Vi har så många idéer.
Vi brukar ha det vid den här tiden på året, Johanna och jag.
Vi har en sommarsemester och sedan kommer det alltid en stressig tidningsdeadline – just eftersom vi har haft semester och ingen annan gör jobbet under tiden. Sedan är det Bokmässan och SkrivaScenen och allt annat som hör den tidiga hösten till, och någonstans där – på Bokmässan, sannolikt – springer vi rakt in i varsin rejäl förkylning.
Så pustar vi ut, messar bilder på stärkande helgpromenader till varandra, återses på redaktionen, lyfter blicken och känner oss – taggade.
Och fyllda av idéer.
Just nu detaljplanerar vi allt i novembernumret. Samtidigt skissar vi på den rejäla uppdateringen av tidningen som vi ska göra till januarinumret – och så fantiserar vi om alla fantastiska funktioner som sajten ska fylla när den görs om bortåt mars eller april. Därtill trycktestar vi upplägget för den årslånga skrivarkurs som vi ska lansera kring årsskiftet.
Jag tycker mycket om att befinna mig i den här idéfasen. Man kasserar det dåligt tänkta. Man provpratar. Man ringer några researchsamtal och googlar. Tänker ett varv till. Prioriterar somligt och låter annat ligga på tillväxt.
Allt är fortfarande möjligt.
Allt kan fortfarande bli hur bra som helst, i teorin.
Jag tror att de flesta skrivande människor lägger för lite tid på själva idéarbetet. Och då menar jag inte att man måste skriva synopsis, som så många hatar. Utan att man samlar, antecknar, låter tankefröna växa. Utförandet blir helt enkelt så mycket bättre och mer lustfyllt om man springer åt rätt håll från början. Sedan kommer man ändå att komma på nytt längs vägen.
För man måste ju så klart börja skriva också, om det ska bli något. I Johannas och min värld är det ett mindre problem. Vi gillar att göra också, och tidningen måste under alla omständigheter bli klar innan deadline.
Men de gånger vi inte blir helt nöjda med resultatet, när ett reportage blir spretigt eller när en ny avdelning i tidningen inte riktigt lyfter – då landar vi nästan alltid i samma analys:
»Vi tänkte nog inte igenom det här tillräckligt innan vi satte igång.«
Fem bra Skrivatexter om idéer och idévässning:
- Guide: Så hittar du din bästa idé – och så vässar du den.
- Förläggarna svarar: Vad kännetecknar en bra idé?
- »Det går att bli bättre på att låta sina egna tankar vandra fritt – genom att vara tillåtande mot de infall som dyker upp.« Mikael Niemi älskar idéfasens gränslöshet.
- Idéns väg till bok. Anna Fredriksson berättar.
- Linda Jones om idén som blev en novell i Skrivas tävling – och sedan en Augustprisnominerad roman.
Veckans …
… biljettköp 1
I våras menade Göteborgs-Postens Jenny Högström att de stora internationella författarna bara kommer till Göteborg fyra dagar om året (under Bokmässan) medan arrangörerna i Stockholm och Malmö lyckas bättre. Det utlöste en viss debatt men nu får min stad i alla fall finbesök, på bekvämt avstånd två våningar ner från Skrivas redaktion. Den 1 november kommer Lea Ypi, aktuell med nya Förödmjukelse, till Litteraturhuset. Kvällen delar hon med Sergej Lebedev, hyllad rysk författare som numera bor i Tyskland och ofta utforskar kopplingarna mellan historiskt våld och samtidens trauman.
… boktips
Så här skrev jag i Fredagsbrevet för ett drygt år sedan, om Lea Ypis första bok på svenska:
»Fri – en uppväxt vid historiens slut påminde mig på ett sätt om Andrev Waldens Jävla karlar; båda berättarna betraktar sin underliga uppväxt med barnets lika klara som förvirrade blick.
