Att leva som författare

Johanna Nilsson debuterade som 23-åring. Vid 40 års ålder har hon hela nio vuxenromaner och sju barn- och ungdomsböcker utgivna och kan idag leva på sitt författarskap. Men hur håller man skrivarglöden och inspirationen levande bok efter bok och hur hittar man romanidéer som håller? Johanna Nilsson delar med sig av sina erfarenheter.

Baserar romangestalterna på sig själv

Johanna Nilssons romanidéer börjar nästan alltid med att en karaktär kommer till henne, en person vars egenskaper och liv hon bara måste skriva om. Karaktärerna i böckerna bär inte sällan drag som påminner om henne själv.

– Jag tror att berättelserna blir trovärdigare när man hämtar inspiration från sitt eget liv och hoppas att det finns en liten del av Johanna i allt jag skriver, säger hon.

Hon skriver ofta om personer som lever utanför samhällets ramar – utstötta, udda och sårbara individer som inte klarar att hålla sig till gällande normer. Den senaste vuxenromanen, Jag är den som skall komma, är inget undantag. Boken kom ut i början av 2013 och handlar om Bernice som efter ett sent missfall är ur balans. En natt går hon ut i regnet och träffas av blixten. Hon upplever då att hon får en kallelse, att hon är en ny Messias på jorden och syster till Jesus Kristus. Men omvärlden vill inte bli frälst och Bernice läggs in för tvångsvård på en psykiatriklinik.

Precis som huvudpersonen har Johanna Nilsson egna erfarenheter från psykvården. Sedan tidiga tonår har hon periodvis lidit av ångest, återkommande depressioner och kraftiga ätstörningar. Först vid 37 års ålder fick hon diagnosen borderline.

Även om hon själv har en stor samling självupplevda historier att använda sig av så menar hon att man inte behöver ha levt ett särdeles spännande liv för att kunna skriva en bok.

– Allas liv är en roman. Många tycker nog att deras liv är för tråkiga för att skriva om. Man kanske är Svenssonaktig – men hur många är inte det? Många skulle nog vilja läsa om just ett sådant liv och känna igen sig.

Annons

 

Skriver om samhällsaktuella problem

Inte sällan knyter Johanna Nilssons böcker an till samhällsaktuella problem, som nätmobbning eller prostitution. Själv säger hon att budskapet inte alltid är avsiktligt, hon vill bara ”få ur sig berättelsen”.

Den uppmärksammade debuten, Hon går genom tavlan ut ur bilden, kom 1996 och är en delvis självbiografisk berättelse om mobbning och utanförskap. Den handlar om Hanna som inte vill bli vuxen, få bröst och bry sig om smink som hennes kompis. Hon blir alltmer ensam och börjar till slut skära sig.

– Ämnet var aktuellt och det berörde många. Men jag var ung och fattade inte själv att jag fick mycket uppmärksamhet utan trodde att det var något som alla debuterande författare fick vara med om.

– Med min senaste roman Jag är den som skall komma ville jag få folk att förstå att psykisk sjukdom inte är någonting skamligt. Många tror att det är något självförvållat och något som bara väldigt udda personer råkar ut för, fast det egentligen bara är helt vanliga människor som drabbas, på samma sätt som vem som helst kan bryta ett ben eller få diabetes, säger hon.

Johanna Nilsson

ÅLDER: Född 1 oktober 1973.

BOR: Älvsjö, Stockholm.

FAMILJ: Make och två styvbarn. Mamma, pappa, syster, bror, fyra syskonbarn.

Annons

BAKGRUND: Har studerat teologi och statskunskap vid Uppsala Universitet samt ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Debuterade som författare 1996.

AKTUELL: Med sin senaste roman Jag är den som skall komma (2013).

PÅ GÅNG: En ny vuxenroman med planerad utgivning 2015.

BIBLIOGRAFI I URVAL: Hon går genom tavlan ut ur bilden (1996), Rebell med frusna fötter (2001), De i Utkanten älskande (2005), Jag är leopardpojkens dotter (2006), Gå din väg men stanna (2011), Lilla darling (2011), Gilla hata horan (2012), Jag är den som skall komma (2013).

BÖCKER UNDER PSEUDONYMEN AMANDA LIND: Francys evangelium (2010), Francys testamente (2011). Böckerna utgör de två första delarna i trilogin Sthlm Red, ett projekt som just nu är vilande.

PRISER I URVAL: Wahlström och Widstrands litteraturpris (2004), Gustaf Fröding-stipendiet (2005), Stipendium ur Gerard Bonniers donationsfond (2005), Karin Boyes litterära pris (2006).

Använder skrivandet som tillflyktsort

Som liten brukade Johanna Nilsson ligga och fantisera ihop egna berättelser i sängen om kvällarna och hon har alltid läst ”kopiösa mängder böcker”.

– Skrivandet har alltid varit en tillflyktsort när jag har mått dåligt, en skaparbubbla att krypa in i när det rått kaos i livet utanför. Förutom att det får mig att må bra handlar det väl också om att vilja göra något vettigt, att lämna spår efter sig.

 

Utmanar sig själv

Johanna Nilsson har själv skrivit två spänningsromaner under pseudonymen Amanda Lind. Idén att skriva under pseudonym kom från Damm Förlag och sammanföll med en period då hon tyckte sig ha fastnat i en författarroll som hon inte kände igen sig i.

– Trots att jag har skrivit i flera olika genrer och om många olika typer av människor så fokuserade recensenterna ändå alltid på den unga deprimerade kvinnan. Med Amanda Lind kunde jag skriva lite mer groteskt och våldsamt, jag fick frigöra mig från den där seriösa författaren som alltid ska skriva så fint, som får fina priser men inte säljer några böcker.

Just nu skriver hon på en bok med koppling till Karin Boye.

– Jag kan säga så mycket som att det är både intellektuellt och tidsmässigt krävande att skriva den. Den blir nog inte klar förrän 2015.

 

Har hittat en skrivmiljö som passar

För Johanna Nilssons del ska det vara helt tyst runt omkring henne när hon skriver. Efter frukosten virar hon gärna in sig i en filt hemma, tar på sig luvtröja, öronproppar och raggsockor. Sedan sitter hon som i en liten koja och skriver i ett par timmar innan hon går en promenad eller tränar yoga för att rensa tankarna.

– Sedan blir det ytterligare två timmars skrivande på eftermiddagen. Blir jag rastlös går jag och sätter mig på ett kafé och skriver – med öronproppar. Det är svårt att komma undan sorlet på kaféerna, men så länge man inte hör vad som diskuteras så kan det vara ganska behagligt.

 

Är medveten om förutsättningarna

På sin blogg har hon uttryckt en oro över att bokmarknaden blivit ”hysteriskt pengakåt, otålig och nervig”.

– Branschen har förändrats mycket sedan jag debuterade. Det har blivit svårare att nå ut, särskilt om man skriver lite smalare litteratur. Det känns som att förlagen lägger all kraft på några få, redan kända författare, inom spänning och chicklit. Sedan sitter de till stor del och håller tummarna för att det ska gå bra för andra författares böcker, utan att de behöver göra någon större insats.