När författarna är som lyckligast: Mikael Niemi, Gränslösheten

»I många år hade jag funderat på att skriva om Lars Levi Læstadius men saknat vinkeln. Så mycket hade redan gjorts om honom, det var biografier hit och dokumentärer dit. Hur skulle jag ta mig an ämnet? En dag kom jag på det: Læstadius ska få lösa ett mord! Det var så galet att jag skrattade högt för mig själv. Læstadius är ju en närmast sakral figur här uppe och att låta honom knalla runt i Norrbotten som en vilsen Wallanderfigur kändes nästan lite vanvördigt. Så föddes hela idén till romanen Koka björn.

Den typen av ögonblick är absolut roligast för mig som författare. Innan skrivandet tar vid, medan jag bara kan ge mig hän åt mina egna tankar. Jag skulle beskriva det som en positiv galenskap som är helt censurlös, en gränslöshet där tanken som dyker upp i hjärnan inte bromsas upp utan bara fullföljs. Det är ett tillstånd av totalt bejakande, som jag gillar skarpt. Och det är jag inte ensam om. När jag läste den brittiska dramatikern Keith Johnstones Impro för många år sedan hittade jag i varje fall en själsfrände. Johnstone berättar till exempel att en av hans största succéer handlar om en betjänt som får i uppdrag att vakta en fin herremans sista spermie, som placerats i en guldskål – men att denna spermie rymmer och tar sig ut i havet där den växer till en blåvals storlek. Fullständigt galet och oerhört roligt! Johnstone menar att de bästa idéerna är ›obscena, galna och inte originella‹ och jag håller med.