Men Waldens bok utspelar sig uteslutande i den lilla världen. I Ypis självbiografi tränger Albaniens allomfattande kommunism, och konvulsionerna som följer på murens fall, djupt in i familjelivet. Eftersom Ypi numera är professor i politisk teori vid London School of Economics kan hon skildra både makro- och mikroperspektivet med en enorm trovärdighet. Sommarens bästa läsning!«
… biljettköp 2
Har också säkerställt två stolar till första dagen på Göteborgs litteraturfestival. Ser främst fram emot det skrivinriktade samtalet med Lina Wolff samt »Litteraturåret som varit«, där den alltid kunskapsrika och pedagogiska Ingrid Elam sammanfattar och trendspanar med den alltid oförutsägbara Jenny Högström.
… på pricken-prolog
Är 15 sidor in i Lydia Sandgrens Artens överlevnad. Hon inleder med en ljuvlig prolog, sprängfylld av självförtroende. Läsaren placeras med de två första meningarna i Carnegie Hall i New York, dirigentpulten står tom, publiken i den fullsatta salongen väntar.
Sedan skriver Sandgren: »Stolsgrannar pratade lågt med varandra, någon sträckte sig för att hälsa på en bekant på raden framför. Man hostade, letade efter en näsduk i aftonväskan, snöt sig. Ljuden var knappt hörbara vart och ett för sig, men sammantagna växte de till ett svällande sorl som fyllde lokalen ända upp till fjärde balkong.« Och 30 rader längre ner: »Någon sa att hon hade träffat maestron och hans hustru på en bjudning bara häromveckan, och då hade han varit sitt vanliga jag. Någon annan påpekade att om någonting allvarligt inträffat borde väl publiken informeras om den saken.«
Det är ett allvetande berättarperspektiv som rör sig fritt från parkett till fjärde balkong, som fångar alla detaljer och viskningar. Samtidigt är det ett ovetande berättarperspektiv. Vem säger vad? Man? Någon? Och var är dirigenten?
En sida senare börjar själva boken med ett tydligt berättar-jag som för ett kort resonemang om att »alla berättelser har en startpunkt«, där Selma Lagerlöfs berömda »Äntligen stod prästen i predikstolen« fladdrar förbi – en mening som Sandgrenläsaren vid det här laget halvt omedvetet kopplar till dirigenten i pulten. Därefter: »Den så kallade verkligheten är emellertid en trasslig trådhärva utan anvisning om var något börjar eller slutar, och den här historien är inget undantag.«
Och därmed har hon fångat mig, med ett mysterium och ett löfte, med en global utblick, en vaken detaljblick och till sist en landning i det jag antar är huvudpersonen, som inleder sinberättelse i en »eftermiddagstom korridor på Sannaskolan i slutet av 1990-talet«.
Vi får se om jag sitter kvar i Lydia Sandgrens grepp under de kommande 756 sidorna. Jag tror det.
… don’t believe the hype
Miranda Julys Alla fyra däremot … Jag valde den till vår bokcirkel efter att ha läst ett entusiastiskt och stort uppslaget kritikersamtal om boken i Dagens Nyheter. Och kände mig tvungen att be deltagarna om ursäkt när vi diskuterade den över en pizza i måndags.
Inte för de explicita sexskildringarna eller för huvudpersonens vilt fladdrande moraliska kompass – bådadera kan vara värdefulla ingredienser i en bra bok – men för att huvudpersonen förblir så diffus, och personerna runt omkring henne så skissartat tecknade att de nästan försvinner.
I DN-samtalet säger Malin Ullgren: »Jag brukar dras till tajta små romaner, men här tilltalades jag verkligen av en sorts textuell fluiditet, om man kan säga så. Hon flyter, boken flyter.« Jo, panta rei, men inte på ett bra sätt, enligt mig. Fyra 2:or och en 3:a på en femgradig skala blev betygen i vår bokcirkel.
