa upp varje persons bakgrundshistoria, personlighet, karaktärsdrag, favoritmat, älsklingsmusik, tics och egenheter, och ha detta i bakhuvudet när man sedan skriver sin berättelse. Det finns så många sätt att gestalta sina karaktärer på, det gäller att utnyttja den möjligheten när man skriver och exempelvis inte fastna vid att enbart beskriva personens yttre.

Vad får en romanperson att fängsla dig? 

– Med Ludwig Licht tycker jag att Thomas Engström har lyckats göra något eget av en huvudpersonstyp som är vanligt förekommande i både böcker och filmer. Licht är en frilansande hitman med drogproblem och Engströms styrka ligger i att han i böckerna skapar en tredimensionell person. Det gör han med hjälp av berättarstilen och specifika detaljer om Licht. Hur han rör sig, vad han har för slags kläder, hur han mår – han svettas mycket! – små glimtar av hans tidigare erfarenheter, korta tillbakablickar, maner han låter Licht ha och återkommande fraser Licht säger. Allt sammantaget är det en person som naturligtvis inte behöver vara realistisk men som är trovärdig i den värld Engström målar upp.

Lästips! Det sista du vill är att dina romanpersoner tråkar ut läsaren. Så vilka misstag bör du undvika? Vi frågade förläggarna.

Vilken är din litterära favoritkaraktär och varför?

Annons

– Frodo i Sagan om ringen. Därför att det var min första stora läsupplevelse som tolvåring och för att Frodo är en typisk antihjälte: liten, oansenlig och driven av sin rädsla, vilket gör honom mänsklig och lätt att identifiera sig med.

Finns det någon figur du önskar att du slipper stöta på fler gånger?

– Dåligt gestaltade personer, oavsett genre.

Erik Titusson

Förlagschef, Lilla Piratförlaget

– Jag tycker inte att de behöver vara vare sig unika eller särskilt färgstarka, allt handlar om att vi som läsare får syn på dem ur ett nytt, fördjupat eller oväntat perspektiv. Den gråaste musen kan bli färgstark i rätt författares hand. Ett exempel på det är Ove i Fredrik Backmans roman En man som heter Ove. Vi känner alla en Ove, men Ove har inte skildrats just på detta ömsinta vis tidigare.

Vad får en romanperson att fängsla dig? 

– Är det inte lite som att möta människor i verkliga livet? Om en författare lyckas med sitt personporträtt så väcker det känslor. Man kan bli rädd, förtjust, förälskad och nyfiken, men det är inte alldeles enkelt att förklara varför man känner just så inför den man möter. I ett lyckat karaktärsbygge finns en känsla av att läsaren möter en ”riktig” människa, en trovärdig karaktär inom det universum som författaren har skapat. Jag har ganska lätt för att förälska mig i karaktärer och kan gå och längta till att jag får läsa vidare. Johanna Lindbäck, till exempel, skriver karaktärer som jag vill umgås med. Antagligen för att de är härliga, men samtidigt nåbara, det vill säga man skulle kunna möta dem i verkliga livet.

Vilken är din litterära favoritkaraktär och varför?

Annons

– Som Wodehouse-fan måste jag ju säga Bertram Wilberforce (Bertie) Wooster. Han har ett gott hjärta och är, trots sitt något bristande intellekt, en citatmaskin, full av livsvisdom. Det är en karaktär som bara fungerar i jag-form. Om böckerna hade berättats ur Jeeves perspektiv hade de blivit urtråkiga. Jag är också väldigt förtjust i Barbro Lindgren och Olof Landströms gris Benny, som är omöjlig att inte älska både i text och bild.

Lästips! Att skriva för ljud är att överrösta lokaltrafikens brus och vara sällskap vid diskhon. Är du redo för ljudboksboomen?

Finns det någon figur du önskar att du slipper stöta på fler gånger?

– Många! Men fullblodsnarcissisten Tomas i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet tar nog priset. Fast det fina är ju att jag faktiskt slipper möta honom igen – det finns ju så mycket annat att läsa!

Susanna Romanus

Publicistisk chef, Norstedts 

– Som alltid beror det på vilken text vi pratar om, men för det mesta är de viktiga. Rena språkexperiment och liknande vilar på andra parametrar, men i mer berättande prosa är det ofta karaktärerna som gör att man blir engagerad.

Vad kan det var hos en romanperson som fängslar dig?

– Att karaktärerna är ”runda”, det vill säga inga pappfigurer utan att de är trovärdigt gestaltade personer som känns som några jag har träffat eller skulle kunna träffa i verkliga livet och som jag kan identifiera mig med.

Vilken är din litterära favoritkaraktär och varför?

– Det finns så många… Lisbeth Salanders kraft är svår att komma runt naturligtvis, men annars är Jan i Skrolycka i Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien ett oändligt gripande porträtt som har stannat i minnet.

Finns det någon romanfigur du önskar att du slipper stöta på fler gånger?

– Jag vet att Dumskallarnas sammansvärjning är en favoritbok för många. Själv stod jag inte ut med Ignatius J. Reilly som huvudpersonen heter.

Adam Dahlin

Litterär chef, Forum

Lästips! Vilken typ av manus letar förlagen efter och vad letar de INTE efter? Vi bad fyra förläggare rannsaka sig själva.

– Jag ser karaktärsteckningen som en av de tre viktigaste byggstenarna: dramat, karaktärerna och budskapet. Den fjärde är givetvis språket. En roman utan intressanta karaktärer måste kompenseras av en rasande bra intrig. Och det kan funka! Men du kommer nog ha glömt boken i samma stund som du slår igen den. Det är karaktärsteckningen som gör den stora skillnaden.

Vad får en romanperson att fängsla dig?

– Jag erkänner att jag som privat läsare är en sucker för karaktärer. Det är kanske inte något som mina gamla lärare i litteraturvetenskap skulle jubla åt, men en intressant karaktär kan fånga mitt intresse så till den grad att jag kan sluka ett helt författarskap utan att det egentligen erbjuder något större litterärt motstånd. I stor utsträckning handlar det om identifikation, man hittar någon man beundrar eller vill vara lite lik. Som ung var det Ulf Lundells romantiska vagabonder, lite senare Nick Hornbys nördkillar och så småningom Erlend Loes bortkomna manspojkar. Som förläggare proffsläser jag på ett helt annat sätt, men då och då behöver jag påminna mig om var allt egentligen började. Och jag tror fortfarande det ligger mycket i det.

Vilken är din litterära favoritkaraktär?

– Av hundratals exempel som dyker upp i mitt huvud så vill jag nog lyfta fram dem i Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Jag tycker att han lyckades att kombinera just unika och färgstarka karaktärer med en spännande intrig, och dessutom hade han en samhällsanalys som ett raster över hela dramat. Jag tänker inte enbart på Lisbeth Salander, utan han lyckades även skapa många intressanta bifigurer, såväl goda som onda.

Finns det någon romanfigur du önskar att du slipper stöta på fler gånger?

– Tack och lov dyker det inte längre upp lika många manusförslag om vilsna tonårsmän som modellerats på Lundell. Huvudpersonen skriver på en roman och/eller platta, har en livskris samt ett destruktivt förehållande till sprit och/eller kvinnor. Det var en hel genre en gång – generationsromaner kallades de.